Fick en aha-upplevelse när jag i parfymbloggen ” I Smell Therefore I Am”

läste om hur vissa parfymbloggare snabbt dömer ut en doft på basis av ett litet 1 ml prov. Är inte helt oskyldig själv förstås ska jag först påpeka. Exemplet man tog var Havana Vanille från L’Artisan som dissats runt om i bloggsfären. Ett platt fall från de höga förväntningar (Bertrand Duchaufour, nytt grepp om vanilj, L’Artisan osv) som man hade på doften innan premiären. En slutsats som ISTIM drar är att många dofter inte kan bedömas på ett fjuttigt litet splash parfymprov, i synnerhet inte en så pass transparent doftstil som L’Artisans. Jag håller med, mer än 1 ml behövs (såvida det inte är en väldigt koncentrerad doft). Det behövs bortåt 2 ml för att kunna prova doften flera gånger och dessutom är det nästan ett måste med spray för att doften ska få en bra spridning. ISTIM drar till och med slutsatsen att man ska undvika att dra slutsatser från reviewer skrivna utifrån några duttar från ett litet 1 ml prov. Det blir ett tämligen substanslöst tyckande. De små proven har dock sin plats. De kan duttas på papper för att ge en uppfattning om doften och provas på huden i samma syfte. Att däremot göra en fullständig analys och döma ut en doft är för tidigt. Så i fortsättningen tänker jag ange om det bara är efter enstaka provning som jag är negativ mot en doft. Fast det är förstås inte ofta jag är negativ mot en doft eftersom jag undviker sådana genom att läsa på innan.

 

 

 

(under rubriken relizations)

Chergui personifierar den ”bärbara doften”. Den passar så bra i så många sammanhang, den kan aldrig bli fel och är en riktig komfortdoft. Något att ta till när man inte vill sticka ut för mycket eller om man inte vet vad man ska ha på sig. Passar bäst höst och vinter men kan säkert visa andra kvaliteter om den bärs sommartid. Eftersom den inte är en söt oriental så kan den bäras regniga dagar sommartid. Doften passar både kvinnor och män och den är också klassad som unisex. Chegui är så perfekt så att den nästan kan bli lite tråkig men det är samtidigt en basdoft av den typ som bör finnas i varje välkomponerad parfymgarderob. Passar både arbete och på fritid. En fritid med aktiviteter av typen shopping, gå på restaurant och teaterbesök, dvs typiskt urbana aktiviteter. Det är inte en doft för en dag i skogen eller på stranden.   

 

Betyg 5

Chergui skapades 2001 av Christopher Sheldrake för Serge Lutens Les Salons du Palais Royal Shiseido. Doften är en torr oriental, inspirerad av de torra ökenvindarna i Sahara. Den passar alltså för den som gillar kryddighet men som vill slippa vanilj och sötma. Det finns förstås fler dofter i denna genre men Chergui tillhör de bättre och mest bärbara. Jag ser vissa likheter med (förlåt hädelsen) Joop! Le Bain från 1989 fast den senare är sötare.

 

Chergui inleds med hö, kåda och brunt socker. I mellanregistret finns honung, ros, iris, och tobaksblad I basen slutligen trä, ambra, läder och rökelseträ.

 

Recension i nästa inlägg.

I slutet av 2009 kände jag mig rätt i kapp när det gäller att prova parfymer. Kändes väldigt skönt att bara ha ett fåtal målobjekt inför 2010. Men detta avslappnade tillstånd varade förstås bara några dagar, sedan läste jag om nya frestelser: Histoires de Parfums nya tuberose-trilogi (Tuberose Trilogy) med olika tolkningar av den ljuvliga tuberosen; en gourmand-tolkning, en orient-tolkning och en läder-tolkning. Jag bara vet att jag kommer att åka dit på minst två av dem, troligen alla tre. Och Parfumerie Générales moderniserade tolkning av den klassiska mossbasen Mousse de Saxe, Papyrus de Ciane är redan på plats. Dessutom vill jag utforska Patricia de Nicolaï:s parfymer mer, har bara skrapat lätt på ytan. Oj, oj hur ska detta planerat parfym-lugna år sluta?

Är i stort behov av en vit vecka. Inte så allvarligt som det låter, utan här pratar jag som vanligt om parfym. Täta, stora, vita blommor som påminner om tropikerna ger ett avlägset hopp om våren i vinterkylan. Bra vita blomdofter att förgylla vardagen med är:

 

Songes (Annick Goutal): Först kan man tänka om Songes ”ännu en vit blomdoft i jasmin- ylang-ylang-gardenia-genren”. Men har man tålamod med Songes så finns så mycket mer. Blommorna är återhållna trots sin stora natur och det finns en motpol i något som påminner om rötter i torr jord. Det finns även i torr vanilj kombinerad med rökelseträ. Songes är en doft som uppträder olika vid olika tillfällen. 

 

Pure Poison (Christian Dior): Passar bättre vintertid än på sommaren. På sommaren kan den bli för mycket även en regnig dag. På vintern är det som om blommorna hålls tillbaka och därför inte blir överväldigande. Den sprider värme och positiva signaler. 

 

Jardins de Bagatelle (Guerlain): Passar också bättre på vintern än på sommaren men av motsatt anledning än Pure Poison: JdB tonas ner till en blommig mix och blir rätt mesig i varmt väder. I kallt väder kommer däremot dess vita blommor till sin rätt. Det är som om varje blomma får en individuell framtoning i helheten (buketten).  JdB har också ett originellt inslag, den har en torr liksom vegetabilisk not som jag inte förknippar med en stor vit blombukett utan med tuffare dofter.

 

Private Collection Tuberose Gardenia (Estée Lauder): Ett säkert kort att ta till när man känner för stora vita blommor men inte vill vara för storsvulen eller svår.  

  

Carnal Flower (Les Editions de Parfums Frédéric Malle): Många likheter med den ovan (vilket jag tycker är något av en efterapning av Carnal Flower). En bärbar, grönt, krispig tuberose sommar som vinter. På mig har den ett distinkt inslag av fräscha, krispiga, gröna tulpanblad.

 

Fleurs d’Oranger (Serge Lutens Les Salons du Palais Royal de Shiseido): Denna orgie i apelsinblommor sägs (minns inte var jag läste det) vara en av de dofter som män attraheras av allra mest. Så pass upp när du bär denna skönhet.

 

Vilka är din vita favoriter?

 

Hittade en recension som jag skrev i Parfumistans dagbok i februari 2007 se

 

http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=188434

 

Hur ser jag då på doften idag, tre år senare? Det här med doft är ju på intet sätt statiskt, vad man tycker varierar över tiden, årstiden, kroppskemi, och parfymerfarenhet och förändringar i tycke och smak. Håller med om att Lalique Le Parfum håller sig en klass över den i stilen lika Burberry Brit Red. Idag tycker jag att vaniljen är mer dominant än vad jag gav uttryck för 2007, däremor känner jag rätt lite av kryddighet, vilket jag kände mer av då. Idag känner jag också en slags våt rosenton (en genomblöt ros efter ett störtregn) i det hela. Håller fortfarande med om att den inte är frän eller stickig, däremot tycker jag att den ger en lätt syntetisk ton på ett positivt sätt.

 

Le Parfum ska defintivt bäras i kallt, torrt vinterväder. Den våta rostonen kan bli lite för dominant i regnigt höstrusk har jag märkt. Le Parfum är helt enkelt en parfym som jag känner för under väldigt begränsade omständigheter. Men då kommer den och andra sidan väldigt väl till sin rätt. En doft att längta efter!

 

Betyg 4

I år är det tjugofem år sedan som Diorlanserade legendariska Poison. Poison blev sedan en hel linje från Dior: Tendre Poison följde 1994, Hypnotic Poison 1998, Pure Poision 2004 och Midnight Poison 2007. Med tanke på tjugofemårsjubileet och att det är tre år sedan sist är oddsen låga för att det blir en ny Poison under 2010. Frågan är bara vad det blir för tema, min gissning är att det blir någon form av light-oud inspirerad parfym.

 

Vad tror du?

Så till det spännande avslöjandet av årtiondets dofter. Kriterier för bedömningen se föregående inlägg.

 

 

Prada Infusion d’Iris som skapades 2007 av Daniela Roche-Andrier. Irisnoten är typisk för flera bra ”slutet av 00-talet produktioner” (även om föregångaren till allihop, SL:s Irish Silver Mist, kom redan 1994). I d’I är välkomponerad, lätt att komma åt i affärerna och otroligt bärbar. Redan en klassiker, en doft jag tycker mer och mer om och inte tröttnar på. Trots att ett par personer i min omgivning bär den nästan dagligen.    

 

En värdig konkurrent till Infusion d’Iris är utan tvekan Chanel No 5 Eau Première. Den uppfyller flera av I d’I:s kriterier men faller på mållinjen då den de facto är en omtolkning av gamla Chanel No 5.

 

Terre d’Hermès som skapades av det transparenta parfymeriets mästare Jean-Claude Ellena 2006. Bärbar jämt, året om apelsinnoter, vetiver, trä och den så kallade nya chyprens kalkiga bas. Omtolkningen av chypren sedan restriktionerna mot ekmossa har tagit sig lite olika uttryck, vanligen är patchoulli en viktig ingrediens så också i Terre, även om den inte på något särr äe dominant. Terre är lite svårare att komma åt än Infusion d’Iris, färre affärer som har Hermès men den kan alltid återfinnas på nätet.

 

Så här när vi precis klivit över tröskeln till ett nytt decenium är det dags att ta tag i den intrikata uppgiften att utse årtiondets doft. Bara att utse 2009:s var svårt och då att spänna över ett helt årtionde, dessutom efter att bara ha sniffat på en minimal del av produktionen. Det blir såklart risk för övervikt för de senaste årens dofter då jag minns dem mest. Och med tanke på att de troligen känns mer i takt med tiden just nu. Dessutom beror det på vilka kriterier man lägger i filtreringen, bredd, djup, åtkomlighet, användbarhet osv.

 

Jag har i urvalkriterierna lagt in att dofterna ska vara relativt lätt åtkomliga, att det är väl komponerade och hållbara dofter som är allround- dvs kan användas i många situationer året om. Doften ska också spegla tidsandan. Det är således inte årtiondets mest konstnärliga doft, festdoft eller mest nydanande doft jag är ute efter.

2009 års bästa se http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/   inlägg per 091228

Detta är parfymnirvana, måste ha mer! Tur att jag har ett stort prov, lite räcker dessutom länge.

Epic ger mig associationen av utsökta juvelsmycken, särskilt smaragder fattade i briljanter, utlagda på mörkgrön sammet. Epic börjar med en mjuk ton av blyertspenna i en dov och mörk fruktighet. Doften utvecklas sedan mer åt ros och trä och vilar sedan dygnslångt i basnoterna, den håller ihop under hela utvecklingen och näsan dras konstant till handleden. Epic är en doft som väcker fantasin och ger dagen en extra dimension. Den är en sådan där doft som gör mig beredd att utrangera halva parfymsamlingen bara jag får lägga vantarna på den. Samma fenomen inträffade med Amouages Ubar som är en ljusare, mer chypre betonad komposition. Som tur är passar inte allt från Amouage mig, Lyric tycker jag är rätt medioker med hänsyn till prislappen liksom ännu värre Reflection Man och Reflection Woman.

 

Epic påminner om en förfinad version av Carons Parfum Sacré och passar liksom den vintertid och till fest. Båda dofterna är mystiska, mörka, sammetslika och rökelseträiga. De är tidlösa och bäraren är den som inte bekymrar sig över rådande dofttrender.

 

Betyg: 5+

Det omanska lyxhuset Amouages Epic är en skapelse från 2009. Den är inspirerad av Sidenvägen mellan Arabien och Kina och Puccinis ofulländade opera Turandot. Det sägs att Puccini grävde ned den sista akten av operan någonstans efter Sidenvägen och att det i denna finns en aria som ingen mänsklig röst förmår att frambringa.

 

Epic är en vidunderlig komposition av de allra bästa ingredienser. Den är så väl blandad att alla noter obemärkt flyter i varandra och de enskilda komponenterna raderas ut. Det finns heller ingen skarp eller kemisk ton i Epic trots att till exempel kummin ingår. Ingredienslistan lyder: Kummin, rosépeppar, kanel, Damaskusros, geranium, jasmin, te, ambra, mysk, frankincense, oud, sandelträ, guaiacträ, patchoulli, vanilj och irisrot.

Recension i nästa inlägg

Med hänsyn till att Havana Vanille höjts till skyarna av många så är intrycket först rätt mediokert. Visst, en fin och välkomponerad doft, men inget som känns särskilt nydanande. Jag känner igen mycket från Duchaufours Baume du Doge för Eau d’Italie från förra året fast den har rökelseträ och kryddor i stället för rom och frukt tillsammans med vanilj. Här har i viss mån kokats soppa på en spik. I mitt tycke är Duchaufour lite överreklamerad. Visst, han har skapat några riktiga toppdofter som Dzongka, Bois d’Ombrie och Kyoto men mycket av produktionen är ändå bra och användbara dofter som inte sticker ut alltför mycket, och det ska han förstås ha all heder av. Det är just en sådan, bärbar och långsiktigt hållbar doft som Havana Vanille är. Faktum är att HV vinner i längden, några testningar senare och med lite högre dosering så tycker jag alltmer om den.

 

För att vara en L’Artisans doft så är hållbarheten under dagen för HV bra. Men det är nog för att det är en edp och dessutom krävs generös applicering.

 

HV är sammanfattningsvis en välkomponerad, diskret och mycket bärbar höst- och vinterdoft. Vill man ha en komfortabel och osöt vanilj så är HV ett mycket bra alternativ.

 

Betyg 4

 

L’Artisans moderna oriental Havana Vanille är skapad 2009 av hypade Bertrand Duchaufour som skapat flera andra dofter för L’Artisan som min älskade Dzongka. Det har under hösten varit stort hallå bland parfymintresserade runt Havana Vanille. Dels för att den förebådar vaniljens återkomst (vanilj har länge varit en ingrediens på undantag) och dels för att det är en skapelse av den av många så hyllade Duchaufour.

 

Havana Vanille är ingen sötsliskig vaniljdoft. Doften ger associationer till rom, kristalliserad frukt, nejlika, torr vanilj, hö och tobak. HV är diskret och en typiskt skön höst- och vinterdoft. Ingredienslistan ser ut så här: vaniljfrön som lösts upp i årgångsrom, kryddnejlika, läder, kristalliserad torr frukt, en blandning av vanilj och puder, narciss, krysantemum, tonkaböna, mysk, vanilj absolute och benzoin.

 

Recension i nästa inlägg

Boudoir är en riktig retrodoft, en komposition med ingredienser värdiga en äldre parfym. Ändå har Boudoir en modern touch. Trots lortigheten ger viburnumnoten ett fräscht anslag som lättar upp hela kompositionen. Boudoir är en toppendoft för kalla och grå vinterdagar, jag har aldrig provat den sommartid men komplexiteten gör att den säkert visar andra sidor då. Det får i så fall förstås vara en regnig och kall sommardag, Boudoir är absolut inget för högsommarvärme. Det är egentligen inte en doft för arbetsplatsen utan mer en obskyr kvällsdoft. Att Boudoir inte blev långvarig i de svenska parfymhyllorna är inte så förvånande med hänsyn till att lortigheten står i kontrast till en (om man generaliserar) den ”cleana” svenska parfymsmaken. 

 

Hållbarheten är bra under dagen och man får vara försiktig med appliceringen, den kan lätt slå över och bli alldeles för mycket.

 

Betyg 4+

 

Boudoir är Vivienne Westwoods första parfym och den skapades av Martin Gras 1998. Doften är en rik, varm, mörk, blommig lite jordigt, lortig chypre. I och med Boudoir så säges Vivienne Westwoods lilla engelska favoritblomma Viburnam ha introducerats inom parfymeriet och den finns som en accentnot i de flesta av hennes parfymer.

Boudoir är sannerligen rätt namn på parfymen. Det är precis den association doften ger. Det är dova blommor på väg in i vissningsfasen och animaliska noter. Den är i samma varma och ambrerande genre som exempelvis Jil Sander 4, fast den är lite fräschare fruktig. Trots känslan av tidigt 1900-tal har Boudoir ändå en modern touch så det är absolut ingen "tantvarning" om man nu är rädd för det. Jag tror att Boudoir är inspirerad av Schiaparellis 30-talskultdoft Shocking. Bland annat rosen har en liknande framtoning. Shocking är tyngre på de animaliska inslagen och man får vara mycket försiktig så att man tar rätt mängd, annars kan S slå över mot "tant". Mona di Orios parfymer är ett annat exempel på Boudoirs lätt bedagade retrostil.

Boudoir inleds med bergamott, hyacint, aldehyder och apelsinblomma. I hjärtnoterna viburnum, ros, jasmin, narciss, nejlika, kardemumma, kanel och koriander. I basen patchouli, vanilj, civet, viol och sandelträ.

 

Recension i nästa inlägg