Raf räddar skivan

Talang är allt i modevärlden. Tro inget annat. Det är talangen som skapar publicitet, som bygger stjärnglansen och som avgör om ett modevarumärke är framgångsrikt. Någon skulle hävda att pengarna är allt. Det är en självklarhet. Men utan en Talang med stort T, inga pengar. I alla fall inte om du siktar på ett premiumskikt bortom det du hittar i Farsta Centrum.
Raf Simons, ny chefsdesigner på Jil Sander, är ett exempel på just detta. Jil Sander grundades 1968 i Hamburg av den då 24-åriga tyskan Elsemarie Jiline Sander. Det var först på 90-talet som det exploderade. Tillsammans med österrikaren Helmut Lang blev Sander en representant för en ny tyskspråkig generation. De skapade ett minimalistiskt mode som blev det senaste senaste för en generation av unga inflytelserika människor i kreativa yrken.

Samtidigt hade Prada Group i Milano börjat odla tankarna på att bygga ett konglomerat av lyxvarumärken efter samma modell som branschens verkliga maktbolag, det väldiga LVMH i Paris. Allt som saknades var några heta uppköpskandidater. Med några månaders mellanrum köpte Prada Group både Jil Sander och Helmut Lang. Ur ett varumärkesperspektiv såg det lysande ut. De båda germanska märkena kompletterade italienarna och deras lyxtraditioner på ett enastående sätt. I alla fall på papperet. Problemet var bara att Prada glömde talangens betydelse.

Efter fem år med Prada har Helmut Lang hoppat av med beskedet att han aldrig någonsin vill jobba med mode igen. Varumärket sålde Prada för en spottstyver till japanska investerare (så bli inte förvånade om all världens streetbutiker fylls av färgglada Helmut Lang-tröjor i limiterade upplagor framöver). Jil Sander å sin sida hoppade av sitt företag inte en, utan två gånger efter konflikter med Pradas koncernchef Patrizzio Bertelli som kommenterade Sanders slutliga avhopp med att ”vilken stylist som helst kan göra hennes jobb”. Omvärlden var inte lika övertygad.

Varumärket Jil Sander ignorerades av inköpare, branschpress och kunder. Prada Group såg ut att vara på väg att lägga ytterligare en dålig affär till sina tidigare. Den nya strategin är att fokusera på kärnmärket – Prada – och att sälja av förvärven. Men för att avyttra något måste det ha ett värde.
För att sälja Jil Sander behövde Prada en talang. En riktig talang. Som bländar, förvånar och skapar förväntningar. En sån som Raf Simons helt enkelt. När Raf Simons väl var installerad på Jil Sander dröjde det inte länge förrän den brittiska kapitalförvaltaren Change Capital Partners visade intresse för bolaget. Köpet gick igenom mot att Raf Simons lovade att stanna kvar som designer. Hans första kollektion kommer nu i höst och har mötts av översvallande recensioner av världens modejournalister. Många talar om att Jil Sander kan vara på väg mot en ny storhetstid. Att män världen över saknat den enkla, minimalistiska elegans som Jil Sander stod för och som Raf Simons förvaltar.

Raf har ingen tillskärarutbildning. Han är egentligen industridesigner. Ändå är det just för hantverket, snittet, och silhuetten som han blivit berömd. Uppvuxen på den belgiska landsbygden drömde han sig bort genom besök på den lokala skivaffären. När han började göra kläder under eget namn var det också musik som var hans främsta inspiration. En kollektion har tillägnats Kraftwerk och Laurie Anderson, en annan den hysteriska, amfetaminosande technovarianten gabber.
När hans eget märke hade blivit ”för krävande” lade han helt sonika ner det. Under hela 1999 höll sig Raf borta från att designa kläder, men han övertalades att börja om år 2000. Nu driver han det egna märket parallellt med arbetet för Jil Sander.Raf Simons anses vara en besvärlig typ. Han ger sällan intervjuer. Men besvärliga typer är ofta stora personligheter. Och modevärlden älskar stora personligheter, alldeles särskilt, tycks det, om kärleken är obesvarad. DV Man har lyckats få en intervju med den hyllade belgaren från hans kontor i Antwerpen. Och det är en ovanligt frispråkig Raf Simons vi får på tråden.

Hej Raf. Varför är mode så kul?
– Jag vet inte. När jag började beskrev journalister mig som en politisk designer. Jag gillade aldrig den etiketten, men det var sant att jag fokuserade på sociala frågor, ungdomskultur och politiska ideologier. Då var jag inte så intresserad av produkten i sig. På den tiden var det viktigare att nå ut med ett budskap. Men det har förändrats.
Hur viktigt har oberoendet varit för din utveckling?
– Hela min karriär är byggd på oberoende. Det har inte förändrats. Jag har tagit tid på mig att växa både som person, och med mitt varumärke och företag. Nu jobbar jag utifrån en liten studio i Antwerpen där jag kan koncentrera mig på det kreativa. Alla produktions- och distributionsfrågor hanteras av mina affärspartners.
Och hur fungerar det med Jil Sander?
– På ungefär samma sätt. Jag har i stort sett lika stor frihet där. Jag kan koncentrera mig på design till hundra procent.
Varför tog du jobbet?
– Jag har alltid beundrat Jil Sander, och jag har följt hennes och märkets utveckling ända sedan jag själv började jobba med mode. Jag älskar renheten, hennes fokus på kvalitet, material och form. Jil försökte aldrig vara den hetaste designern den här säsongen, hon följde alltid en linje i vad hon gjorde. Hennes övertygelse och vision är beundransvärd.
Hur klarar du av att driva ditt eget märke samtidigt?
– Det är faktiskt en perfekt kombination. Jag bor varannan vecka i Antwerpen och varannan i Milano. Jag har arbetsgrupper som jag jobbar med i båda städerna. På Jil Sander har jag tillgång till fantastiska resurser där jag kan utveckla material, testa former och silhuetter.
Hur kändes det att visa kollektionen i Milano?
– Det var en utmaning, eftersom jag ville visa att jag har stor respekt för Jil Sander och varumärket. Jag tog mig tid att sätta mig in i märket, dess grund, hjärta och själ. Det var därför jag valde att hålla mig borta från detaljer och dekor, till förmån för proportioner och silhuetter.
Vad ville du tillföra?
– Jag kände nog att märket hade förlorat kontakt med samtiden. Jag ville verkligen föra Jil Sander tillbaka till att vara ett av de mest inflytelserika modevarumärkena i världen. Så ett av mina mål var att ge Jil Sander tillbaka dess udd och dess aktualitet. Modevärlden är en märklig blandning av konst och rå kommersialism.
Hur balanserar du det?
– Mode är aldrig konst. Även om du kan närma dig det på ett konstnärligt plan, så handlar det i slutändan om att sälja produkter. Men det betyder inte att man måste ge upp uppfinningslustan och kreativiteten. Efter tio år i branschen känner jag mig ganska trygg med hur jag balanserar det.