Jason Diakité slog igenom som Timbuktu och har nått enorm framgång med sin musik. I fjol bytte han kreativ bana och släppte boken En droppe midnatt – nu blir den till scenföreställning.

ANNONS
ANNONS

A

rtisten och författaren Jason ”Timbuktu” Diakité är på Sverigebesök när vi ses över en kaffe i Stockholm. Nu för tiden bor Lundasonen i New York, i landet som hans föräldrar växte upp i. Det var just hans familj som inspirerade Jason till bokdebuten En droppe midnatt som utkom i fjol.

Jag är egentligen väldigt blyg, men jag har lärt mig att komma över det.

I boken får vi följa med på Jasons resa när han utforskar sin bakgrund – från slaveriets USA till mellanmjölkens Sverige – och hur ”mellanförskapet” och hans familjehistoria har påverkat hans identitet. Nu får boken nytt liv som scenföreställning i Stockholm och Malmö.

JASON DIAKITÉ 
ÅLDER: 42 år.
GÖR: Artist och författare.
BOR: I New York.
FAMILJ: Flickvän, mamma, pappa och syster.
BAKGRUND: Släppte sin första singel 1996 och sitt första album T2: Kontrakultur 2000. Det stora genombrottet kom med andra skivan Wått’s dö maddefakking diil? 2002. Har sedan dess varit en av Sveriges största hiphopartister och belönats med sju Grammisar. 2016 släppte han boken En droppe midnatt som sålt i över 64 000 exemplar.
AKTUELL: Med scenföreställningen En droppe midnatt som har premiär på Cirkus i Stockholm 21 september och på Slagthuset i Malmö 17 november.

Du har Grammisbelönats för dina raptexter, men hur var det att ge sig på att skriva en hel bok?

– Jag har ju alltid skrivit texter, men aldrig någonting så här långt. Det var väldigt speciellt att skriva om mina föräldrar när de var unga, för det tvingade mig att se objektivt på dem, som personer och inte som mina föräldrar. Jag ville inte göra upp med någon, utan snarare förklara hur mitt liv har känts och vad jag har upplevt.

Har boken förändrat din syn på dig själv?

– Jag har aldrig sett på mig själv som en privilegierad människa, men i min pappas släkt var jag faktiskt den mest privilegierade människan som fötts. Det försöker jag komma ihåg. Det hjälper mig med min tacksamhet, framför allt mot min familj och dem som gick före mig, men även att bli mer förstående och lyhörd för andras upplevelser.

ANNONS
ANNONS

Vad betyder identitet för dig?

– Det är viktigt att själv få bestämma vem man är. Jag har haft många identitetskriser. Jag kände mig inte tillräckligt svart eller vit, svensk eller amerikan – tills jag upptäckte att jag inte var hälften utan både och. Ett enkelt byte av ord, men det förändrade hur jag såg på mig själv. Våra identiteter kommer både från oss själva och utifrån, från kulturella beteenden och fördomar. Det är aldrig kul att möta begränsningar på grund av hur man ser ut. I Sverige kanske det handlar om att inte komma in på en klubb, i USA kan det rent krasst betyda att man blir skjuten.

Hur kommer scenföreställningen att bli?

– Som en ljudbok med livemusik, tillsammans med mitt band Damn. Det är en av de genomgående delarna av boken som kommer att gestaltas, min resa till South Carolina. Allt tonsatt av blues, jazz, soul och hiphop. Jag kommer inte att stå och spela mina gamla hits, det här är något helt annat. Jag är aspepp på musikbiten, det kommer att bli så fett!

Foto: Dan Lepp

Jason Diakités föreställning En droppe midnatt har premiär i Stockholm 21 september.

Blir du nervös inför dina uppträdanden?

– Jag är egentligen väldigt blyg, men jag har lärt mig att komma över det. Jag kommer nog att vara nervös när jag har premiär för den här föreställningen, för det är något helt nytt för mig.

Kommer vi att få höra ny musik från dig snart?

– Just nu är jag mest en beundrare av hiphop, utifrån. Jag är så stolt över hur samhällsmedveten svensk hiphop har blivit. I amerikansk rap kan man höra några av de vidrigaste värderingarna som symboliserar det hårda samhälle som den är sprungen ur. Svensk hiphop är inte lika misogyn, destruktiv och våldsdyrkande utan mer emotionell och upplyst.

ANNONS

Vad saknar du mest med Sverige när du är borta?

– I maj månad får jag en stark lust att dra till Lund och cykla. Träden får blad, häggen och syrenen blommar, folk kommer ut på gatorna – det är en av de bästa platserna jag vet. Men det är såklart min familj och mina vänner som jag saknar mest.

Hur är det att bo i USA nu, när det politiska läget är som det är?

– Jag har rest dit mycket tidigare, men att leva där gör att man ser det med andra ögon. Slaveriets effekter, medborgarrättsrörelsens försök till rättvisa och nu Black lives matter – allt är fortfarande brinnande aktuellt. Jag har alltid känt ett slags skräckblandad förtjusning inför att åka ut på landsbygden i USA, men nu är det mer skräck än förtjusning. Det extrema är så normaliserat där, och det sitter rika vita gubbar som inte tror på människors lika värde i kongressen. Samtidigt är det inte första gången som det sitter en idiot i Vita huset …

Vad är det bästa med New York?

– Det kulturella utbudet är helt otroligt. Du har ständig tillgång till konst, musik, scenkonst och all världens mat.

Vart drömmer du om att resa?

– Det är inte svårt att älska att resa, men jag älskar det verkligen och har många destinationer på min bucket list. Jag skulle gärna se Antarktis innan det smälter – så det kan ju vara läge att åka snart.

NUVARANDE Jason Diakité: ”Det är viktigt att själv få bestämma vem man är”
NÄSTA Stilikonen Hanneli Mustaparta: ”Det handlar om att klä sig för sig själv”