Allting är förgängligt och det hjälper inte att vi med näbbar och klor kämpar för att hålla kvar det vi har. Damernas Världs nya krönikör Marit Bergman försöker låta här och nu vara gott nog.

Vi är så gulliga, vi människor

Den här natten i mitt liv bor jag i en ficka. Ett litet hål i verkligheten som finns för att ingen har kommit ihåg att laga det. Mitt i skogen men mitt i staden. Gatan har inte ens ett namn och taxichauffören vågar inte köra ända fram för han vet inte hur han ska komma därifrån. Jag går mot det bortglömda huset, månen landar ljus på fältet och det är så vackert att hjärtat gråter och jag vill fota det men det går inte för min telefon är en mycket känslig varelse som inte tål nattkyla.

På morgonen hörs dova ljud av sprängningar, jag vet inte om det ska bli motorväg eller tunnel eller vad, jag har glömt vilket, och skallrandet i de gamla glasfönstren är en påminnelse om att det här snart inte finns. Inget av det. Kanske någon orkar ta fajten, den här gången, men om ett år eller tio eller femtio kommer rivningsskulorna att vina, det vet man.

Det är bara en liten stund jag är här. Allt är bara en liten stund, och jag är bara här på besök.

När jag var barn kunde jag ibland börja gråta när jag åt glass, för att glassen var så god och för att jag visste att den snart skulle vara borta. Sen blir man vuxen, kämpar på för att bygga något som är beständigt, något som inte kan tas ifrån en bara så där. En karriär kanske, vissa utbildar sig till och med i yrken som leder till fast anställning, har jag hört. Eller så bygger man en villa med bastanta trägolv som man noga håller efter med kallt vatten och linoljesåpa, man bygger ett stadigt förhållande som epoxylimmas med barn och bostadslån.

Jag övar mig på ögonblicken

Och oftast går det ju som det går ändå. Vi är så gulliga, vi människor, i våra försök att hitta fast mark under fötterna. Som om dödliga sjukdomar och trafikolyckor inte existerade, som om alla alltid var ihop för alltid, som om man någonsin kunde veta något om framtiden, som om något någonsin varade för evigt.

Jag tänker att jag ska öva mig i konsten att lämna och bli lämnad utan att gå sönder. Så jag letar efter fickorna, de olagade hålen i verkligheten. Har en underbar konversation i en bar, med en kvinna som gör konst av underkläder och papier-maché. Sen försvinner hon i vimlet men jag övar mig på att tänka att det inte gör någonting eftersom det var vackert där och då.

Träffar Alexander Skarsgård på en fotbollsfest. Jag skiter i fotboll, är inhyrd för att spela musik, men just den kvällen blir jag en råengagerad hammarbyare för att Alexander Skarsgård är en råengagerad hammarbyare och det är kul att heja på något ihop med Alexander Skarsgård, som jag heller aldrig kommer att träffa igen. Övar mig på att vara hammarbyare bara för en kväll, och påminner mig om att jag inte behöver vara det dagen efter bara för att det var kul att vara det i går.

Övar mig på ögonblicken. Tänker att minuter och minnen egentligen kan vara det mest beständiga av allt. Och att allt det där andra vi bygger – städerna, broarna, monumenten, liven – så ofta visar sig vara lika sköra som min Iphone.

Det här bortglömda gamla trähuset mitt i skogen, mitt i staden, det har stått här i mer än hundra år. Någon gång, kanske mycket snart, kommer det att vara borta.

Men jag är här nu.

NUVARANDE Marit Bergman: ”Jag ska öva mig i konsten att bli lämnad utan att gå sönder”
NÄSTA 5 ansiktsmasker som ger synliga resultat direkt