Varför kommer män undan med lyxkonsumtion medan kvinnor med dyra vanor hånas?

Vår krönikör Katarina Wennstam funderar över hur det kan komma sig att det verkar lättare att attackera en kvinna för hennes konsumtionsvanor än en man.

För en tid sedan stod jag bakom en man i kassakön på ett byggvaruhus. Han hade en fullastad vagn. Det var slagborr, högtryckstvätt, hörselkåpor och ytterligare några prylar. Jag tjuvlyssnade och uppfattade slutsumman på strax under ett femsiffrigt belopp. Mannens nästan helt nya blåställsbyxor frasade när han gick i väg.

Jag kommer att tänka på den mannen ibland, senast i våras när det blåste upp till halv storm kring Svenska Dagbladets bilaga Min helg, där bokdebutanten Mikaela Bley berättade om sin tillrättalagda helg. Det som retade gallfeber på folk var allt från det ekologiska fruktgodiset till att hon bjöd sina barn på tryffelpizza och över huvud taget hade ganska dyra köpvanor. Hon spenderade pengar, och hon berättade om det.

Det påminde om debatten om förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins dyra väska som syntes på ett gruppfoto för ett antal år sedan. Hon anklagades för att ha frångått alla socialistiska principer genom att skylta med att hon ägde en märkesväska (för övrigt en gåva från författaren Liza Marklund). Att flera av männen på bilden bar kostymer, skor och slipsar som var långt dyrare än hennes väska talades det mindre om.

Något säger mig också att om Sahlin haft en massproducerad syntetväska, köpt till ett pris som mer eller mindre förutsätter dubiösa och miljöfarliga produktionsvillkor i ett låglöneland, så hade hon aldrig blivit lika ifrågasatt.

När några debattörer skrev att de ville slå författaren Mikaela Bley på käften för att hon köpte tryffelpizza och jämförde henne med en aningslös, verklighetsfrånvänd Marie Antoinette tänkte jag på mannen på byggvaruhuset som utan att tveka spenderade sina intjänade tusenlappar på vad som väl får betraktas som ett typiskt svenskt helgnöje: att fixa med sitt hus eller sin trädgård.

Jag gissar att om han tagit en bild på sin rengjorda altan och lagt ut på Instagram så hade han inte blivit kallad för en Louis XVI som lever långt från vanligt folk. Eller fått höra att han med sin livsstil hånar alla dem som inte har råd med vare sig altan eller gasolgrill.

En manlig vän visade häromdagen upp sitt nya badrum på Facebook och fick en massa glada tillrop om vilken duktig karl han är. Trots att alla som ens har funderat på att renovera ett wc vet att det är extremt dyrt, också då du gör halva jobbet själv. Du får mycket ekologiskt godis och rawfood-glass för de där kakelplattorna.

Är det så enkelt att det handlar om att vissa saker är finare än andra att lägga sina pengar på? Dyra skor, lyxapa. Dyra klinkers, smart investering. Shoppingrunda på stan med tjejerna luktar trams, flams och onödiga köp. Grabbarna grus som snoppmäter vid någon hylla med slipmaskiner doftar av karl som reder sig själv.

Jag lägger gärna pengar, när jag har dem, såväl på klänningar och tapeter – som skruvdragare! Jag kommer inte ifrån att det fortfarande verkar vara så mycket lättare att attackera en kvinna för hennes konsumtionsvanor. Tillbringar man sina dagar likt Marie Antoinette med läpparna runt en bakelse hamnar man i historieböckerna som en oseriös flamsa. Medan kungarna som tömde rikets kassakistor för att kriga får ett helt annat efterord.!

Katarina Wennstam
Gör: Författare och debattör.
Ålder 41 år.
Familj: Särbo, två egna barn och tre bonusbarn.

Vill du läsa fler liknande krönikor, Gilla Damernas Värld på Facebook!

Du vill kanske även läsa:
Elaine Eksvärd om jämförelsehetsen: Nu får det fan vara nog
Katarina Wennstam: ”När är jag som snyggast. Är den tiden förbi, eller är den nu?”

Foto: Fredrik Skogkvist

Krönikan publicerades ursprungligen i Damernas Värld nummer 9 2105. Vill du vara säker på att inte missa fler krönikor kan du prenumerera på tidningen. Just nu hittar du förmånliga erbjudanden här.