Hur påverkar det en person att sällan vara representerad i reklam, på tv och i tidningar? Lovette Jallow uppmanar alla att vara medmänniskor och ta ansvar.

J

ag föddes i ett matriarkat i Gambia som bestod av svarta kvinnor: min mormor (rättskämpe och politiker för kvinnorättsfrågor), mamma och mostrar – som alla var entreprenörer – och därför var det aldrig tal om att jag behövde ”representation”. Jag bekräftades varje dag som ung svart kvinna, i samhället, men främst inom min familjekonstellation. Mina skolböcker lärde mig om mitt ursprung som gambier men även Gambias historia i relation till västvärlden. Jag saknade inte förebilder och kände att jag kunde bli allt jag kunde drömma om: advokat, skådespelare, läkare eller psykolog. Möjligheterna var ändlösa.

Krönika av Lovette Jallow: Därför är representation livsviktigt
LOVETTE JALLOW 

ÅLDER 34 år.
BOR Stockholm.
FAMILJ Mor och två bröder.
GÖR Författare, aktivist och föreläsare. I sociala medier även känd under namnet Action for Humanity.
AKTUELL Med föreläsningar om hur det svenska samhället kan bli mer inkluderande, med Facebookgruppen Black Vogue och med organisationen Action for Humanity.

När jag var elva år var det dags att åka till Sverige, då min mamma var bosatt i Nynäshamn. En ny och främmande värld öppnade sig för mina ögon. I denna värld insåg jag redan som ung kvinna att det saknades röster och ansikten som liknade mig. Jag såg svarta människor i min vardag, men i tidningar, på tv och på sminkhyllorna var det som om de inte existerade. Jag var elva år och redan sipprade budskapet in att svarta inte riktigt är en del av det svenska samhälle som de lever i och bidrar till dagligen. Det budskapet förstärktes under tonåren av de tidningar jag oftast spenderade min månadspeng på. I de tidningarna kunde jag läsa om Backstreet Boys och Spice Girls, och i nästan alla nummer inkluderades en sminkgåva. Ibland var det läppstift, ibland mascara, andra gånger puder. Produkter som jag oftast inte kunde använda på min hudton. Även i skolan blev jag påmind om min bakgrund. Lärarna var vita, skolböckerna helvita och förebilderna vita.

Jag fick leta länge för att hitta information om människor som var som jag. På film var alla de goda, intelligenta människorna vita. Läkarna, artisterna, modellerna, aktivisterna, de som åkte till Afrika och poserade med undernärda barn. Svarta människor var de som var onda eller behövde räddas från sin egen dumhet. Hela samhällsstrukturen är uppbyggd på en dold rasism, som accepteras av majoriteten på grund av oförmågan att se strukturerna, då dessa aldrig drabbar dem.

Jag undrade när jag skulle bli god och vit, då dessa två var synonymer i mina ögon

Sakta men säkert började jag tappa självkänslan. Jag undrade när jag skulle bli god och vit, då dessa två var synonymer i mina och många andra ungdomars ögon.

I sena tonåren hittade jag en butik i Stockholm som sålde hudblekningscrème, och en ny verklighet öppnade sig för mig. Jag kunde kanske äntligen bli ljus och ”vacker”. Jag köpte crèmen och gömde den i en annan burk, och påbörjade min resa mot att bli ljus och god, precis som vithetsnormen inom det svenska samhället. Det skulle dröja fram tills jag blev 21 år gammal och lämnade Sverige innan att jag hittade den representation jag saknade. Jag hittade den i England, där jag fick uppleva en hälsosam representation av svarta kvinnor, vilket ledde till att jag bestämde mig för att sluta skada min hud med blekning. Eftereffekterna av blekningen kommer jag alltid få leva med, både psykiskt och fysiskt.

Man pratar om representation i relation till kön och kroppsform, men sällan i samband med etnicitet

Man pratar dagligen i Sverige om hur representation påverkar unga kvinnors självbild genom matvanor, prestationer och hur viktigt det är att se sig själv speglad i samhället man lever i. Man pratar om representation i relation till kön och kroppsform, men sällan i samband med etnicitet och förtryck. Så i vår jakt på att uppnå jämlikhet stannar majoriteten sällan upp och ställer sig frågan vilka röster som saknas, vilka kvinnor exkluderas, vem är det som egentligen får vara med och räknas som ”kvinna”, och svensk.
Vi vet att representation är en av de viktigaste grunderna för att växa som individ. Men vi funderar sällan på vem som unnas det privilegiet. Vi tror att problemet inte existerar så länge det inte drabbar den vita majoriteten, ingen har ett problem med det så länge de som drabbas av utanförskapet är svarta, POC (people of color) och barn.
Man kan tycka att ”Ja, men Sverige är ett vitt land så varför ska andra representeras?” Det är en försvarsmekanism när denna typ av diskussion kommer upp. Statistiken kring demografi visar ett annat perspektiv, där över 30 procent av svenskarna har någon form av utländsk bakgrund genom att antingen vara utrikes födda eller inrikes födda med en eller två utrikes födda föräldrar. Sverige är alltså inte homogent, men den homogena bilden upprätthålls av svenska, och ibland även internationella, medier.

Man kan tycka att ”Ja, men Sverige är ett vitt land så varför ska andra representeras?”

I fråga om representation i samhället finns en term som heter ”symbolisk förintelse”. Termen är grundad på psykologisk forskning och innebär att när människor inte ser sig själva speglade i det samhälle de lever i, och då särskilt de medier de konsumerar, så skickas ett budskap att de är oväsentliga. Denna symboliska förintelse levde jag – och hundratusentals andra svarta kvinnor – med tills jag fyllde 21 och lämnade Sverige.

Så vem behöver egentligen representation? En ung afrosvensk tjej behövde det. En flicka som skulle växa upp och fly från Sverige för att kunna existera utan begränsningar och på samma premisser som alla icke-svarta. En ung flicka som en dag skulle växa upp till en svart kvinna, en författare, opinionsbildare, fastighetsjurist och aktivist. Yrken som jag aldrig hade andrum att drömma om i Sverige. En kvinna som kämpar för representation för att hon minns hur ensamt, svårt och smärtsamt det var att växa upp och inte se svarta svenska förebilder som var stolta över sina drag, sin hudfärg och härkomst. En kvinna som drömmer om att nästa generation inte ska behöva genomgå det hon gick igenom eller glömmas bort i kampen.

 

5 saker du kan göra för att öka jämlikhet och minska utanförskap:

Att vara en allierad och att skapa ett samhälle med minskat utanförskap och ökad jämlikhet innebär att du som läser det här tar tag i problemen som en medmänniska och att du:

  1. Är förberedd på att misstag kommer att göras på vägen, men att du trots det är villig att fortsätta försöka. Ställ frågor, arbeta med dig själv och undersök dina fördomar och vad det är som bidrar till dessa. Fortsätt utbilda dig själv.
  2. Ser över vilka böcker dina barn läser, vilka tv-program de ser på och vilka leksaker de använder. Undersök om det finns representation. Barn lär sig av omvärlden och saknas representation där kommer de att se på samhället ganska ensidigt. Brist på representation påverkar även icke-POC-barn.
  3. Förstår att alla val vi gör dagligen påverkar. Allt ifrån vilka företag vi arbetar för och vilka tidningar vi köper till vilka filmer vi ser och vilka skolor vi skickar våra barn till. De jobbar antingen för att stödja social rättvisa och jämlikhet eller förringar kampen. Att vara medveten om dessa val kräver ansträngning.
  4. Använder kunskapen som marginaliserade grupper lärt dig och talar om deras perspektiv i varje offentligt rum du är i. Se dig omkring, uppmärksamma rösterna som saknas och se perspektiven som missas.
  5. Inser att rasistiska strukturer inte är personliga utan strukturella, så var beredd på att vara obekväm. Ta ett medvetet beslut varje morgon att konfrontera dina egna privilegier. För att tillhöra den grupp som syns 99 procent av tiden, i ett samhälle där över 30 procent inte ryms inom den normen, är sannerligen ett privilegium.

Ta ett medvetet beslut varje morgon att konfrontera dina egna privilegier


LÄS ÄVEN: Författaren Sofie Sarenbrant: ”Det syns inte på utsidan hur någon mår”