En personlig berättelse om Georg Jensen-stjärnan Torun Bülow-Hübe

Den 3 juli är det 15 år sedan en av Sveriges allra största designstjärnor gick ur tiden. Journalisten Katinka Kant minns sina möten med den kontroversiella Vivianna Torun Bülow-Hube.

D

iamonds are a girls best friend sägs det, men diamanter har aldrig varit något jag längtat efter. Silver däremot är något jag alltid gillat. Speciellt om ett silversmycke med en natursten som slipats av havet är skapat av Torun Bülow-Hübe. Hennes ringar, arm- och halsband är som evighetssymboler, virvlar som hämtade från kosmos.

När jag fick tillfälle att träffa henne första gången var det som om jag känt henne hela livet. Hennes smycken hade sedan mina tidiga tonår talat till mig. Klockan ”Vivianna” hon ritade och som sattes i produktion av Georg Jensen var något jag drömde om att få äga. När jag äntligen fick klockan i present en födelsedag var lyckan obeskrivlig.

– Ett ur ska inte göra oss till tidens slavar utan frigöra oss, förklarade Vivianna Torun Bülow-Hübe formen på klockan. Klockan gjorde hennes silverarbeten världsberömda.

___ECO_13240_0001

Prototypen till den tidlösa klocka, skapade hon då hon inbjudits att delta i en utställning på Musée des Arts Décoratifs i Louvren i Paris 1962.Temat för utställningen va ”Ssaker de inbjudna INTE tyckte om”. Torun tyckte mest illa om tiden som ständigt jagade henne. Klockan hade varken tim- eller minutvisare, bara en sekundvisare som en symbol för att varje sekund är viktig. Tanken var att sekundvisaren skulle ticka, tick, tack, tick. Livet är nu, nu, nu. När klockan kom i produktion fick klockan tim- och minutvisare – men inga sittror. Armbandet är öppet på utsidan av handleden och symboliserar att ett ur inte ska få oss att bli tidens slavar utan frigöra oss. Urtavlan gjorde hon spegelblank. När man tittar på urtavlan för att se vilken tid det är, ser man sig själv och påminns om att livet är nu – just nu.

Det enkla, stilrena och raffinerade var kännetecken både för Torun som person och hennes formgivning. Hon rörde sig på ett sinnligt sätt, lika sinnligt som hennes halssmycken i silver som följer kroppens konturer som en smekning.

____1875493427_Torun

1978 drog hon dit pepparen växer när hon bosatte sig i Jakarta på Java i Indonesien, inte långt från Moluckerna som förr kallades Spice Islands, kryddöarna. Det var då hon la hon till Vivianna till sitt välkända namn.

– Ett mjukare, mer harmoniskt namn än Torun i indonesiernas öron, förklarade hon.

Hennes design var alltid balanserad men Toruns liv var inte alltid i balans

Torun sökte balans i sitt liv, både en yttre och en inre. Hon fann balansen på Java där man inte ser till omslagspappret utan till människans inre kvaliteter.

När vi träffades 1994 i Köpenhamn var hon ”hemma” på besök för möten om hennes design för Georg Jensen och bodde i en lånad lägenhet på Amager Torv.

Hennes design var alltid balanserad men Toruns liv var inte alltid i balans. När hon flyttade från Sverige via Frankrike till Tyskland, innan hon hamnade på Java, var det både turbulens och dramatik i hennes liv.

Hon föddes i Malmö 1927. Hennes pappa var stadsplaneraren Erik Bülow-Hübe som gav Malmö både Pildammsparken, Ribersborgsområdet och Friluftsstaden. Hennes mamma, Runa Bülow-Hübe, var skulptris och elev till Carl Milles. Toruns morfar var Düsseldorfkonstnären Knut Ekwall. Torun hade gott konstnärligt påbrå med andra ord.

Under andra världskriget tillhörde Torun den lilla skara av malmöbor som hade civilkuraget att hjälpa den danska motståndsrörelsen.

Hon förälskade sig i en 19-årig dansk-judisk motståndsman, Richard Östermann, gifte sig med honom och födde sin första dotter, Pia, 1946. Hennes man for till USA för att studera journalistik och Torun for som ensamstående 18-årig mamma till Stockholm för att börja sina studier på Konstfack. På parkeringsplatsen vid skolan ställde hon barnvagnen vid sidan av rektorns bil.

Det var knapra år för Torun. Hon satt på en bänk i Humlegården med sin lilla dotter i sandlådan så hon kunde passa henne, medan hon gjorde afrikainspirerade halssmycken, eller snarare kragar, av rotting och mässingstråd som hon sålde till Estrid Eriksson på Svenskt Tenn för att bättra på ekonomin. Och hon stod modell för sina föräldrars konstnärsvänner.

____02-Silver-Lining

Sommaren 1948 tillbringade Toruns lilla Pia hos sin mormor och Torun for till Paris. Där träffade och umgicks hon med konstnärer och artister som Brancusi, Braque, Matisse, Sartre och Juliette Greco.

Sitt andra barn fick hon i sitt äktenskap med den franske arkitekten, Jean-Pierre Serbonnet, som när de skildes tog deras son ifrån henne. Det fanns en fransk lag från början av 1800-talet, Code Napoleon, som fortfarande var i kraft 1955 och den var den lagen använde hennes man för att få behålla deras son.

Sonen, Claude, dog i vuxen ålder genom en olyckshändelse i Paris. Toruns vackra ansikte blev naket av sorg när hon berättade om det.

I sitt tredje äktenskap med den afroamerikanske konstnären, Walter Coleman, fick hon sina två yngsta barn, sonen Ira och dottern Marcia (Ira är idag jazzbasist i New York och spelar med de stora inom jazzen och Marcia är fembarnsmamma).

Det är sjutton år mellan Toruns äldsta dotter som bor i Paris, och hennes yngsta som bor på Java.Toruns man Walter var afroamerikan med indianursprung. Deras dotter Marcia är gift med en rockmusiker från ön Ambon i Molluckerna. Han har asiatiskt-melanesiskt ursprung. Det svarta, vita, gula och röda har blivit olika nyanser av bruna barnbarn. Torun fick sitt ett eget lilla FN.

Torun, Walter och deras två gemensamma barn levde under många år i Frankrike. Billie Holiday, som också bodde i Paris, var barndomsvän med Walter. Billie och Torun tillbringade mycket tid tillsammans under de åren. Billie Holiday blev en trogen kund och Torun designade många av hennes smycken och scenkläder.

Från Paris flyttade Torun och hennes familj till Biot på franska Rivieran. När de Gaulle kom till makten och oroligheterna med Algeriet eskalerade blev det problematiskt för familjen. Mest för Toruns man, Walter, som ofta stoppades av polisen. Inte den vanliga kvarterspolisen, utan kravallpolisen som trodde att Walter var algerier och både kroppsvisiterade och tog hans amerikanska pass ifrån honom.

Till slut insåg de att de inte kunde leva så och flyttade till Biot. Där plockade Torun stenar på stranden som slipats av havet som i hennes silversmycken blev till juveler. Picasso, Duke Ellington, Brigitte Bardot, Ingrid Bergman, Oona Chaplin och många, många fler av de stora skådespelarna och konstnärerna bar hennes smycken. Torun-stilen spred sig från Frankrike ut i Europa, till Amerika och Japan.

___Vivianna-Torun-Bülow-Hübe

Torun och Picasso.

På den tiden var kvinnan en klädhängare att hänga minkpälsen och de dyrbara juvelerna på. Det berättade för omvärlden hur mycket deras män var värda och hur mycket kvinnorna var värda för sina män. Torun gjorde smycken med vanliga stenar som kunde köpas och användas av alla. Hon skapade halssmycken i silver, som mobiler som klättrade runt halsen och ner över nyckelbenet eller ryggen där de avslutades med en tung droppformad bergkristall.

Allt såg som bäst och ljusast ut. Hon fick guldmedalj på XII:e triennalen i Milano 1960. Samma år fick hon det prestigefyllda Lunningpriset, konsthantverkets Nobelpris. Fem år senare övergav Walter henne för en betydligt yngre kvinna. Torun tappade fotfästet och förstod inte hur hon skulle överleva.

När vi träffades i Köpenhamn, var det nästa 35 år sedan hon blev övergiven och nästan tio år sedan Walter dog. Hon fick, trots att åren gått, ett sorgens skimmer i ögonen då vi talade om honom.

1966 fick Torun kontakt med Subud, en internationell rörelse ”för den som söker en inre balans”. Där fann hon det hon sökte och där fick hon kraften att fortsätta sitt liv och sitt skapande.

1967 började hennes samarbete med Georg Jensen igen, ett samarbete som fortsatte tills hon dog.

Toruns arbetsplats på Java var en palmlund vid en liten sjö med lotusblommor som inspirerade henne

– Underbara år. De tar hand om sina konstnärer med all den professionalism man kan önska sig, enligt Torun.

___FullSizeRender3-1-1165x1200

För att komma närmare Köpenhamn och Georg Jensen flyttade hon och barnen från Frankrike till Tyskland. I Wolfsberg blev de naturnära linjerna en viktig period i hennes skapande. Smyckenas former präglades av hennes vandringar i de stora skogarna.

Hon fick ett erbjudande att som designkonsult arbeta för en indonesisk organisation och det var så hon kom att lämna Tyskland och flytta till Java. Där gav hon handledning till outbildade ungdomar som genom hennes arbete med dem fick möjligheten till kreativt skapande.

Jag bor i den här kroppen. Min uppgift är att samla det positiva. Du måste ta hand om varelsen du bor i

Toruns arbetsplats på Java var en palmlund vid en liten sjö med lotusblommor som inspirerade henne. De virvlar som uppstår när en åra doppas i vattnet fångade hon i sina unika silverskulpturer.

För Torun Bülow-Hübe symboliserar virveln evig rörelsen. Den är oändlig, ut i kosmos och in i själen.

Vivianna Torun fann balansen i både sitt inre och yttre liv.

– Jag bor i den här kroppen. Min uppgift är att samla det positiva. Du måste ta hand om varelsen du bor i, sa när hon följde mig nerför trappan till Amager Torv.

När vi vinkade hej då ropade hon och skrattade

– Jag tycker det är skönt att vara äldre, nu slipper jag passionens sammelsurium!

Vi höll kontakten genom åren, skickade brev till varandra med frimärken på kuverten och ringde varandra då och då. Vi träffade igen 1993 och Torun skrev till mig ”Vad det är roligt att vi äntligen möttes igen i år”.

2000 träffades vi i Stockholm då hennes smycken ställdes ut hos Georg Jensen. Det blev sista gången vi träffades.

Torun föddes i Malmö 1927 och dog av leukemi den 3 juli 2004 i Köpenhamn.

katinka_kant-bw-01

Foto: Peter Hallin

Katinka Kant.

Av Katinka Kant

Lästips! Läs om Katinka Kants möten med den svenska designstjärnan Katja of Sweden!