Andra delen i Katarina Wennstams sommarnovell Djupt under ytan

Advokat Shirin Sundins första, morddömda klient har precis släppts ur fängelset. Nyfiken som hon är cyklar hon till stugan där Anita Truls hittats död några år tidigare. Missa inte den spännande andra delen av Katarina Wennstams novell, Djupt under ytan, specialskriven för Damernas Värld. Av Katarina Wennstam Foto: Jeppe Wikström

Anita Truls står och diskar sin enda tallrik under kallt vatten när hon tycker att hon ser ett ljus som rör sig uppe på vägen. Inte som från en bil, det hade varit starkare och framför allt så skulle det strålkastarljuset ha rört sig framåt. Det här var mer ett ljus som blinkade till och sedan slocknade.

Som av en ficklampa som tändes av misstag och släcktes igen, tänker hon och stirrar ut genom det lilla köksfönstret ovanför diskhon.

”Nu är du riktigt, riktigt fånig”, säger hon till sig själv med den röst hon en gång i tiden använde inne i klassrummet mot de elever som hade allra svårast att lugna ner sig eller att lyssna.

Anita var känd för det där, bland de andra lärarna och till och med hos rektorn, att hon hade en alldeles särskild röst som hon kunde ta fram i vissa pressade situationer. Den var inte hotfull och den var absolut inte hysterisk, som var problemet för en del av hennes manliga respektive kvinnliga kollegor. De blev så arga eller ledsna.

Anita blev lugn, bestämd och faktiskt också mjukare än annars.

”Alla vet att du har en kärna av stål, så du kan kosta på dig att låta så där varm och försonlig”, sa en annan lärare till henne en gång. ”Skulle jag låta det minsta eftergiven så skulle de slita mig i stycken.”

Anita trycker näsan mot rutan och försöker se om ljuset kommer tillbaka. Sommarnatten är inte svart, men full av skuggor. Hon kan inte se vägen ner mot huset, och vet inte riktigt var det var hon tyckte sig se det fladdrande ljuset.

”Du bara inbillar dig”, lugnar hon sig själv och fyller på vinglaset.

När hon var på Systembolaget

i veckan tänkte hon först köpa med sig två praktiska dunkar med Castillo de Gredos. Det kändes både mest miljövänligt och lättare att bära så här ute i skärgården, men något tog emot.

En ensam kvinna som går och trycker vin ur en dunk i kylen hela semestern var inte riktigt den bild av sig själv hon ville ha med sig inför avresan. Låt vara att det blev fyra klirrande kassar ändå och bra mycket dyrare så här, men känslan var ändå annorlunda.

Anita Truls tar en stor klunk. Hon är lite mörkrädd. Det är lika bra att erkänna det.

Det blir nog bättre. Det är första natten i ett nytt hus.

Och det är väldigt ensligt här ute, tänker hon och sväljer resten av vinet i ett drag.

”Hur tänkte jag egentligen”, muttrar Anita för sig själv.

Som om hon först nu verkligen inser vad det är hon har gjort. Hyrt en stuga helt ensam, långt ute i skärgården, hela semestern. Dessutom har hon redan lyckats skära sig och klämma fingret

i bildörren.

Vad gör jag om något värre händer? Om jag slinter på en sten och bryter benet? Jag måste se till att ha en backup-plan, tänker hon. Mobiltelefonen i fickan i alla lägen, se till så att det finns täckning. Ringa brorsan varje kväll, och säga till honom att han får larma om jag inte har hört av mig.

Anita skrattar till och dricker lite mer vin. Så löjlig hon känner sig. Hon är en kvinna som reder sig själv. Hon behöver ingen som vaktar henne. Hon är inte rädd för mörkret eller att vara själv ute på en ö.

Det är ju helt ljuvligt här ute. Tystnaden och det ostörda läget.

I nästa sekund far vinglaset rakt i golvet och krossas i bitar.

Det fladdrande ljuset från förut är tillbaka. Någon står precis utanför fönstret och lyser henne rakt i ansiktet med en ficklampa.

Shirin Sundin ställer sig upp. Hon lämnar frukostbordet ute på altanen. Kvar står resterna av hennes frukost och den uppslagna morgontidningen med bilden på Magnus Tapper. Beskedet om den frigivna mördaren kom som en kalldusch.

Hon har inte tänkt på honom på så många år. Och så nu, precis när semestern har börjat, får hon veta att han har avtjänat sitt straff och är frigiven.

Varför skakar det om mig så, tänker hon samtidigt som hon går in i sommarhusets vardagsrum. Ovanför den vita soffan hänger ett sjökort uppspikat på väggen som är klädd i furupanel. Här och där har kvisthålen fortsatt att sava efter att träet har timrats och kådan har stelnat i små pärlor mitt på väggen. I en låg bokhylla trängs gamla spel med

tummade pocketböcker och några gulnade exemplar av Fem-böckerna. Det doftar myggmedel, pelargoner och flytvästar som har hängt kvar över vintern

i huset, och trots de fördragna gardinerna är rummet redan kvavt och solvarmt.

Shirin ställer sig bredbent framför sjökortet och tittar på skärgårdens alla öar. Det känns alldeles absurt, med tanke på att hon aldrig har varit i de här delarna av Stockholms skärgård tidigare. Men jo. Det är faktiskt nära.

Fågelvägen i alla fall.

Hon minns förstås vad ön hette. Där Magnus Tapper dödade Anita Truls.

Morgonlöga. Det lät så vackert på något sätt.

Inte alls som en plats för ett hemskt brott.

Själv befinner hon sig i några vänners hus på en ö som heter Sandö. Och hon inser att det bara är ett par öar bort. Kanske om hon skulle cykla bort till färjeläget där … och så tvärs över den ön där … Shirin försöker uppskatta avstånden. Plötsligt känns det viktigt. Hon vill åka ut dit. Där det hände. Varför vet hon inte riktigt.

Lika gärna som att ligga i en solstol och lyssna på Sommar i P1, tänker hon, och bestämmer sig på stående fot.

Kanske är det bara så enkelt som att hon vill se platsen med egna ögon. För att försöka begripa.

För hon vet att hon gjorde ett dåligt jobb som advokat då när det begav sig, att hon var för orutinerad för att hennes allra första klient Magnus Tapper skulle få ett särskilt bra försvar.

Men Shirin vet att den främsta anledningen till att hon har haft svårt att släppa taget om sitt allra första fall är en annan. Det är att hon aldrig kunde förstå varför en ung man åkte ut till en stuga i skärgården mitt i natten och dödade sin gamla högstadielärare.

Anita Truls kliver försiktigt över det krossade glaset, men hon är barfota och gör sig illa ändå. Det hugger till under vänster häl och hon drar med ett finger över foten för att känna efter. En vass glasbit sticker ut och hon drar loss den.

Det är någon utanför, är det enda hon kan tänka på. Smärtan i foten är ingenting i jämförelse med den chock och rädsla hon känner. Det har bara gått se­-

kunder sedan ljuskäglan utanför fönstret träffade hennes ansikte. Kanske en halv minut.

Nu är det mörkt igen.

Ska jag öppna, tänker hon panik­slaget. Fråga vem det är?

Vet de ens att det är någon i huset? Bilen står ju parkerad här och det är tänt. Anita ser sig förvirrat om i det obekanta lilla huset. Hon har ju aldrig varit här förut, hon har precis hyrt det. Hon vet inte var saker och ting finns. Om det finns något tillhygge?

Behöver jag ens det, frågar hon sig med både rusande puls och något som skulle kunna vara ett hysteriskt skratt bubblande inombords.

Ska jag ringa polisen, tänker hon och funderar på var hon har mobiltelefonen. Hon flackar runt med blicken i det lilla sommarhuset. Matkassen som hon packade upp först, väskan med lakan som hon också var duktig och bar in från bilen eftersom hon ville bädda sängen och hänga ut täckena i friska luften.

Men handväskan … Den står kvar på passagerarsätet i bilen.

I samma stund slår någon hårt på dörren. Inte knack-knack-knack med knogarna, utan som om den som står där utanför använder baksidan på sin ficklampa för att slå på dörren. Dunk-dunk-dunk, låter det.

”Anita”, säger rösten där utanför. ”Jag vet att du är där inne. Släpp in mig.”

Hon står och stirrar på dörren. Hon tycker att hon känner igen rösten, men … nej. Det kan det väl inte vara?

Men vissa röster tar man inte fel på.

Haltande går Anita Truls fram till dörren och öppnar den. Och mycket riktigt.

Där utanför står han.

Hennes förflutna har kommit tillbaka.

”Magnus.”

Vad lång han har blivit. Han är en … man nu.

För mig var han en man då, tänker hon och stirrar på den bredaxlade kroppen som fyller upp dörröppningen.

I hans hand ser hon ficklampan. Hon ser över hans axel. Ingen bil. Kom han hit till fots?

”Så du känner igen mig.”

”Hur visste du att jag var här ute?” frågar hon.

När hon ser honom stiga in i stugan och vant se sig omkring, hur han utan tvekan vrider om det kärvande låset och hur han utan att behöva se efter hittar lampkontakten och tänder. Då vet hon med ens svaret.

Det här är hans stuga.

Fällan har gått igen om sitt byte.

Shirin Sundin har starka ben men dålig kondition. Klockan har blivit ett på dagen när hon med mobilen som gps slutligen hittar rätt och rullar ner för en grusväg mot det hus som är hennes mål.

Magnus Tappers sommarstuga. Platsen där Anita Truls dog.

Runt henne växer högt gräs som frasar i vinden när hon susar förbi på cykeln. Det här var både jobbigare och mer spännande än hon tänkt sig. Shirin stannar och torkar både svett och smuts från ansiktet.

På färjan över från Sandö läste hon igenom den gamla förundersökningen som hennes sekreterare i all hast hade skannat in och mejlat till henne.

”Har inte du semester?” undrade hennes sekreterare förebrående.

”Jag har på mig avklippta jeansshorts och jag är osminkad, räcker inte det”, svarade Shirin, där hon stod i fören på färjan som plöjde fram över fjärden. Nu står hon och tittar på den förfallna

sommarstugan. Meterhöga grästuvor ruvar runt huset tillsammans med blommande stockrosor och pioner. Färgen flagar runt fönstren och dörrfodren och på altanen står en gammal utemöbel som delvis verkar ha fallit ihop. Fjolårslöv ligger i drivor, gula och bruna. Det ser lite skrämmande ut, men det är ändå vackert hur stället har stått orört i så många år. Som att det bara är en tidsfråga innan naturen vinner över det som människan en gång har skapat.

Shirin lutar cykeln mot en björk och halsar vatten ur en medhavd flaska. Hon ser sig om på tomten efter en pump eller någonstans där hon kan fylla på mer vatten. Solen gassar från en hög blå himmel och hon går ner mot stranden och bryggan. Hon tänker inte bada, men sparkar av sig gympaskorna och går i upp till knäna. Vattnet är svalt, nästan kallt, och kroppstemperaturen sjunker till en mer behaglig nivå.

Hon tittar ut i viken. Vattenytan glittrar och kastar tusen och åter tusen speglingar av solskenet. Shirin håller upp handen för ögonen och kisar.

Där ute hittades hon.

Varför dränkte han henne? Hoppades han att kroppen skulle svepas bort med strömmarna och aldrig hittas?

Hon tänker på allt blod inne i huset. Glassplitter och blodiga trasor. Skadorna på Anita Truls. Shirin minns fortfarande en del av detaljerna från den omfattande förundersökningen. Mejlet från sekreteraren gjorde att hon kunde färska upp sina minnesbilder. Anita Truls hade jagats runt i den lilla stugan, barfota och i panik. Hon hade skurit upp fötterna på glasskärvor och blodat ner golvet i både kök och vardagsrum. Och hon hade fler skador. Skärsår. Klämskador.

Åklagaren misstänkte att Magnus Tapper hade torterat sin gamla lärarinna med både en hammare och ett rakblad innan han slutligen dränkte henne.

Magnus Tapper ville veta något av Anita Truls, något hon kanske inte ville svara på. Eller var det ett gräl som gick överstyr?

Shirin huttrar till där hon står i vattnet. Det kan inte vara mer än arton, kanske nitton grader. Hon stirrar ut över vattnet, vrider på huvudet och

tittar i stället på den övergivna stugan. Vad sjutton gör jag här, tänker hon. Jag har semester. Jag ska inte jaga spöken från det förflutna. Jag kommer inte att finna några svar här.

Shirin vet att hon har svårt att acceptera sina misslyckanden. Men Magnus Tapper är ett fall som hon kanske måste lära sig att leva med. Alla har vi varit barn i början.

Jag kunde ha gjort ett mycket bättre jobb, tänker hon och börjar gå upp ur vattnet. Han kanske inte skulle ha fått ett fullt lika långt fängelsestraff. Men han var skyldig till Anita Truls död och jag borde bara släppa det här fallet och gå vidare. Cykla hem till Sandö och faktiskt försöka ha semester. På riktigt.

Shirin tar sina gymnastikskor i handen och börjar gå upp mot sin cykel.

I samma stund hör hon en bil på grusvägen. Hon tittar upp.

Förstås. Det borde jag ha förstått, tänker hon. Det är fler än jag som söker sig ut till Morgonlöga för att möta sitt förflutna.

Magnus Tapper höjer en hand till hälsning när han stiger ut ur bilen. Han verkar inte ens särskilt förvånad över att se henne här.

”Det var länge sen. Verkligen länge sen.” Hans röst är lugn, dov. Han ser trevlig ut, som att de har stämt träff här ute. Som att det inte är konstigt alls att hon står i hans trädgård och försöker snöra på sig sina gympaskor. Att de ses efter så många år här, på den gamla brottsplatsen.

”Ja, jag … jag lånar ett hus här i närheten och jag … Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag gör här. Jag läste om dig och tänkte att … Jag cyklade hit”, säger hon och pekar dumt på sin cykel som står bara en halvmeter bort.

”Ja, jag är en fri man nu.”

”Det är fint här”, säger Shirin för att ha något att säga, och tittar på mannen som har åldrats under åren i fängelse.

Han börjar gå bort mot stranden, men stannar mitt på gräsmattan. Han står stilla med händerna i jeansens bakfickor och tittar ner mot bryggan. Han är fortfarande en stor man, kantiga axlar och långa ben. Håret bak i nacken är lockigt och han bär en enkel ljusblå skjorta med uppkavlade ärmar. Han är blek trots den soliga sommaren. Han kom väl ut från anstalten i går eller kanske så sent som i morse.

”Jag har ofta tänkt att jag borde hört av mig”, börjar hon. ”Jag undrar om jag verkligen gjorde ett så bra jobb som din försvarare. Du var min första klient, jag var ny och …”

Shirin talar till Magnus Tappers ryggtavla och hon undrar om han lyssnar. Men så vänder han sig om och ler mot henne.

”Det gjorde ju ingen större skillnad

i hovrätten med den där andra advokaten, så tänk inte på det.”

Magnus Tapper börjar gå ner mot bryggan och Shirin följer efter. Hon kastar en blick på sin cykel som för att fråga den om lov. Kanske borde jag bara åka härifrån i stället? Men något i Magnus Tappers röst får henne att vilja följa efter honom ner till vattnet.

Han låter som en man som har något han vill berätta.

Magnus vrider på huvudet igen och tittar på henne. Knixar på nacken som för att få henne med sig ner till bryggan. ”Du förstår. Det var inte jag som dödade Anita Truls.” ©

Läs den spännande upplösningen i nummer 9 av Damernas Värld!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

70% rabatt på Damernas Värld & 24 andra titlar! Se erbjudande