Bahar Pars: "Jag vill kunna ha fillers OCH vara feminist"

Foto: IBL

Skådespelaren, manusförfattaren och regissören Bahar Pars om att slitas mellan att vara en god förebild - och samtidigt vilja bekämpa gravitationen.

Kan man vara feminist och samtidigt drömma om fasta bröst efter amning, att lyfta röven som släppt med gravitationen, släta ut arga rynkan så man ser ut som den glada, tillfredställda, härliga kvinnan? Kan man trycka i Tear trough (för dig som inte vet och inte orkar googla: En behandling där en trubbig nål letar sig fram under ögat och trycker in fillers där man förlorat kroppsfett med åldern)? Under hela livet har man kämpat med att förlora fett, med allt från lchf till Viktväktarna, via tallriksmodellen och ketos, men när man kommit upp i en viss ålder börjar man GILLA fett. I alla fall om det sitter på rätt ställe, vilket det i och för sig sällan gör. Så för att justera denna orättvisa fördelning funderar man på fillers.

Och så slog det mig: Jag åldras ju inte ensam - jag åldras med en hel generation Bahar

På mammas tid fanns stödtrosor som höll in allt. Fruktansvärt fula och osexiga, men idag är trosor som justerar formen snudd på norm - fast nu fylls de på för mer form. Jag såg en film på Madonnas Instagram där det syntes att hon gjort just det och jag tänkt "Så skönt, våra ikoner åldras också". Och så slog det mig: Jag åldras ju inte ensam - jag åldras med en hel generation Bahar. Vi gör ju det här tillsammans!

LÄS MER: Skådespelaren och regissören Bahar Pars: ”Jag är rädd för allt”

I stället för att säga "Du är en dålig feminist som lär din dotter att hon inte är fin som hon är" kanske vi borde säga "Ja, jag ser att gravitationen har tagit dig också". Att dubbelbestraffa kvinnor - antingen gnäller vi, eller så är vi uppkäftiga och arga kärringar - är ju något patriarkatet alltid ägnat sig åt. Vi måste bära att vi alltid till viss del är objekt, och vi borde prata om vad det innebär - i stället för att skämmas över det.

Du har inte blivit kallad för 'jävla apa'.

Men hur ska vi vara då? Skönhet är djupt personligt. De områden som jag inte älskar hos mig själv är underbara för någon annan, och den rådande normen styr oss. Jag har mycket hår på min kropp, då jag är från den delen av världen där vi har mycket hår på kroppen, och således är jag besatt av hårborttagningsmedel. Mina ljusa vänner säger "Jag har också hår, men jag bryr mig inte". "Nej", säger jag, "därför att dina hår är ljusa, de syns inte. Du har inte blivit kallad för 'jävla apa'".

Jag funderar på om vi inte ska omfamna vårt varande som kvinnor totalt - vårt åldrande, vår feminism, vår önskan att se bra ut, normer ... Kanske ska vi låta dem gå hand i hand? Kanske en ny sorts feminism kan växa fram som säger "Vet du vad, jag var så trött på att se trött ut så jag fyllde på lite i påsen under ögonen - jag renoverade lite". Bättre det än detta moment 22 som vi hamnar i: Damn if you do, damn if you don't. Jag har inga svar, men erkänner att jag älskar att läsa allt jag kommer över om syror och fillers. Och jag tycker om att tänka på att jag kan förändra kroppen. För mig är det konst - som slåss mot min feminism.

LÄS MER: Katarina Wennerstam: "Ingen människa behöver 28 svarta klänningar"

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 165 000 kvinnor - läs Damernas Värld! Se erbjudande!