Björn af Kleen: "Det måste vara fel att stoppa människor som flyr"

Damernas Världs krönikör Björn af Kleen minns sina tonår. Tre bosniska tjejer skulle börja i klassen, och de tuffa killarna längst bak reagerade. Varför blev de så rädda?

Jag har ett minne från högstadiet. Från sjuan eller åttan. Jag är tretton eller fjorton. Kriget rasar på Balkan. För mig är det mest nyhetsbilder på tv. Något avlägset. Inget som direkt upptar min värld. Men en dag berättar vår klassföreståndare att tre krigsflyktingar, tre bosniska tjejer, ska börja i vår klass.

Jag minns att beskedet väcker skarpa protester från bänkraden längst bak. Framför allt från tre killar som bor i Garpenberg, en gruvby några mil utanför Hedemora i Dalarna där jag är uppvuxen.

Jag hade varit ganska imponerad av de där killarna ända sedan vi hamnade i samma klass. En var punkare med trasiga jeans och tuppkam. En åkte snowboard och hade pojkrumsväggar fulla av graffiti. En var inflyttad från Stockholm med Dr Martens-kängor så slitna att man såg de blanka stålhättorna fram på tån. De rökte i ett parkeringsgarage strax utanför skolan – halsbloss! De sket i läxorna och gjorde lite som de ville. De var så fria. Mitt liv var hårt kontrollerat i jämförelse. Min pappa jobbade som speciallärare i samma högstadieskola och det kändes som jag var övervakad dygnet runt.

Men något hände när de där tre tjejerna skulle börja i klassen. Jag borde inte ha blivit så förvånad över killarnas reaktion på tjejernas ankomst. Killarna hade flirtat öppet med främlingsfientlighet ända sedan vi hamnade i samma klass. De lyssnade på Ultima Thule. De spred klistermärken med budskapet Bevara Sverige svenskt. De klottrade liknande saker på skåpen i uppehållsrummet. Ändå blev jag överrumplad. Tre tonåriga tjejer på flykt. Vilken skada kunde de åsamka vår klassgemenskap? Deras reaktion var obegriplig. Och det som jag uppfattat som ett subkulturell pose – musiken, kängorna, klistermärkena – fick verklig innebörd.

Under sommaren och höstens flyktingkatastrof har jag ofta tänkt på det där ögonblicket i klassrummet när killarna protesterade. Krigen i Syrien och Afghanistan är på sätt och vis lika avlägsna som kriget på Balkan var för mig på 1990-talet. Jag har aldrig varit i Syrien eller Afghanistan, känner ingen som kommer därifrån, har svårt att leva mig in i krigets vardag. Men jag upplever samma instinktiva övertygelse om att det måste vara fel att stoppa människor som flyr därifrån för sina liv. Som kommer hit och söker tak över huvudet. Det är inget ädelt ställningstagande, inget socioekonomiskt övervägande, knappt ett moraliskt beslut. Bara en känsla av absolut övertygelse i magen: de måste få plats här.

Jag har funderat mycket varför jag känner så och varför många andra känner lika starkt för den motsatta ståndpunkten. Synen på invandring skär som bekant alla klassgränser, åldersgränser, geografiska gränser. Det verkar snarare röra sig om ett slags psykologisk impuls. Handlar det om uppfostran?

Jag hade beundrat klasskompisarna från Garpenberg. De verkade coola. De gjorde som de ville. Men inför tre främmande tjejer från Balkan var de livrädda. Medan jag i min skyddade värld av ständigt närvarande föräldrar såg deras ankomst som självklar. Vi hade aldrig pratat politik vid köksbordet, mina föräldrar är ganska försiktiga och hämmade, men något måste de överfört som gjorde just det beslutet lätt för mig.

LÄS OCKSÅ: Björn af Kleen: ”Känslan av att vara fel drabbar sällan oss som tillhör normen”

Krönikan publicerades ursprungligen i Damernas Värld nummer 5 2016. Vill du vara säker på att inte missa fler krönikor kan du prenumerera på tidningen. Just nu hittar du förmånliga erbjudanden här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av Damernas Värld + solskydd från EVY. Köp nu!