Första delen i Katarina Wennstams sommarnovell Djupt under ytan

Anita Truls har hyrt en stuga i skärgården. Äntligen ska hon vara ledig från lärarjobbet. Ensam i tre veckor. Dagen började inte så bra men när hon väl har installerat sig i stugan känner hon att det blir nog bra det här. Eller …? Varsågod, första avsnittet av Katarina Wennstams spännande novell, Djupt under ytan, specialskriven för DV. Av Katarina Wennstam Foto: Jeppe Wikström

Det är en strålande vacker sommarmorgon. Som att få vakna till en nytvättad dag, så som jorden måste ha sett ut tusentals gånger förr. Ja, miljoner gånger har solen strålat så här över hav och skogar.

Anita Truls fäller ner solskyddet för att skydda ögonen mot det bländande glittret i vattnet. Bilen susar över bron ut mot öarna. Hon håller blicken på bil-banan och vevar ner fönsterrutan en aning. Solen gassar redan och fläkten hjälper föga. Det är en gammal Ford Escort, utan vare sig AC eller elhissar. Men stereon funkar och hon sätter i gång den. När hon var ung dansade hon till Abba och de gånger hon dansar än, så gör hon det till samma toner. … only seventeen, nynnar hon med och trummar da-dum da-dum da-dum i takt på ratten. Känner sig ung för en stund och sjunger med för full hals så som man gör när man sitter ensam i sin bil en solig sommar­morgon på semesterns första dag.

När hon rullar på färjan över till ön sänker hon musiken en aning. Vinkar åt en söt unge som tittar på henne från en annan bil och får ett försynt leende till svar.

Hon stänger av musiken helt och byter till radion lagom till Ekots jingel. Det är något som har att göra med statsminister Göran Perssons tal från Almedalen i går, men det intresserar henne inte och hon stänger av. Hon känner färjans rörelser under sig, hur den dundrar fram över fjärden och lämnar både fastland och vardag bakom sig.

Röksuget gör sig påmint och Anita rotar runt en stund i handväskan efter cigaretterna. Inte där. Hon går ut och runt bilen, öppnar bakluckan. Hela bagageutrymmet är fullt. Kassar med lakan och handdukar, två till med matvaror. Det ska finnas en butik på grann-­

ön, men det är långt tydligen. Då måste hon ta bilen. Men det ska vara nära ner till vattnet. Badrocksavstånd, skrev uthyraren i mejlet. Där. Anita hade lagt cigaretterna i necessären. Varför gjorde jag så? undrar hon och rotar runt ett tag efter tändaren också. Det hugger till

i fingret, en ilande snabb smärta. När hon får upp handen med tändaren ser hon blodet. Två fina snitt i långfingrets topp och en stor tjock droppe blod som är på väg att brista.

Anita stirrar på fingret i samma stund som droppen blir till ett flöde som börjar rinna nerför fingret. Rakhyveln, tänker hon och undrar hur dum man får lov att vara egentligen. Lägga den lös utan hylsa bland alla andra grejer i necessären.

Men hon hade mycket att tänka på när hon packade. Tusen saker som skulle med.

Hon stoppar fingret i munnen för att stoppa blodflödet och känner smaken av metall. När hon var liten tyckte hon om det. Att smaka på sig själv. Att slicka i sig sitt eget blod. Återbörda det som kroppen lämnade från sig. Hon brukade pilla loss sårskorpor och stoppa dem i munnen, och snorkråkor. Tills mamma sa ifrån. Sluta med det där Anita. Det är ju äckligt.

En gång sa hennes mamma ”Du är äcklig”, och det kändes helt annorlunda. Som att det inte var det hon gjorde som det var fel på, utan den hon var.

Du är äcklig.

Anita känner sig iakttagen där hon står och vrider på huvudet. En ung kvinna med mörka ringar under ögonen och blek hy ler ett tomt leende.

”Gjorde du dig illa?”

Anita skrattar till. ”Ja, Gud, kan du tänka dig. Rakhyveln.” Anita suger i sig det sista av blodet och håller fram sitt skakade finger. Såret är djupt ser hon nu, skinnet delar sig i tre delar och hon anar köttet där under. Rött och lite vitprickigt. Nu kommer blodet igen.

”Har du plåster?” frågar den unga kvinnan.

Anita tar fram necessären, drar upp den med vänster hand ur den tätt packade väskan med kläder och skor. ”Här nånstans.”

”Vänta, så du inte skär dig igen. Eller blodar ner allt.”

Kvinnan tittar snabbt på Anita som för att få hennes godkännande till att leta runt bland hennes toalettartiklar.

”I innerfacket.”

Anita betraktar kvinnan medan hon tar fram ett hudfärgat plåster och noggrant fäster det runt Anitas sönderskurna fingertopp. Blodet färgar genast plåstret rött.

”Jag sätter dubbelt”, säger kvinnan och lägger ytterligare ett plåster över fingertoppen. Hon har svala fingrar och arbetar vant. Stillsamt men ändå snabbt. Anita känner sig besynnerligt omhändertagen, som att hon skulle kunna lämna över sig helt i händerna på den okända kvinnan.

Bakom kvinnans axel ser Anita barnet som tittade ut genom bilfönstret nyss. Ytterligare ett barnansikte trycker sig mot rutan och de ser nyfiket på hur Anita plåstras om. Som om det var hon som var den lilla. Inte en snart sextioårig kvinna som borde kunna ta hand om sig själv.

”Är det dina barn?”

En liten suck. Ytterst liten, men Anita missar inget. ”Ja. De är fem och sex.”

”Det var nära. I ålder, menar jag.”

Kvinnan ler det där tomma leendet igen. ”Fjorton månader. Ja, det blev så.”

Anita vill ta kvinnans händer i sina nu, klappa dem och ge henne en smula styrka. ”Det blir lätt så. Det har man igen sedan, när de är större.”

”Man har väl det.”

Anita håller fram paketet med Marlboro Lights. ”Jag skulle precis … Vill du ha en?”

Kvinnan kastar en snabb blick över axeln. Anita anar en man där inne i bilen också, han sitter bakom ratten och verkar stirra rakt fram. Händerna på ratten som om han var orörlig, och de två barnen som nu verkar ha hamnat i någon form av bråk med varandra. Hon ser hur en barnarm rycker något, kanske ett spel eller en mobiltelefon, från sitt syskon och hör ett tjut genom den stängda bildörren. Mannen bakom ratten rör sig inte ur fläcken.

”Tack. Men jag röker inte.”

Kvinnan ser ut att önska att hon gjorde det, men vänder sig om och tar tre steg bort till bilen. Tjuten hörs ut över färjan, överröstar mullret för en kort stund när bildörren öppnas. Kvinnan stiger in i bilen och stänger dörren om sig.

Anita ser att de närmar sig ön nu. Hon ställer sig vid färjans reling och lutar sig fram över plåträcket med sin cigarett. Under skrovet forsar vattnet och blir till vitt skum. Det virvlar och fräser och ser nästan hotfullt ut. Påminner om färjans tyngd som möter vattnets oerhörda kraft. Havet borta vid horisonten är blått och glittrar lockande, men här under henne är det kolsvart.

Hon ska fortsätta fyrtio minuter till när hon har kommit i land. Hon skrev ut en vägbeskrivning på skrivaren på jobbet dagen innan hon gick på semester och har den liggande på passagerarsätet inne

i bilen. På papperet syns också en svartvit och lite mörk bild av stugan hon har hyrt. Utskriften gör den inte rättvisa, hon har ju sett bilder på stället i fyrfärg. Det såg fantastiskt ut. Höga björkar runt en grön gräsmatta och ett vitmålat hus med gröna knutar. En glasveranda och två rum. En gammal vattenpump i trädgården och en hängmatta. Och bara några hundra meter från tomten ligger havet och en egen brygga. En liten eka med åror ingick till och med i veckohyran.

Anita kan knappt tro att det kan vara så bra som det verkar. Livet har lärt henne att ta det mesta med en nypa salt. Förbereda sig på att inget är riktigt så bra som det verkar och i stället kunna bli positivt överraskad.

”Du har väl inte köpt grisen i säcken”, sa Ingbritt, en av Anitas kollegor när hon hörde om huset hon hyrt i tre av sina fem semesterveckor. Anita kunde inte låta bli att visa bilderna på stugan, klickade nöjt fram och tillbaka mellan de färgglada fotona på hemsidan där den blå himlen var hög och gräset nyklippt.

”Nej, nej, jag har kollat upp det”, sa Anita och berättade inte att hon just fört över hela summan på femtontusen kronor till uthyraren. Något sa henne att det var dumt att göra så, att man skulle betala handpenning först och hela summan först när hon sett stället och hade nyckeln i sin hand.

”De tar alltid bilder när solen skiner”, fnös Ingbritt och just där och då funderade Anita på hur det skulle låta från Ingbritts näsa och hon faktiskt knöt sin näve och körde den rakt i ansiktet på kollegan.

Ingbritt suckade igen innan hon lämnade lärarrummet och Anitas soliga bilder. ”Förra året regnade det hela semestern när vi var på landet. Barnbarnen klättrade på väggarna och Ida var på väg att skilja sig från sin latmask till karl innan sommaren var över.”

”Stäng dörren efter dig”, muttrade Anita.

Men i dag ser skärgården ut just så som på de fina bilderna. Några molnslöjor utåt havsbandet och vind i seglen på båtarna som passerar förbi. Brisen är ljum och solen steker redan gott på

Anitas törstande hud.

”Det här blir bra det”, säger hon till sig själv och skjuter iväg fimpen i de skummande vågorna.

Full av tillförsikt sätter hon sig bakom ratten. I samma stund som färjans för dunsar in mot kajen sätter hon noggrant på sig bilbältet. När hon vrider om nyckeln bränner det till inne i skärsåret och hon ser att det har blött igenom också det andra plåstret. Skärsår i fingertoppar är hopplösa, blodet vill aldrig sluta rinna.

När hon kör av färjan trycker hon i  gång stereon igen. ”Well I can dance with you honey, if you think it’s funny. Does your mother know that you’re out?”

Anita Truls sjunger med i Abba-låten när hon gasar förbi sommarstugor, blommande ängar och täta barrskogar, allt längre bort från bryggan. Allt närmare stugan.

Hon möter några bilar och kör om en husvagn, men snart tunnas trafiken ut. Hon svänger av mot höger som väg­beskrivningen säger åt henne och snart kommer bron. Den är liten och enkel­filig. Men ingen bil syns på andra sidan och hon kör över. Under den låga bron syns tät vass och mörkt vatten. En gisten gammal eka sticker fram aktern ur vassen en bit bort och hon kan riktigt

föreställa sig hur gammelgäddan lurar där inne någonstans i mörkret.

Bara några hundra meter kvar. Hon svänger höger igen och anar ett vitt hus där framme. Högt gräs i grusvägens mittfåra susar under bilen och Anita drar efter andan. Det ser ju ännu finare ut än på bilderna.

Hon stannar bilen och stiger ut, fortfarande med Agneta och Fridas röster strömmande ur högtalarna. Hon drar ett djupt andetag, luften är frisk och klar och smakar helt annorlunda än inne i stan.

Anita Truls ler brett och utan att tänka på det slår hon ut med armarna där hon står. Hon har lite mer än fem timmar kvar att leva.

Shirin Sundin är barfota och har på sig en urtvättad gammal randig herr­pyjamas. Hon tassar över grusgången och rycker till för varje steg. Aj. Aj. Aj. Fötterna har fortfarande inte vant sig vid att gå över grus och hårda stenar, det brukar ta några semesterveckor. I slutet av sommaren springer hon obekymrat över vassa stenar, tistlar och snäckskal utan att göra sig illa. Och kommer i gengäld in till stan med fotsulor och hälar som är spruckna och förhårdnade.

Det är semesterns fjärde dag och nu hoppas hon att lantbrevbäraren äntligen har fått ut Svenskan. Hon saknar sin morgontidning till frukosten. Advokat Shirin Sundin är förvisso ledig i fem veckor och befinner sig sju mil från Stockholms innerstad, men hon behöver ju inte vara helt avstängd från omvärlden. Shirin lånar ett par vänners hus och även om de stolt berättat om de vackra omgivningarna och att bryggan har segelbåtsdjup, så är Shirin snarare tacksam att här finns wifi-uppkoppling och bra mottagning på mobilen.

Sjöutsikt och ängsblommor i all ära, men flera veckor utan kontakt med jobb, vänner och nyheter är inget alternativ för Shirin. Det finns gränser för hur ledig man vill vara.

Först ser hon inte artikeln. Hon har ställt sin yoghurt med honung och färska jordgubbar ovanpå. Hon läser en artikel om justitieministerns utspel om häktningstider och muttrar för sig själv. Hon gör ofta det när hon läser något som irriterar henne.

En jordgubbe landar mitt i ansiktet på justitieministern. Hon flyttar på yoghurtskålen, och det är då får hon syn på hans ansikte.

Magnus Tapper.

Hennes första klient.

Hennes första misslyckande.

Magnus Tapper som måste avsky henne, fortfarande efter alla dessa år.

Morddömde Magnus Tapper frigiven, lyder rubriken ovanför bilden.

Han är sig lik.

Blicken djupt liggande och fordrande. Shirin minns att han alltid fick henne att vika undan med blicken. Att han gav henne känslan av att hon inte kunde ge honom det han ville ha. Magnus Tapper stirrade alltid på henne, under tystnad, tills hon generat slog ner blicken.

Och han hade ju rätt. Hon kunde inte ge honom det han ville ha. Det han behövde. Hade rätt till.

Alla misstänkta har rätt till en offentlig försvarare. Magnus Tapper fick advokat Shirin Sundin. Han blev hennes första klient. Och hon var helt ärligt urkass.

Alla misstänkta har rätt till någon som försvarar dem när åklagaren lägger fram sina bevis. Som tillvaratar ens intressen och, förhoppningsvis, ser till att man blir frikänd.

Eller åtminstone inte blir dömd till ett onödigt hårt straff.

Som Magnus Tapper blev.

Shirin Sundin stirrar på hans ansikte och allt kommer tillbaka. Bilderna från den gamla förundersökningen. Känslan av totalt misslyckande när han dömdes för mord. Beskedet att han bytte advokat till hovrättsförhandlingarna.

Hon förstod honom. Hon protesterade inte. Hon var ny, hon var grön, oerfaren, nervös och dåligt påläst.

Hon kan komma på mängder av

bortförklaringar. Men faktum kvarstår. Hon var dålig.

Shirin Sundin har inte haft någon kontakt med Magnus Tapper sedan hon misslyckades med att få honom frikänd från anklagelserna för mord för sex år sedan.

Men hon glömmer aldrig vad han gjorde mot den där stackars kvinnan. Anita Truls. Shirin Sundin ryser till där hon sitter i sin pyjamas, trots den milda brisen och morgonsolen som redan står högt på himlen. Det finns bilder man önskar att man aldrig hade sett. Bilder som aldrig går att få bort från näthinnan. Kvinnans uppsvällda kropp på stranden när den slutligen hittades. Bärgad och uppsläpad på land. Ett föremål mer än den människa hon en gång varit.

Åran som låg och flöt under bryggan. Som han hade använt som vapen.

Märkena på hennes rygg tydde på det. Hur Magnus Tapper hade tryckt ner henne under vattnet tills hon slutade kämpa emot. Tills hon sjönk ner mot botten långt där ute.

Och Shirin minns alla skador hon hade. Åklagaren menade att det fanns tydliga tecken på en utdragen misshandel, med inslag av tortyr.

Kanske ville gärningsmannen få sitt offer att erkänna något?

Vad fick de aldrig veta.

Shirin drar frånvarande med tummen över tidningsuppslaget. Justitieministerns ansikte har blivit en utsmetad röd sörja av yoghurt och jordgubbar. Från bilden bredvid glor Magnus Tapper på henne.

Shirin minns så väl att hon tänkte mycket på hur ensam Anita Truls, mordoffret, måste ha känt sig. Ute på en ö i skärgården, mitt i natten, tillsammans med sin mördare. Förstod hon? tänker Shirin. Visste hon att hon skulle dö den natten?

Den första tanken som kommer till Anita Truls när hon har stängt av motorn och stereon är hur tyst det är. Sedan inser hon att det inte alls är tyst. Det är bara det att här hörs helt andra ljud än inne

i stan. Sådant som inte hörs genom trafikbuller och alla människor. Hon hör vinden. Hon ser uppåt och kisar med ögonen. De där björkarna som hon såg på bilderna är ännu högre i verkligheten och hon hör hur de tunna ljusgröna löven rör på sig och rasslar mot grenarna. Hon hör fåglarna. Hon hör havet där borta, hur vågorna slår in mot stranden. Hon hör tystnaden och allt som finns i den. Hon tycker sig till och med höra sina egna andetag, så tyst är det.

Hon tar ett djupt andetag.

”Det blir bra det här”, säger hon till sig själv igen och börjar packa ur bilen. Såret på höger långfinger har gått upp och blöder genom plåstret nu, men hon ska få in alla väskor i huset först.

Nu är sanningens minut här, tänker hon när hon går fram till den grönmålade trädörren. Nyckel under stora krukan till höger om dörren, stod det i mejlet från uthyraren. Hon lyfter på krukan. Inget.

Det är tomt.

Besvikelsen sköljer genom henne. Det är inte sant. Det får inte … Femtontusen kronor har hon betalt och … Hon tänker på Ingbritts försmädliga lilla leende, hur hon kommer att låta om hon får höra att Anita blev lurad.

Helvete också.

Anita går tillbaka till bilen på skakiga ben och öppnar bildörren. Hon böjer sig in i bilen över växelspaken och rycker tag i utskriften med vägbeskrivningen. Hjärtat slår så hårt att det känns som att det inte riktigt får plats i bröstkorgen.

Ilsket drämmer hon igen bildörren och inser med en häpnadsväckande långsam sekunds fasa vad som är på väg att hända. Hon ser höger hand, den som redan är skadad, och som nu vilar på dörrkarmen.

Hon ser det blodiga långfingret och tummen som ligger emellan när bildörren med full kraft naglar fast den. Det är bara en enda sekund helt utan smärta och sedan sköljer den över henne.

Anita tjuter högt och rycker upp dörren. Svär, spottar och gråter. Det är inte sant, det här. Hur illa kan en dag börja? Hur mycket värre kan det bli?

Nu räcker det, tänker hon och stirrar på sin misshandlade tumme. Smärtan där är så mycket värre än den i fingret där hon skar sig nyss. Nageln är redan svartlila längst in vid nagelbandet och lite tillplattad.

Det gör vanvettigt ont och hon inser att den kommer att fortsätta värka hela kvällen. Fan också.

Tårarna rinner fortfarande när hon med vänster hand håller papperet framför ansiktet. Hon kisar och försöker läsa.

Nyckel under stora krukan till höger om altandörren, står det. Altanen? Hon ser sig förvirrat omkring i trädgården och på den vitmålade stugan. Där finns ju en altan också, där det står ett bord med fyra stolar. Där är en dörr som leder ut från husets vardagsrum. Och där är en kruka, lik den vid entrédörren.

Hon går fram och flyttar på krukan med vänster hand. Höger hand känns helt obrukbar nu. Och där är den.

Hon ser nyckeln och nu skrattar hon när hon lyfter den från trätrallen med sin sargade högerhand. Tummen känns som att den är på väg att explodera och plåstret på långfingret är helt rödfärgat nu.

Men hon har nyckeln. Huset är hennes, i tre hela veckor.

Och Anita känner på sig att det kanske kommer att regna på Ingbritt där hon är, men inte på henne.

Framåt kvällen kokar hon två ägg och gör en enkel sallad. Lägger upp salladsbladen med omsorg, sprider ut tomatskivorna som en solfjäder och rullar några skivor fin lantskinka fastän det bara är till henne själv. Hon häller upp ett glas vin och sätter sig vid bordet. Man ser ner mot bryggan härifrån. Långt borta ser hon en ensam segelbåt med spinnakern utspänd av vinden som en gravid kvinnas mage. Himlen är rosaröd och så urbota vacker att den får henne att helt sluta att tänka på både sin sönderskurna fingertopp och sin ömma tumme.

Det blev en riktigt bra dag det här, tänker hon. Ibland måste det få vara så. Man tänker att det är en riktig skitdag, som man bara vill att den ska ta slut. Och så hur det nu är så sitter man här och tittar på solnedgången och inser att den blev ganska skaplig

i alla fall.

Hon äter långsamt. Tuggar, smakar, sväljer. Hur ofta gör hon det annars? Äggulan blev perfekt och hon sluter ögonen för en stund. Känner tacksamheten skölja över henne. Tänk att livet får vara så bra ändå. Tänk att det kan vara så tyst. ©

Läs den spännande fortsättningen i nummer 8 av Damernas Värld!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av Damernas Värld + solskydd från EVY. Köp nu!