Gunilla von Platen – en rebell i pärlor och pennkjol
Gunilla von Platen – en rebell i pärlor och pennkjol Foto: Åsa Tällgård

Affärskvinnan Gunilla von Platen – en rebell i pärlor och pennkjol

Det börjar i en pöl med blod, och slutar i ett barnhem i Syrien, som entreprenörenoch affärskvinnan Gunilla von Platen investerat både pengar och hjärta i. Eller slutar gör det ju inte. Gunillas driv upphör aldrig, och det gör inte viljan att hjälpa heller. Det tackar hon sin mamma för - trots allt.

Det är som ett klassiskt drama med alla ingredienser: förtryck, familjeintriger och ond bråd död. Men också med framgång, försoning och den där kärleken som övervinner allt. Det är Gunilla von Platens liv - och nu har hon skrivit en bok om det: Draken i rummet.

När hon öppnar dörren till sitt kontor på Östermalm i Stockholm bär hon chic vit blus med svart skärp i midjan. Hon har klätt sig i affärsoutfit – klackar, pennkjol och pärlsmycken - ända sedan hon var 15 och sommarjobbade på bank.

Om du hört talas om Gunilla von Platen tidigare är det förmodligen framgångarna som stått i fokus. Hur hon tjänade sin första miljon som 22-åring, hur hon startade eget med två tomma händer och byggde en succé. Hur hon åker på statsbesök med kungaparet och synts i tv som en av Draknästets affärsdrakar.

Men bakom den där framgångssagan finns en verklighet av blod, svett och tårar. Bokstavligt talat.

LÄS OCKSÅ: Börshajen Anda Farhad: ”Utstrålningen sitter inte i kläderna – utan i personligheten”

Fyra år gammal tvingades Günel Anip, som hon hette då, och hennes syrisk-ortodoxa familj fly från sin hemby Zaz i Turkiet. Det var på en kusins bröllopsdag som några killar i byn tog sig in för att stoppa vigseln. En av dem ville ha bruden själv. När Gunillas mamma Maria försökte hindra dem sköt de henne med fem skott, och hon blev liggande i sitt eget blod, medan kusinen fördes bort och aldrig sågs till igen.

– Efter bråket var hela familjen i fara. Pappa anlitade en människosmugglare som lastade in oss i en skåpbil och körde oss ut ur landet. Vid den österrikiska gränsen blev vi stoppade av polisen, berättar Gunilla.

– Det var en kvinnlig polis som lyfte skynket vi låg under. Mamma var helt blodig, jag och mina då sju syskon grät och hade kräkts. Polisen stirrade på misären, stängde dörren och lät oss åka vidare.

LÄS OCKSÅ: Linda Skugge: ”Nej, ordentliga människor är inte tråkiga”

Hur mycket minns du av flykten?
– Det mesta har jag fått återberättat av andra, men jag minns att jag aldrig blundade, för att jag var så rädd att mamma skulle försvinna då.

Och sen kom ni till Sverige och Västra Frölunda i Göteborg?
– På första försöket fick vi inte komma in, men andra gången, den 19 juni 1976, lyckades vi. Det var när kungen och Silvia gifte sig, och mamma tror att tulltjänstemännen var distraherade av att titta på bröllopet på tv. Hon är stor rojalist, och övertygad om att det är kungaparets förtjänst att vi fick komma till Sverige.

– Pappa var i stället tacksam mot Olof Palme. När Palme höll tal i Göteborg trängde sig pappa fram och stoppade 500 kronor i statsministerns ficka. ”Nu är vi kvitt”, sa han.

I FÖRSKOLAN I SVERIGE blev Günel snabbt Gunilla. Redan då pratade hon snabbt och mycket, precis som nu. Hon har nära till skratt trots att hon berättar om tunga ämnen. Men att skriva om dem, tillsammans med journalisten Malin Roos, var inte lätt.

– Det har varit jättejobbigt. Första gången Abbe Bonnier (bokförläggare på Albert Bonniers Förlag, reds anm.) sa att han tyckte att jag skulle skriva en bok svarade jag ”Det kommer aldrig att hända!” Det kändes alldeles för utlämnande för min familj.

Varför ändrade du dig?
– Min pappa gick bort förra året, och i sorgeprocessen fick jag en känsla av att jag är skyldig att berätta min historia. En historia om kulturkrockar och kvinnomisshandel ... Det var väldigt upprivande att läsa mina dagböcker från de tuffa tonåren, att återuppleva dem.

Vad var det som var jobbigt?
– Mina föräldrar tyckte att jag var alldeles för försvenskad, särskilt mamma. Och så skulle jag giftas bort. Jag stretade emot, klädde mig olämpligt när friarnas föräldrar kom på besök. Jag smet ut för att gå på disco. Allt jag ville var att få mammas bekräftelse. Jag drömde om att hon skulle säga att jag var duktig och krama mig, men jag fick aldrig några kramar ... Till slut slutade hon prata med mig.

I tonåren drabbades Gunilla av ätstörningar. Det var en tung tid, när familjen ville gifta bort henne. Foto: Gunilla von Platen

Hon sa ofta att du var lik din farmor, eller hur?
– Ja, som något negativt! Men farmor var min förebild, min trygghet. Hon hade alltid ifrågasatt patriarkatet. När man växer upp i en kultur där man per default inte är värd något bara för att man är kvinna är det nåt fantastiskt. Mitt driv kommer från henne.

– När farmor var barn såg hon hela sin familj dö i folkmordet på kristna i Osmanska riket. De enda som överlevde var hon och hennes lillebror, som var tre år. Jag tror att jag tänkte att kunde hon överleva den förlusten kunde jag klara mig utan födelsedagspresenter eller lördagsgodis.

Jag började tjäna egna pengar när jag var sex år - sålde glasspinnar från glassbilen för dubbla priset.

Det var inte något som fanns hemma hos er?
– Nej, mina föräldrar, nio barn, mormor och farmor levde på pappas lön. Han vägrade att ta emot några bidrag. Jag har aldrig fått någonting i hela mitt liv. Jag började tjäna egna pengar när jag var sex år - sålde glasspinnar från glassbilen för dubbla priset. När jag var tio betalade jag till hyran. När jag såg mina kompisar äta lördagsgodis bestämde jag mig för att en dag ska jag tjäna så mycket pengar att jag kan köpa min egen godisaffär. Jag är fortfarande godisoman, jag kan köpa kassar!

LÄS OCKSÅ: Titti Schultz: ”Jag irriterar mig på folk som jagar lycka”

Men du fick också med dig ett budskap om generositet?
– Vi gick i kyrkan varje söndag, och jag fick lägga ett mynt i kollekten. Jag ville så gärna ha det där myntet själv! Men mamma sa: ”Det finns alltid någon som har det sämre. Du har allt du behöver - mat och tak över huvudet.” Hon visade tydligt hur viktigt det är att ge tillbaka av vad man har fått.

Mitt i tonårsmörkret hittade Gunilla ett ljus i vännen Veronica, som blev hennes närmaste. Det var med henne Gunilla smet ut för att gå på nattklubb. Men det var inget vilt festande som pågick, de stod mest i ett hörn och tackade nej till intresserade killar.

– Hemma trodde de att jag var en slampa, men jag var jätteblyg.

Du satsade allt på jobbet du fick på Skandia efter gymnasiet i stället?
– Ja, där upptäckte jag att jag hade en talang, och samtidigt fick jag känna av jantelagen. När jag blev befordrad frågade folk vem jag hade legat med för att få jobbet.

Det var där du träffade din första man, Tomas?
– Tomas var en guru på Skandia, alla såg upp till honom. Han smickrade och berömde mig och jag, helt oerfaren och svältfödd på bekräftelse, var ett lätt byte. På jobbet var jag som en företagsledare, privat som ett barn. När han ville ligga med mig första gången ropade jag förskräckt: ”Jag är oskuld!” Han fick ta av mig pyjamasen under täcket.

Hur kändes det efteråt?
– Jag hade svår ångest, för han var gift. Jag kände hans fantastiska fru och försökte bryta med honom gång på gång. Men han övertalade och charmade mig, till slut skilde han sig och flyttade in hos mig. Trots att jag visste att han hade alkoholproblem. Jag tyckte synd om honom och ville ta hand om honom, jag gifte mig till och med med honom!

Hur var bröllopet?
– Pappa kom inte dit, mamma bar svart ... Min lillasyster Silvia stod utanför kyrkan och grät och bönade: ”Gå inte in!” Och jag svarade: ”Jag ska rädda honom.” På bröllopsnatten satt jag ensam på ett hotellrum i London, plockade alla hårnålarna ur frisyren och grät. Medan han var ute och söp.

Och samtidigt som du hade ett helvete hemma gjorde du raketkarriär?
– Ingen visste något, men han bröt ner mitt självförtroende, hånade och slog mig. Det var som att leva i ett strypgrepp. Till slut var det hans otrohetsaffärer som fick mig att lämna honom.

Jag var luspank och värdelös, ändå kände jag en otrolig frihetskänsla. På två år hade jag aldrig råd att köpa lunch, men jag var så lycklig.

Du var 28 år, frånskild, ditt självförtroende kört i botten, du hade förlorat alla dina pengar i it-kraschen - och då sa du upp dig. Varför?
– Cheferna försökte övertala mig att stanna, men jag hade bestämt mig för en nystart. Att bygga ett eget bolag.

Så du sålde allt och flyttade till Stockholm?
– Precis. Jag var luspank och värdelös, ändå kände jag en otrolig frihetskänsla. På två år hade jag aldrig råd att köpa lunch, men jag var så lycklig.

Det var nu hon skapade Xzakt Kundrelation, som skulle ta henne till toppen. Men det innebar hårt arbete, dygnet runt. Och flera gånger gick hon på rejäla nitar. Blev lurad av affärspartners. Och jobbet tärde hårt på hälsan.

– Jag har jobbat tills jag svimmat, tills armarna domnat. Jag har gått till jobbet direkt från en blindtarmsoperation, haft en falsk hjärtinfarkt ... Ändå har jag aldrig känt att jag varit bra nog. Den där prestationsångesten från barndomen har förföljt mig.

På statsbesök med kungaparet i Indien. Foto: Gunilla von Platen

GUNILLAS KARRIÄRVÄG har kantats av mängder av #metoo-moments. Härskartekniker, oanständiga förslag, hugg i ryggen.

– Maktens män har en egen moralisk kompass, säger hon.

Men precis som hon gjorde uppror mot sin kulturs kvinnosyn har hon gjort det mot affärsvärldens - med framgång.

Under den mest hektiska perioden i arbetslivet kom också det största dråpslaget i Gunillas liv. Vännen Veronica hittades brutalt mördad. Hennes man misstänktes för mordet men gick fri.

 – Veronica var min mittpunkt, min trygghet, mitt liv. Vi ringde varandra varje natt och pratade i timmar. Nu var hon plötsligt borta, och hennes lille son föräldralös.

Hur tog du dig upp ur den sorgen? Och ur de andra motgångarna, både privat och i yrkeslivet?
– Jag har legat i fosterställning och bara gråtit många gånger. Tänkt att nu dör jag. Men jag är väldigt bra på att se de små smulor av hopp som finns och gripa tag i dem, vårda dem. Jag lyckas alltid ta mig upp igen.

Och även om sorgen efter Veronica aldrig lämnar henne har Gunilla hittat en ny mittpunkt i sitt liv. För 15 år sedan, på en julfest, träffade hon sin blivande man Alfred von Platen.

– Först tog jag honom för en Stureplansbrat, men sedan upptäckte jag att han var världens gulligaste. Ödmjuk, trygg och lyssnande. Och stilig! För första gången i livet fick jag tunghäfta.

För att lyckas som kvinna i näringslivet måste du ha en prestigelös man, annars är du snart ensamstående.

Ni har fyra barn, berätta hur ni löst kombon karriär och familjeliv.
– När jag var höggravid med vår äldste son sa Alfred: ”Låt mig komma in och avlasta dig. Vi behöver en gemensam agenda i familjen.” Jag var skeptisk: ”Jag är din fru, jag kan inte vara din chef.” Men han sa upp sig och jobbade sig upp från botten på mitt företag. För att lyckas som kvinna i näringslivet måste du ha en prestigelös man, annars är du snart ensamstående.

Barndomens viktiga lärdom om att ge tillbaka av vad du fått har Gunilla tagit med sig genom karriären, genom att alltid lägga mycket tid och pengar på välgörenhet. Bland annat inom stiftelsen Hand in Hand, där hon engagerat sig i hjälp till självhjälp bland utsatta kvinnor och flickor i Indien.

Att både Gunilla och maken Alfred von Platen hade en tuff uppväxt har fört dem extra nära varandra. Foto: KARIN TÖRNBLOM/TT

När du åkte dit var det nära att du inte kom hem igen?
– Jag ringde till Alfred och sa: ”Jag stannar, de behöver mig här!” Men han övertygade mig om att jag kan hjälpa fler här hemifrån, genom att jobba ihop mer pengar. Och att min familj också behöver mig ... Gunilla är också medgrundare till Stiftelsen 100 %, och hennes främsta hjärteprojekt är barnhemmet Little Angel, som snart står klart i Syrien.

– När kriget drog i gång i Syrien och jag fick direktrapporter från släktingar om våldet och övergreppen kände jag att jag måste göra något. Jag har dragit ihop 8 miljoner kronor för att ge 130 barn ett nytt hem. Det kommer att ha skola, sjukvård, ja allt.

Det känns som en hyllning både till din farmor och din mamma?
– Absolut, det knyter ihop säcken.

Hur ser relationen till din mamma ut i dag?
– Vi har försonats. Efter att Veronica mördats sa jag till mamma: ”Jag kommer aldrig till Göteborg igen om vi inte pratar om min barndom.” Vi satt i hennes sovrum och jag berättade hur jag alltid känt att hon inte älskat mig. Att jag varit sämre än mina syskon.

– Hon bara grät och grät och berättade i sin tur om sin uppväxt, om hur hon blivit bortgift, om rädslan när vi kom till Sverige och hon varnades för hur lösaktiga vi flickor skulle bli. Hon sa: ”Jag älskar dig mer än något annat, men jag trodde att jag behövde vara sträng. Jag ville skydda dig.” Det var otroligt starkt för mig.

Då började en ny relation?
– Ja, och nu är hon en fantastisk mormor till mina barn. Hon ger dem allt jag inte fick.

Får du beröm nu då? När du till och med fått ta emot Kungliga Patriotiska Sällskapets Näringslivsmedalj av hennes favorit kungen?
– Nej, hon säger ingenting direkt till mig - men mina släktingar berättar att hon är stolt över mig.

LÄS OCKSÅ: Vd:n Nina Lindvall, 42: ”Med åren har min stil blivit mer modig”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 165 000 kvinnor - läs Damernas Värld! Se erbjudande!