Stina Ekblads debutbok ”Här brusar strömmen förbi” kommer ut den 28 augusti.
Stina Ekblads debutbok ”Här brusar strömmen förbi” kommer ut den 28 augusti. Foto: © LISA EKELUND Lisa Ekelund

Stina Ekblad: ”Det var självklart att ta lika stor plats som männen”

I över 40 år har Stina Ekblad stått på scenen, synts på bioduken och i tv. När hon nu ger ut sin första bok får vi möta en av våra främsta skådespelare mer privat – som flicka, tonåring, kvinna och gumma. Genom alla livets skeden har hon gått sin egen väg.

Kära mor och far,
jag förstår bra att ni har det svårt med att skrapa ihop pengar till mej. Det gör mig ont att jag är tvungen att komma krypande och tigga igen, men det är min enda utväg, om jag inte vill sluta skolan [...] Det rör mej inte att folk pratar om mej i byn. Jag tycker, att det inte borde röra er heller. Men om det gör det (vilket jag tror) så ber jag om ursäkt för att ha varit/vara anledning till skvaller – men blir samtidigt nödd att tillägga, att jag alltid kommer att vara det.

Hälsningar
Stina

Det är januari 1972 och Stina Ekblad skriver till sina föräldrar hemma på bondgården i Finland från Danmark. Dit har hon flyttat för att utbilda sig till skådespelare, efter att ha hoppat av gymnasiet. Och det pratas i den lilla byn Solf i Österbotten, som hon lämnat.

– Det jag hade gjort var underligt och lite suspekt: åkt till Danmark för att gå på folkhögskola. Jag tror det där pratet på byn plågade mina föräldrar ganska mycket, konstaterar Stina Ekblad.

Mina dagböcker från den tiden är uppslitande läsning.

– Det var en oerhört laddad tid när jag bestämt mig för att flytta, med många konflikter. Mina dagböcker från den tiden är uppslitande läsning. Men sedan, när det gick så bra för mig, accepterade mina föräldrar mitt val och förstod att det var rätt – att det var min väg. De var glada för min skull. 

Stina Ekblad i klänning från Baum und Pferdgarten. Foto: © LISA EKELUND Lisa Ekelund

Att det gick bra är verkligen ingen överdrift, med stora roller på prestigefyllda teatrar i Danmark och Sverige. Och på det film och tv. Stina Ekblad har länge varit en av de främsta.

Vi träffas på Weylers förlag, som ger ut Stinas debutroman Här brusar strömmen förbi. Hon kommer på cykel, i mörka solglasögon som hon skjuter upp i håret. Över Stockholm vilar pandemins sordin, och Sordin är också titeln på den låt som Stina sjöng in tillsammans med Iiris Viljanen tidigare i år. Den kan vara det bästa soundtracket för 2020, och trots att den spelades in strax innan coronan kopplade greppet om Sverige lyckas låten ringa in den märkliga tid av isolering och ovisshet vi alla plötsligt lever i.

Stina Ekblad om barndomen och skådespeleriet

Musiken har alltid varit viktig för Stina Ekblad, precis som poesin. Som barn ville hon bli författare.

– Det var min första livsdröm. Jag hade andra drömmar också, om att dansa balett och spela piano, men för ett barn som växte upp i en liten by i Österbotten på 1960-talet var det som att drömma om att flyga till månen eller hitta en skatt. Att bli författare verkade mer realistiskt – det behövdes bara en penna och ett papper.

– Men från att jag var i tioårsåldern och förstod att skådespelare var ett yrke så visste jag att det var det jag skulle bli. Och när jag blivit det la jag skrivandet åt sidan – i 40 år.

LÄS OCKSÅ: Diane von Furstenberg: ”Jag blev den kvinna jag alltid drömt om att bli” 

Hur kom det sig att du sökte dig till kulturen?
– Hos vissa människor är viljan och lusten till det så stark att man inte kan värja sig. Det är en begåvning man föds med. I min miljö fanns ingenting som tydde på att jag skulle arbeta med kultur, men redan som fyraåring kände jag att det var det uppdraget jag hade fötts med.

Stina Ekblad läser ””Århundradets kärlekshistoria” på Wasa Teater 1978. Foto: BONNIERS / BONNIERARKIVET

Din beskrivning av barndomen ger en känsla av karghet, där nöden lurade bakom hörnet.
– Jag är född 1954, och då var det var faktiskt inte så länge sedan kriget slutade. Det fanns pappor i byn som var krigsinvalider, det fanns pappor som inte fanns … Min egen pappa badade aldrig, eftersom han fått simma för sitt liv under midsommaroffensiven på Karelska näset 1944. Det visste jag inte som barn, han berättade det långt senare.

Men det var mycket värme och lek också, och du älskar fortfarande leken. Samtidigt beskriver både du själv och andra dig som väldigt allvarlig. Det är inget motsatsförhållande för dig?
– Nej, skådespeleriet är just en allvarsam lek. Allvarlig för att man är vuxen, men man måste samtidigt ha tillgång till den där friheten som barn har. Leken är ursprunget till skådespeleriet och det blev väldigt tydligt när jag arbetade med min syster Ylva Ekblad, som också är skådespelare. Vi upplevde verkligen att vi var barn – en storasyster och en lillasyster som klär ut sig, låtsas att de är någon annan. Det var så roligt!

– Som skådespelare använder du dig hela tiden av ditt bagage, och Ylva vet precis hur min ryggsäck ser ut. Hon har sett och upplevt samma saker som jag: ljuset på sommaren, lukten av djuren på gården, våra gemensamma föräldrar.

Det där Österbottniska ljuset glittrar i Stinas ögon när hon pratar om teatern, leken och poesin. Hemtraktens landskap och årstidsväxlingar finns alltid med henne.
– Jag tycker mest om förvåren i Österbotten, när naturen inte är så inställsam. Det är ingen konst att älska maj och juni, det är svårare med mars, april. Och jag tycker om när det inte är så lätt. 

Jag är inte alls rädd för döden, hon sitter med oss hela tiden.

Och som barn älskade du dikter om döden?
– Jag tror att det är vanligt hos barn med en fascination för sjukdom, elände och död. Alla mina älsklingssagor slutade med att huvudpersonen dog, säger Stina och skrattar lite.

Stina Ekblad i klänning från Whyred. Boots, Marimekko. Foto: © LISA EKELUND Lisa Ekelund

Du verkar ha en avslappnad relation till döden nu också?
– Jag är inte alls rädd för döden, hon sitter med oss hela tiden och det är bra att bekanta sig med henne. Man behöver inte vara en dystergök för att tänka så, och det är jag faktiskt inte. Jag skrattar ofta, är ofta lätt till sinnes. Det ena utesluter inte det andra.

– Jag känner en samhörighet med hela mänskligheten – jag delar livet med alla och döden med alla. Jag känner mig oerhört rik, jag har allt i mig – och du med.

LÄS OCKSÅ: Jenny Alversjö, 46, om livet efter stroken: ”Ingenting är livsviktigt utom just att vi lever” 

Det är sant att Stina Ekblad skrattar ofta. Det ligger både lätthet och tyngd i allt hon säger, och hon tänker efter innan hon talar. Samma känsla får man av att läsa det hon skriver. I ljuset lurar mörkret, men också tvärtom. Och inte en rad är ogenomtänkt. 

Stina Ekblad om sin bok ”Här brusar strömmen förbi”

Hur kom det sig att du, efter 40 år, bestämde dig för att skriva igen?
– Jag hade länge haft en idé om att skriva utifrån ett antal dikter som följt mig och varit så otroligt viktiga för mig genom hela mitt liv. Så jag tog fram dem, öppnade upp dem, och öppnade upp mig själv. Och när jag sedan började skriva blev det mycket mer biografiskt än vad jag tänkt mig.

Titeln, Här brusar strömmen förbi, är en rad ur en dikt av Edith Södergran. Själv har du aldrig följt strömmen, varåt den än brusat?
– Jag har alltid känt att jag inte riktigt varit på rätt plats i livet och tillvaron, haft svårt att identifiera mig med grupper och dragit mig undan från det. Det hänger kanske ihop med att jag var udda i mina intressen som barn. Jag tyckte alltid att jag antingen var lite för mer, eller misslyckad för att jag inte var som alla andra.

– Jag har alltid haft vänner – en krets, men jag vill inte tillhöra ett gäng med samma åsikter, vare sig det rör sig om ett politiskt parti eller en kyrka.

På scenen är du i ditt rätta element, i verkligheten är du lite på visit?
– Ja, särskilt när det handlar om att vara en del av en flock.

Det låter som att du är väldigt trygg i dig själv?
– Ja, jag har aldrig känt det där med att vi är starka tillsammans – inte på riktigt. I stället har jag upplevt att ensam är stark. Så även om det strömmar starkt och brusande vackert, så står jag bredvid i stället för att dras med. Det är väl både starkt och sorgligt.

Stina Ekblad 1987. Foto: ROGER TILLBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Den där styrkan och tryggheten har gjort att Stina Ekblad aldrig dragit sig för att bryta mot traditioner och konventioner. När hon upptäckte att pojkar spelade blåsinstrument i musikskolan, medan flickor mest fick hålla sig till fioler och stråkar, undrade hon genast varför: ”Kan flickor inte blåsa?” Sedan spelar hon klarinett i lång, mittbenad Janis Joplinfrisyr.

– Jag är inte uppfostrad med att man ska vara på ett visst sätt när man är flicka. Min mamma och hennes systrar var så kraftfulla, många män hade varit ute i kriget och kvinnorna hade tagit hela ansvaret hemma. Inget kön var bättre eller högre än det andra. 

Den inställningen fanns kvar under både studietiden och när Stinas karriär tog fart.

– För mig var det självklart från start att ta lika stor plats som männen, det fanns inget annat i min världsbild.

Stina Ekblad: ”Jag tog för mig av förälskelse ...”

Det var en bra tid att vara ung?
– 1970-talet i Danmark var nog den roligaste tiden och platsen i världen att vara ung.        Sensuell, undersökande, tillåtande. Och jag tog för mig – av förälskelse, av möten, av lekfullhet och rus. Samtidigt var jag så inriktad på arbetet, att jag skulle ägna mitt liv åt teatern. Ingenting fick inkräkta på det, men på fritiden var jag som en kalv på grönbete.

– Det var mycket ”Nu blir jag förälskad i honom, nehej det blev inget, då går jag till honom i stället. Och Gud vad HAN är snygg och spännande.” Tiden var inte så snörpig och moralisk som nu, man kunde ha en, två, tre eller fyra samtidigt. Och det var jobbigt ibland, och man grät ibland, blev sviken och svek själv … Så kan man så klart inte leva ett vuxenliv, men som ungdom kan man. Och ska, om man har möjlighet, tycker jag. Underbart var det, och roligt.

Nu börjar gumman titta fram i dig, skriver du i din bok. Vad innebär det?
– Det innebär perspektiv, erfarenhet, att inte bry sig så mycket om vad folk tycker om hur man ska vara. Jag har gjort så mycket, sett så mycket. Jag har spelat så många roller, jag har fått ett underbart barn och nu är han vuxen. Jag känner ingen stress att göra och hinna saker längre. Jag är på väg att bli gammal på riktigt och det gör mig småsorgsen, men jag möter det med tillförsikt.

LÄS OCKSÅ: Kvinnorna över 50 som bevisar att tidlös stil inte har någon åldersgräns 

Ingmar Bergman kallade dig för ”gamla Stina” redan när du var 34?
– Ja, jag kände mig väldigt tidigt gammal. Redan i tonåren fanns det nog en tyngd och ett allvar hos mig.

Stina Ekblad i kavaj från Mayla. Örhänge från CbyC Jewelry. Foto: © LISA EKELUND Lisa Ekelund

Att få barn, hur öppnade det nya dimensioner i ditt liv?
– Det var en väldigt stark upplevelse att få barn och upptäcka att när han kom så visste han så mycket, jag är djupt tacksam för allt den där lilla människan lärde mig. Och över att få stiga åt sidan och vara nummer två – det var skönt. Kanske för att jag varit väldigt självupptagen i mitt yrkesliv.

Du gillar inte den släta ytan, det evigt unga ansiktet som hyllas i vår tid?
– Jag tycker om komplexitet och nyanser och uppskattar inte när allt är lättsmält och rör sig på ytan. I ungdomen är ytlighet okej och nödvändig, men det är tragiskt att stanna på ytan som vuxen. Man behöver bejaka det där suget nerifrån, inifrån, som säger att det finns mer.

Stina Ekblad om filmroller för äldre kvinnor

Är det svårt att få intressanta roller som äldre kvinna?
– Ja, inom filmen, teatern är mindre enfaldig på det viset. I filmer får vi gamlingar ofta hoppa in som terapeut, advokat, fotvårdare eller president – funktioner. Det är roligt det också, men att få spela en människa som hänger samman och utvecklas – det är ovanligt. 

Men det måste finnas en stor publik som faktiskt vill se skildringar även av äldre kvinnors liv?
– Absolut, det finns massor av 65-åriga kvinnor som inte orkar gå på bio för att titta på 30-åringar som har det så jobbigt med sina barn och sin man, och så träffar de en ny när de lämnar sitt barn på dagis … Vi vill se berättelser om mogna människor med mogna problem och mogna glädjeämnen.

– Men vi är väl lite svårare att ljussätta, eftersom vi har så rynkiga ansikten. 

Stina Ekblad i skjorta och byxor från A Part of The Art. Foto: © LISA EKELUND Lisa Ekelund

Du tycker att det är rätt åt dig att du, som gjort så många stora seriösa roller, blir igenkänd som ”obducenten i Wallander”.
– Haha, ja – så att jag inte ska tro att jag är något! Det är som en värnplikt för alla svenska skådespelare att vara med i en polisfilm. Det görs så många hela tiden, så det behövs alltid någon ballistiker, rättsläkare, jurist eller chef. Och då blir vi inkallade, alla mina vänner har gjort något sådant.

Blir det mer skrivande i framtiden?
– Jag tror det, jag lärde mig väldigt mycket om mig själv i världen av att skriva. Så det blir nog någonting – men vad och hur har jag ingen aning om ännu.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Damernas Värld + hårvård från Antonio Axu. Köp nu!