Jenny Alversjö, programledare för Nyhetsmorgon på TV4, skriver om vad hon har lärt sig efter sin stroke.
Jenny Alversjö, programledare för Nyhetsmorgon på TV4, skriver om vad hon har lärt sig efter sin stroke. Foto: TT

Jenny Alversjö, 46, om livet efter stroken: ”Ingenting är livsviktigt utom just att vi lever”

I slutet av oktober förra året drabbades den populära TV4-profilen och programledaren Jenny Alversjö av en stroke. Men hon var ju bara 45 år gammal, inte skulle något sådant kunna hända henne? För Damernas Värld skriver hon en exklusiv krönika om tankarna och lärdomarna – och att vi alla borde passa på att ta vara på livet, så som det är. I dag.

Hur sjutton hamnade jag här? Det skarpa ljuset från lysrören på Danderyds sjukhus akutmottagning bländar och läkaren som precis har gjort den första undersökningen böjer sig över mig och säger med lugn röst: ”Det är jättebra att du är här. Vi tar hand om dig nu.” Och jag som trodde att smärtan som strålade som en kniv genom huvudet bara var vanlig huvudvärk... 

Fram till dess hade jag bett om ursäkt till – i tidsordning; min pojkvän, taxichauffören, vaktmästaren vid akutentrén, en annan patient på inskrivningen, kvinnan i luckan på akutmottagningen och de två sjuksköterskor som två minuter senare springande hämtat mig, i rullstol. 

Varför gör vi så? Tror att vi inte ska vara just där vi är och ursäktar oss för att vi inte riktigt ”kvalar in”? Kanske någon konstig svensk blandning av Jante, solidaritet och bluff-fenomenet ”imposter syndrome”, oron att bli avslöjad som någon som inte har där att göra.

Men ganska snart släpper jag alla sådana tankar. Och när läkaren på min fråga om jag gjort rätt i att åka in till sjukhuset svarar att det är ”jättebra” att jag är precis där jag är, ja, då kommer insikten. Den landar som ett betongblock rakt över bröstet. Tänk om jag INTE hade åkt in? En plötslig hjärnblödning kan sluta hursomhelst och oddsen är sällan på patientens sida.

Insikten landar som ett betongblock rakt över bröstet. Tänk om jag INTE hade åkt in till sjukhuset?

På avdelningen där jag hamnar är jag lika gammal som barnbarnen som kommer och hälsar på sina mor- och farföräldrar. Det är en väldigt konstig känsla. Hela jag vill säga: ”Jag vet! Förlåt. Jag ska egentligen inte vara här!” Men nu är det precis så det är. Jag är på exakt rätt plats vid rätt tillfälle. Det som drabbade mig kan drabba vem som helst. Var sjuttonde minut får någon i Sverige en stroke. Konsekvensen kan bli allt från döden till att, som i mitt fall, bli helt återställd.

Jag förstår att frågan om hur mitt liv har förändrats efter det som hände kommer upp. Ofta. Insikten att vi alla kan bli svårt sjuka och att ingen kan styra över livet är tung. Och tuff. Självklart kan vi inte gå omkring och tro att det värsta ska hända när vi som minst anar det, men medvetenhet och kunskap är två saker jag tror alla skulle må bättre av att ha med sig i sin vardag. Jag menar inga jobbiga apokalyptiska stresstankar, utan bara lite ödmjukhet inför livet. Och tacksamhet. Vi behöver inte det dyraste, bästa, snyggaste och trendigaste. Det räcker med ... ja, att vi mår bra. Även i dag.

Vi behöver inte det dyraste, bästa, snyggaste och trendigaste. Det räcker med ... ja, att vi mår bra.

Jag tror den stora skillnaden för alla som är med om ett trauma är att alla dagar som annars passerade när vi var upptagna med att planera för framtiden – de får en helt annan betydelse.

Ingenting är livsviktigt utom just att vi lever. Det är så basic att vi glömmer det av bara farten.

LÄS MER: Hannah Widell: ”Jag tänker att livet börjar på riktigt vid 40” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av Damernas Värld + solskydd från EVY. Köp nu!