Från ignorerad till hyllad – här är kvinnorna historieböckerna glömde

Siri Derkert, porträtterad av Agnes Florin i boken Svenska hjältinnor: 100 berättelser om starka & modiga kvinnor.

Foto: Agnes Florin

Siri Derkert, porträtterad av Agnes Florin i boken Svenska hjältinnor: 100 berättelser om starka & modiga kvinnor.

De har varit undanskuffade och ignorerade, men nu har intresset för de briljanta kvinnor som historieskrivningen ”glömde” börjat sjuda. Eller snarare koka. Bara i höst kommer en mängd böcker om banbrytande kvinnor. Kulturskribenten Ulrika Knutson, aktuell med en bok om författaren och feministen Elin Wägner, synar den välkomna trenden kvinnohistoria.

– Varför finns det ingen kvinnlig Beethoven?

Elin Wägner svarar med en motfråga:

– Hur vet ni det?

Det är en bra motfråga. Den skickar en strålkastare långt in i vårt mörka, dimmiga förflutna. Antagligen finns det massor av bortglömda kvinnliga genier där borta, i historien.

En och annan vaskas ju fram, som poeten Sapfo på den grekiska ön Lesbos. Men är det troligt att hon var alldeles ensam? Nej, sannolikt inte, men det är bara hennes texter som återstår: ”Gudars like tycks mig den mannen vara, som får sitta där vid din sida.”

De andra Sapfo-genierna har vi inte hittat några fragment av, så de tillhör fantasin.

Elin Wägner på jakt efter kvinnohistoria 

Elin Wägner skriver om kvinnligt geni i sin bok Väckarklocka, som gavs ut 1941, under brinnande krig. Den är provocerande. Hon menar att Hitler och Stalin inte är ensamma i sin våldsdyrkan. Hela vår västerländska civilisation ”är på krigsfot från början”, skriver hon. Denna civilisation är en ångvält som krossar och skövlar äldre kulturer, natur, människor och djur.

Foto: Isabel Leal Bergstrand

Elin Wägner porträtterad av Isabel Leal Bergstrand i boken Svenska hjältinnor: 100 berättelser om starka & modiga kvinnor. |

Många i samtiden tyckte att Elin tog i. Kanske stämde det, men rent symboliskt så frammanar hon på ett kusligt sätt vår egen tids oro och klimatkris - åttio år innan någon hade tänkt på saken.

LÄS ÄVEN: Historien om Märta Måås-Fjetterström – drottningen av mattor  

I Väckarklocka sysslar Elin Wägner mycket med kvinnornas glömda historia. För att begripa kvinnohatet i samtiden måste hon leta sig bakåt. Hon söker ivrigt efter spår av ett försvunnet matriarkat på Kreta. En kultur där man dyrkade en modergudinna, där egendom ärvdes på mödernet och där unga kvinnor fostrades till soldater, starka, vapentränade (!) och smidiga - precis som de unga männen.

Dagens forskare lutar åt att ett sådant matriarkat aldrig har funnits, men visst går det att se Elin Wägners tänkta matriarkat som en målande bild av orättvisor i vårt eget samhälle. Även om det aldrig har funnits ett matriarkat, måste man inte leka med tanken?

Det är högkonjunktur för kvinnliga genier

Just nu är det många författare som gör som Elin Wägner, söker efter kvinnornas dolda historia. Det är högkonjunktur för kvinnliga genier. Det kommer massor av böcker om kvinnor i historien. Bara i år fyra uppslagsverk med starka, dramatiska, spännande kvinnor. Poeter, politiker, filantroper, upptäcktsresande, konstnärer, läkare, uppfinnare och krögare. Det är faktiskt så många starka förebilder i omlopp att man nästan börjar spana efter några svaga och ämliga avskräckande exempel. Vart tog alla vanliga, småtrista fruntimmer vägen? De har minsann också format historien.

Hur ska man tolka den här våldsamma vågen av intresse för kvinnohistoria? Det verkar ha blivit en lönsam litterär genre, och det är roligt. Jag tror inte att det är en övergående trend - tvärtom. ”Halva himlen bärs upp av oss kvinnor”, sjöng kören på sjuttiotalet. Varför skulle det inte kunna märkas lite mer i historieskrivningen?

Varför glöms framgångsrika kvinnor i historien bort? 

Låt oss återvända till genierna. Det intressanta är ju inte om det finns få kvinnliga Beethoven, det är ännu intressantare att vi aktivt har ansträngt oss för att glömma bort de kvinnliga genier som faktiskt har funnits!

Ta Felix Mendelsohns begåvade syster Fanny, som Ellinor Skagegård skrev en fin bok om förra året. Så här rådde pappa Mendelsohn sin dotter: ”Musiken, Fanny, kommer kanske att bli din bror Felix yrke, men för dig kan och får det bara vara en prydnad, aldrig roten till ditt varande och görande. Bara det som verkligen är feminint är en prydnad för ditt kön.”

Herr Mendelsohn sammanfattar elegant genusordningen i 1800-talets kulturvärld. Regler som alla begåvade flickor hade att hålla sig till, och övervinna. De var tvungna att vara dubbelt så bra. Och trots detta handikapp lyckades Fanny skriva flera stråkkvartetter som ställer hennes geniale bror Felix i skuggan. Detta enligt dagens musiker.

I nästan 150 år var Fanny totalt bortglömd.

I nästan 150 år var Fanny totalt bortglömd. Och det verkar som om varje generation måste övervinna glömskan på nytt.

Den första kvinna som insåg detta var kanske Christine de Pizan (1364-1430).

Vintern 1405 grep hon pennan för att skriva Kvinnostaden. Det är en explosiv bok, präntad med krut. ”En outhärdlig blåstrumpa”, tyckte kritikerna på artonhundratalet. Hon ställde de viktiga frågorna: Vem formulerar kvinnohatet och vem tjänar på det? Alltså för 600 år sedan! Frågan är fortfarande inte besvarad.

Kvinnostaden är en katalog över historiens alla begåvade kvinnor: snillrika, listiga och dygdiga, allt efter sammanhang.

Christine de Pizan håller fram gudinnor, drottningar och helgon. Hon opponerade sig mot att kvinnor ofta framställdes som slampiga, både av diktare och präster. Kvinnan var ju också skapad till Guds avbild - och därför dygdig.

Det är just i sättet att plädera för kvinnans rättigheter som Christine de Pizan känns så modern.

En del män baktalar kvinnor för att de själva är lastbara. Några är gnälliga gubbar som inte längre duger i sängen och vill hämnas. Andra ”hatar kvinnor för att de är belästa”. Alla har sina skäl. De har bara en sak gemensam: de är män som hatar kvinnor.

Hon skrev bok om kvinnor som utmanade sin samtid 

Den svenska författaren Nina Burton fick Augustpriset häromåret för sin bok om Erasmus. Hon kunde ha fått priset redan 2005, för sin fantastiska bok Den nya kvinnostaden.

Där går hon i Christines fotspår och gräver upp kvinnliga genier.

Hon visade att kvinnor alltid, mot alla odds, har varit konstnärer, målare, musiker, uppfinnare, stjärnskådare, upptäcktsresande och nobelpristagare. Skapande förebilder som utmanade sin samtid - och vår framtid.

Hon skrev om medeltidens stjärnor, som Hildegard av Bingen och Herrad av Landsberg. Kvinnor utan gränser. Bakom klostermurarna famnade de allt mänskligt vetande.

Här träffar vi kvinnliga målare, som tryggt kan nämnas på samma gång som Caravaggio eller Vermeer. Italienskan Sofonisba Anguissola eller flamländska Clara Peeters. Problemet är bara att ingen nämner dem. Varför inte?

Stanley fann Livingstone, och röjde väg för kolonialismen, med vapen och 800 bärare. Mary Kingsley reste med bara sin kappsäck, och såg afrikanen som människa. Vem har gått till historien - han eller hon?

Kvinnor har också studerat galaxer och gjort banbrytande medicinska rön. På sjuttonhundratalet fick Edward Jenner äran av smittkoppsvaccinet - men det var lady Mary Montagu som upptäckte det!

På sjuttonhundratalet fick Edward Jenner äran av smittkoppsvaccinet - men det var lady Mary Montagu som upptäckte det!

Så många det har funnits, på så många områden. Men det gemensamma minnet har haft alzheimer när det gäller kvinnonamn, menade Nina Burton. Kulturhistorien har känt beröringsskräck. Och nästan alla spännande kvinnor som utropats till Mästare, har först förväxlats med män. Sofonisba Anguissola målade Damen med hermelinmanteln. Den ansågs vara ett mästerverk - av El Greco. Judith Leyster målade något annat. Det ansågs vara ett mästerverk - av Frans Hals. Judith hade ändå signerat med ett prydligt JL och en liten stjärna.

När man upptäckt att de inte var män har de släppts som skämda kräftor. Värdet på målningen eller uppfinningen har besviket dalat:

- Äsch, var det bara en kvinna ...

Hundra år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt 

I år är det hundra år sedan kvinnorna i Sverige fick rösträtt. 1921 tyckte Elin Wägner och hennes vänner att det var dags att kvinnorna på allvar började färga politiken. De startade Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad, ett unikt folkbildningsprojekt, inte bara för svenska förhållanden. De var långt före sin tid, när det gällde freden och demokratin, miljön och sexualpolitiken. De var queer, innan ordet var påtänkt.

Resten är historia? Inte alls. Fogelstadgruppen glömdes bort den också och försvann från den politiska och utopiska horisonten. Om inte konstnären Siri Derkert hade ristat in dem allihop i betongen på Östermalmstorgs T-banestation, så hade ingen kommit ihåg dem alls.

Kom ihåg det! 

Text: Ulrika Knutson 

Kulturskribenten Ulrika Knutson är aktuell med en bok om svensk kvinnohistoria: om författaren och feministen Elin Wägner.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 165 000 kvinnor - läs Damernas Värld! Se erbjudande!