Sahara Hotnights Maria Andersson Lundell skriver själv om sin pappas bortgång i cancer.
Sahara Hotnights Maria Andersson Lundell skriver själv om sin pappas bortgång i cancer. Foto: JOSEFINE LAUL

Maria Andersson Lundell om pappans död: ”Chansen att ta avsked kommer inte igen”

Musikern Maria Andersson Lundell kämpar med skuldkänslorna efter sin pappas död i cancer. Kanske kan det dåliga samvetet faktiskt visa vägen till något bättre?

”Tillvaron är skör.” ”En påminnelse om förgängligheten.” ”Vi kommer ut starkare på andra sidan krisen.” 

Vid den plötsliga olyckan, sjukdomen eller en närståendes bortgång uppmuntras vi att hämta tröst i de nötta fraserna.

Nästan 20 år har gått sedan jag förlorade min pappa i cancer.
Växte jag med erfarenheten? Kunde den växlas in till insikt och kunskap? Gav den upphov till rika, existentiella funderingar eller gjorde den mig bättre än andra på att fånga dagen? Nja, det verkar inte så. 

Jag har inte lyckats kanalisera den genom mitt skapande, kan inte konsten att vara i nuet, har slarvat med att påminna mina vänner att jag älskar dem och sällan reflekterat över livet bortom detta. Efter pappas död har jag i stället varit upptagen av den efterhängsna känslan av skuld och självförebråelse. Den har bråkat med allt vad positivt tänkande heter, fnyst åt självhjälpslitteraturens åtrådda acceptans och stått som ett frågetecken inför det andligt klingande konceptet ”försoning”. 

Allt har kretsat kring punkterna som gör ont.  

Maria Andersson Lundell hittar ingen tröst i nötta fraser. Foto: Therese Öhrvall / Maria Andersson Lundell

Maria Andersson Lundell om sin pappas cancersjukdom

Jag är i pappas barndomshem i Ångermanland. Det är hit jag återkommer år efter annat, så tryggt i all sin förutsägbarhet. Från ladugården ser jag ut över åkern och följer silhuetten av kargt kalhygge högt ovanför sjön. Ett ordspråk dyker upp i minnet: ”På avstånd blir bergen blå och människorna stora.” 

LÄS MER: Stina Ekblad: ”Jag är inte rädd för döden, hon sitter med oss hela tiden.” 

Inte sällan är det just de frånvarande som fyller våra fysiska och mentala rum i stället för de vi har intill oss. Spotlighten söker den som vänt sig om. En distans gjord för mytbildning.
Jag påminns om det när jag besöker graven. Försöker uppträda högtidligt och koncentrerat, fast det bara är han som ligger där. Som om jag kompenserar för något. Visst känner vi varandra bättre än så, tänker jag och anstränger mig för att minnas det vardagliga, detta före som fanns innan allt började. Men det är lösryckta bilder från sjukdomstiden som dyker upp: ett tusenbitarspussel av det jag fått berättat, foton, dagböcker med lås, och souvenirer från Rhodos som blev betingade med en särskild laddning.

Maria Andersson Lundell med sin pappa, innan sjukdomen tog honom. Foto: Privat/Maria Andersson Lundell

Pappa hade känt sig hängig en tid. Antibiotikan bet inte och läkaren på vårdcentralen var rådvill. Jag vet inte om syftet med resan var att pigga upp honom och skingra oron, mest berodde det nog på min brors och mitt tjatande. Vi hade aldrig varit på charter eftersom familjen levde efter mottot ”inget kan mäta sig med svensk sommar” och helst bilade genom landet under semestern. 

Pappa skrattade med oss, men leendet slokade

Fjärilars vingslag i min elvaåriga mage. Nu kunde allt hända. Vi barn köpte t-shirtar med blåvita tryck och likadana sammetsmössor som de patrullerande soldaterna på ön bar. Vi smickrades av restaurangägarnas lockrop och beställde souvlaki med hjälp av ordboken i ryggsäcken. Vi märkte att pappa frös i den grekiska försommarvärmen. Mamma köpte den tjockaste ulltröjan hon kunde hitta bland marknadsstånden. Den luktade av fett och får och hängde tung på hans axlar. Han skrattade med oss när vi sprang över kullerstenarna, men leendet slokade och den blå blicken låg blek i det solbrända ansiktet. 

Maria Andersson Lundell på scen med Sahara Hotnights i Hultsfred 2009. Foto: PATRICK SÖRQUIST/TT

Vi kom hem. Undantagstillståndet var över men inget av det som skulle återgå till det normala gjorde just det. Han blev inte bättre. En kollega till mamma hade haft liknade symptom och hastigt insjuknat i benmärgscancer, myelom. Kunde det stämma? Proverna gav henne rätt – vita blodkroppar hade omvandlats till tumörceller och börjat dela sig okontrollerat. Pappa blev sjukskriven från jobbet och behandling sattes in. Pendlade till sjukhuset, fick biverkningar av cytostatika och biverkningar av medicinerna mot biverkningarna. 

LÄS MER: Eva Dahlgren: ”Det är skönt att bli äldre och slippa försöka behaga” 

Illamående och smärta avlöste varandra i en ändlös loop. Vi fick förklarat att utgången var given, även om det var oklart om det handlade om månader eller år. Framtiden las på is. Vi började anpassa oss efter ovissheten, rätta in oss i ledet där cancern gick främst. Det var en omställning, även om den förväntade dramatiken uteblev och ersattes av en dov och lågintensiv sorg. 

Maria Andersson Lundell och resten av Sahara Hotnights 2001. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Sahara Hotnights blev Maria Andersson Lundells flykt 

I kontrast till den abstrakta sjukdomen greppade jag efter det synliga, handfasta. Det sög och drog i mig och jag gled in i ett slags parallellvärld. Kompisarna fyllde dygnets alla timmar, jag startade band med mina bästa vänner. Vi fick nycklar till skolans musikrum där vi kunde repa oavbrutet om kvällarna. Musiken bar på så många löften och jag behövde tro på något, förlora mig själv i något. Jag skrev texter men undvek ämnet. Att koka ner det till tre ackord på tre minuter var för det första omöjligt, men det var också något pinsamt med alltihop. Det luktade svaghet. Jag försökte dölja ängsligheten bakom mitt utåtriktade jag och kände hur självförtroendet växte i takt med att låtarna och spelningarna blev fler.

LÄS MER: Elaine Eksvärd: ”Att förändras är att leva – fullt ut” 

Det gick lätt och rasande snabbt. Åren gick. Jag hoppade av gymnasiet och flyttade till Stockholm. Inget utrymme för tvekan, det var ett öppet mål. Skivor, turnéer och inspelningar om vartannat allt, medan pappas tillstånd försämrades. 

Maria Andersson Lundell slog igenom med Sahara Hotnights 1999. Foto: CHRISTIAN EVERS/TT / TT NYHETSBYRÅN

En tillvaro så långt ifrån den gamla. Jag visste inte längre vilken som var verklig eller overklig, bara att de var tvungna att hållas isär. Ett slags kollektiv plikt som inte fick svikas, en värld som hängde på tillfälligheter och möjligheter. Jag vågade inte stänga dörren till den, ens för en stund. Det var som att fegheten och flykten hade blivit min drivkraft. Chanser som kanske bara kommer en gång vägde tyngre än chansen som faktiskt inte skulle komma igen. Att ta avsked i tid. 

Maria Andersson Lundell: ”Vi har åkt hit för att döpa vår son”

Den anhöriges valspråk: ”Jag kunde gjort annorlunda.” Intalningsförsöken att jag var på rätt plats vid fel tillfälle övertygar inte. Att inte någon – antagligen inte ens pappa – dömer mig spelar ingen roll.
Jag flyter omkring i svallvågorna av de beslut jag tog och inte tog. Dåligt samvete leder ingenstans. Eller? Kanske är det kompassen som leder oss till att göra andra val nästa gång. 

Det självklara uppenbarar sig: den här gången kommer jag att vara närvarande

Kyrkan tornar upp sig på kullen och skuggar gravstenen några meter bort. I år har min man och jag åkt hit för att döpa vår nyfödde son. Vi sjunger Härlig är jorden och jag dröjer vid raden om släkten som följa släktens gång, medan prästen häller en handfull vatten över den fjuniga hjässan. Det självklara uppenbarar sig: den här gången kommer jag vara närvarande. 

”Den här gången kommer jag att vara närvarande”, skriver Maria Andersson Lundell. Foto: JOSEFINE LAUL

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

70% rabatt på Damernas Värld & 24 andra titlar! Se erbjudande