Maria Fredriksson: ”Det anses inte konstigt att reducera östasiater till stereotyper”

I kölvattnet av #stopasianhate skriver Maria Fredriksson, som driver instagramkontot @stulen_identitet, om hur stereotypa och rasistiska framställningar av människor med östasiatiska rötter har funnits öppet i samhället i hela hennes liv, utan att någon egentligen reagerat. Så varför är vi så förvånade över hatbrotten som sköljer över världen nu?

Jag landar i ett vintervitt Sverige i början av 1970-talet som en av tusentals koreaadopterade flickor. Bland rågblonda och cendréfärgade barnhuvudet syns en handfull svarthåriga barn som lystrar till namn Henrik, Malin och Tomas. På tv plingplongar Pippi med fingrarna vid ögonvrårna om kinamän. På skolgården sjunger barnen ramsor om kineser och japaner och stackars koreaner. Varför inte?

Mellanstadiet kommer med Shoguns geishor och Kublai Khans konkubiner i SVT:s miniserier. Björn Skifs vrålar låtsasjapanska flankerad av Jon Skolmen och Sven Melander, vars mustascher kontrasteras av svarta peruker, vitsminkade kinder och kimonos av japanskt snitt. Per Gessle sjunger om Teaser Japanese och Povel Ramel karikerar en grinande japansk servitör i sin sång Sukiyaki Syndrome. På skolgården gör barnen likadant. Men varför inte? 

Maria Fredriksson är lärare och driver Instagramkontot @stulen_identitet. Foto: Maja Kristin Nylander

Tonåren kantas av grinande karikatyrer i form av Schyfferts och Rheborgs koreanska adoptivpäron samt Mi Ridells låtsasjapanska talkshow Oumi. Hollywood spottar ur sig liknande skämt i highschoolfilmer och polisskolakomedier. Det är tydligt att bild och ljud hör ihop och i högstadiets korridorer påminner några pojkar i parallellklassen dagligen om hur en asiat både ser ut och förmodas låta. Och varför inte? 

Parallellt med de undergivna konkubinerna gör en iskall Lucy Liu entré i populära tv-serien Ally McBeal som en advokat som kombinerar känslokyla med sexuell expertis. Vänner skämtar om hur lik jag är den platta karikatyrkaraktären.

90-talet kommer och går. Karikatyrerna kompletteras med thailandsturistande mäns föreställningar om orientalisk kåthet, ackompanjerade av sydostasiatiska brottsoffer i kriminalfilmer. Parallellt med de undergivna konkubinerna gör en iskall Lucy Liu entré i populära tv-serien Ally McBeal som en advokat som kombinerar känslokyla med sexuell expertis. Vänner skämtar om hur lik jag är den platta karikatyrkaraktären. Och varför inte? 

2016 väljer en folkkär kvinnlig artist att klä ut sig till geisha i samband med en revy. Hon lägger upp bilder i sina sociala medier där hennes hundratusentals följare kan läsa bildtexten där hon benämner sin karaktär ”den kåta geishan”. Tilltaget möts av kritik som bottnar både i ilska och förtvivlan, men försvaras av en av landets ledande antirasister med hänvisning till att att både föremålet för kritiken och tidpunkten är fel. Faktum är att den kåta geishan ingick i ett revynummer som handlar om tolerans och stereotyper. Så varför inte?

Det anses inte konstigt att reducera östasiater till stereotyper. Att uttrycka förtvivlan över att ständigt karikeras på detta sätt ses som ett brott mot yttrandefriheten. För vad är faran med ett litet skämt? 

2021 träder en man in på tre massagesalonger och öppnar eld. När han skjutit klart är åtta personer döda, varav sex är östasiatiska kvinnor. Han hävdar att illdådet inte har några rasistiska förtecken utan handlar om att han är sexmissbrukare. Sex östasiatiska kvinnor är mördade av en man som ansåg att de frestade hans sexberoende. Och nu undrar världen varför. Jag svarar: Varför inte?

LÄS ÄVEN: Elaine Eksvärds tips för att minska rasism: ”Hjälp andra att bli bättre – och bli det även själv”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Damernas Värld + lyxigt kit från Clarins. Köp nu!