Maria Soxbo: ”Kan vår egoism rycka in och rädda planeten?”

Foto: Maria Soxbo

Journalisten och författaren Maria Soxbo funderar över hur vi egentligen ska lösa klimatkrisen – och ställer sig själv frågan om det inte har att göra med vårt eget ego?

Det är en tuff strid vi utkämpar just nu. Ja, inte den att desarmera klimatkrisen alltså, utan den inre striden. Den som handlar om att många av oss svenskar fått världen serverad på silverfat med charter, färskabär året om och nätbutiker med fria returer. Som svenskar – ett av världens mest uppkopplade och utbildade folk – fattar vi nämligen också att så här kan vi inte hålla på.

Det är inte lätt att ge upp sina privilegier. Jag vet, för jag är bland de mest priviligierade. En vit CIS-svensk i storstad med medelklassbakgrund. Enda sättet att rankas högre är att vara man.

LÄS OCKSÅ: Har du drabbats av flygskam? Så blev skammen det nya svarta

Alltså ägnade jag några år pre-kids åt att nöjesresa så långt pengarna räckte. Vandrade Uluru runt i soluppgången, gosade med leopardungar i Sydafrika, ringde in nyåret i New York. Däremellan scrollade jag tummen trött på nätbutiker, i jakt på saker jag inte visste att jag villhövde, och lät smaklökarna testa allt från kamel (torrt och smaklöst) till barracuda (delikat). Världen serverades mig, jag lät mig väl smaka.

”Är det verkligen en så stor sak att uppoffra en del av sin lyxkonsumtion för att få världen att må lite bättre, lite längre?”

Det tog tid, men till slut insåg jag att normer inte är naturlagar. Normer går, likt influencers med risiga värderingar, att avfölja. Så det gjorde jag. Jag semestrar numera i Svea rikes rika grönska och fyller de flesta behov med pre-älskade saker. Och sedan sexåringen meddelade att han blivit vegetarian är nästan alla familjens mål vegetariska.

För tio år sedan hade jag satt pengar på att resor, shopping och knasigt kött skulle forma min identitet livet ut. Men det är inte att en gammal hund kunde lära sig att sänka sina utsläpp som överraskar mest, utan att det inte ens var svårt. Inte för att jag är särskilt präktig och PK. Tvärtom, att det gick så lätt beror på att jag är egoistisk. Jag är 42 år gammal. Planen är att ha minst lika många år kvar. Låt oss avrunda uppåt, om 50 år kastar jag in handduken för gott. Ett halvt sekel! Så även om jag tänker bort mitt ansvar gentemot framtida generationer, så kan jag liksom inte motivera en sol- och badvecka nu om priset jag får betala är att mina resterande 50 år blir kaos.

Att ta ett flygfritt år nu (och ett till, och ett till, om det krävs) för att få 50 år av det jag redan haft – en priviligierad persons liv, utan naturkatastrofer, svält och krig – sen, är en no-brainer.

Nä, ingen är perfekt. Verkligen inte jag heller. Men ju fler som försöker vara en del av lösningen, desto snabbare säkrar vi en go ålderdom för oss alla. Kanske på Österlen – som annars riskerar att sjunka i havet. Som bonus? Tillvaron blir oerhört klarsynt (och snygg) med ett par välslipade klimatglasögon på nästippen.

LÄS MER: Forskaren: ”Så kan robotar skapa hållbart mode”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 165 000 kvinnor - läs Damernas Värld! Se erbjudande!