Moa Gammel funderar på hur man blir av med sina rädslor.
Moa Gammel funderar på hur man blir av med sina rädslor. Foto: Daniel Stigefelt

Moa Gammel: ”Saker jag varit rädd för är nu helt borta”

Moa Gammel funderar på att det går att övervinna även sin största rädsla, om man gör det en liten bit i taget.

Det är 35 grader varmt och någonstans i Täby springer jag med ett par fenor fladdrande på ryggen. Jag har precis rymt från min dykklass och svär att jag aldrig ska dyka igen. Sex månader tidigare har jag fått en drömroll, i en film med kvinnor i huvudrollerna och ett fantastiskt manus. Problemet: filmen utspelar sig tio meter under ytan – och jag har grav vattenskräck.

Första dagen på dykskolan ska vi bara lära oss att andas under vatten i våtdräkt. Så fort jag stoppar ner huvudet för att ta mitt första andetag i munstycket så tar det stopp. Paniken är monumental när kroppen försöker signalera till mig att jag är dum i huvudet som utmanar den mest biologiska instinkten. Och så fortsätter det. Att ta av masken tre meter ner på botten leder till en panikuppstigning. 

Tredje dagen får jag sådan panik att en stackars småbarnsmamma får dra sönder min krage och hjälpa mig ur torrdräkten.

En tolvåring i klassen tittar medlidsamt på mig när jag frustande bryter ytan i ännu ett misslyckat försök. Klassen vet om att jag ska göra en hardcore dykfilm där jag inte bara ska dyka utan även fridyka utan luft, ta av mig en helmask på tio meters djup och andra dödsföraktande stunts. Och alla inser att det är lika troligt som att jag skulle kunna lära mig att flyga på egen hand. Tredje dagen får jag sådan panik att en stackars småbarnsmamma får dra sönder min krage och hjälpa mig ur torrdräkten. Flykten är ett faktum.

LÄS OCKSÅ: Titti Schultz: ”Jag irriterar mig på folk som jagar lycka”

Jag mejlar regissören och säger att jag hoppar av. Mot min mans inrådan. ”Du kommer att ångra dig redan i morgon och då kanske det är för sent”, säger han. Jag säger att han har fel och inte förstår mig.

Nästa morgon har jag ångrat mig.

Jag blir tvungen att ringa regissören, vars samtal jag har ghostat, och säga att jag vill göra det här, bara att jag inte fattar hur det ska gå till.

Jag får en egen lärare i Göteborg. ”Han brukar annars jobba med barn”, säger regissören betryggande. Jag får ta det i små, små steg. Första dagen snorklar jag runt vid ytan, andra dagen simmar jag vid ytan med tuber ... Och sakta men säkert klarar jag av det. Och inspelningen går bra. En gång trasslar min octopus in sig i helmasken på tio meters djup och när jag andas in är hela masken vattenfylld - mitt skräckscenario. Men jag tar det lugnt, gör nödtecknet och blir hjälpt till ytan.

Att det värsta händer stärker mig på något konstigt sätt inte bara med dykningen. Många saker jag varit rädd för är nu helt borta. Att rädslan kan försvinna om man bara biter av den i små bitar gör att man klarar av mer än vad man tror.

Och det bästa av allt: Jag har börjat gå hem genom mörka parker på kvällen utan att se mig om över axeln. Ryggen är rak. Jag är inte rädd längre. Det är nog den största vinsten av alla.

LÄS OCKSÅ: Linda Skugge: ”Nej, ordentliga människor är inte tråkiga”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 165 000 kvinnor - läs Damernas Värld! Se erbjudande!