Författaren Moa Herngren funderar på balansen mellan behovet att vara själv och energin vi får av att träffa andra människor.
Författaren Moa Herngren funderar på balansen mellan behovet att vara själv och energin vi får av att träffa andra människor. Foto: Anna-Lena Ahlström

Författaren Moa Herngren: ”Kan även introverta som jag få nog av social distans?”

Spridningen av coronaviruset har tvingat oss att tillbringa det mesta av vår tid hemma, och har drastiskt minskat vår möjlighet att vara sociala med andra människor. Författaren och Bonusfamiljen-skaparen Moa Herngren är van att jobba på egen hand och brukar beteckna sig som en typisk ensamvarg, men till och med hon har börjat märka hur mycket hon saknar kontakten med andra – när möjligheten att ses inte längre kan tas för given.

Jag sitter med kalendern (ja, jag är fortfarande analog) och suddar ut möten, framträdanden och olika sociala åtaganden tills det är nästan blankt de närmaste veckorna. Det som skulle bli min mest hektiska månad under hela året med bokrelease och andra projekt visar sig plötsligt bli den lugnaste. 

Förutom den allmänna skräcken och undergångsångesten för vad coronaviruset kan komma att innebära för mänskligheten så känner jag en nästan skamlig lättnad över att allt bokas av. Är det bara jag som känner en social tyngd lyftas från mina axlar? Våren som annars blivit den nya julen, när allt socialt ska hinnas med och trappas upp så att man ligger kräkfärdig av trötthet på midsommarafton, har förvandlats till en bombmatta av tid. När nätet kokar över av människor som undrar hur de ska klara den sociala isoleringen känner jag själv en inre lättnad. 

LÄS OCKSÅ: Hedda Stiernstedt: ”Jag trodde aldrig livet kunde bli såhär bra”

Jag trivs bäst när omvärlden är på distans. Årets höjdpunkt är när jag isolerar mig i skrivarstugan på Gotland för att skriva bok.

Jag är vad som definieras som introvert, en klassisk ensamvarg. De som inte känner mig kan nog uppfatta mig som social, för när tillfället kräver det så steppar jag, vare sig det gäller en middagsbjudning, jobbmingel eller att stå på en scen. Men det har ett pris och återföljs oftast av stor trötthet och ett starkt behov av att vara i fred. Även det som många ser som kravlösa sociala aktiviteter, som att fika tillsammans eller gå på en AW, tar på mina krafter. 

Därför är det kanske heller ingen överraskning att jag har valt ett yrke där jag oftast jobbar ensam. Jag trivs bäst när omvärlden är på distans. Årets höjdpunkt är när jag isolerar mig i skrivarstugan på Gotland för att skriva bok. Det nya ”Sverige jobbar hemifrån” är alltså min vardag. Att nu slippa sociala påtryckningar och att folk i stället umgås via Facetime och Zoom är den ultimata drömmen.

Jag påminner lite om en sån där planta som behöver torka ut rejält mellan vattningarna, men utan dem så kroknar jag långsamt ihop.

Kanske låter jag som en person som inte tycker om människor men tvärtom så har jag ett stort kontaktnät och många vänner som jag älskar och som berikar mitt liv. Jag har lätt för att knyta nya kontakter och får kompisar lite överallt. En av mina bästa vänner träffade jag när vi av en slump klev in i samma taxi och sedan dess har vi fortsatt prata och skratta. Hon vill helst ses, medan jag föredrar mejl eller mess. Jag påminner lite om en sån där planta som behöver torka ut rejält mellan vattningarna, men utan dem så kroknar jag långsamt ihop.

LÄS OCKSÅ: Titti Schultz: ”Jag irriterar mig på folk som jagar lycka”

För även om det tar på krafterna så vet jag att jag behöver träffa folk i verkligheten för att må bra. Det är i det verkliga mötet som det händer saker mellan människor. Det är då det sprakar till och skapas energi och glädje som inte går att överföra on-line.  

Även om det tar på krafterna så vet jag att jag behöver träffa folk i verkligheten för att må bra.

Kommer jag njuta av den nya asociala tillvaron så mycket att jag aldrig vill gå tillbaka till min gamla kalender? Eller kommer den sociala distanseringen få även en eremit som mig att få nog? Kan man överdosera på ensamhet? Kanske kommer ensamvargen i mig att börja längta efter att vara social och utveckla ett nytt behov. För som en god vän så klokt sa till mig en gång: ”Människor och relationer är skitjobbiga, men det är det som är meningen med livet.” 

LÄS OCKSÅ: Linda Skugge: ”Nej, ordentliga människor är inte tråkiga”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 165 000 kvinnor - läs Damernas Värld! Se erbjudande!