Sofie Sarenbrant: "Det syns inte på utsidan hur någon mår på insidan"

Foto: Ola Axman / IBL Bildbyrå

Författaren Sofie Sarenbrant skriver om psykisk ohälsa, att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt och varför det är så viktigt att våga fråga hur någon mår.

Han har allt som många bara kan drömma om. Tre fina barn, en vacker fru och ett fantastiskt hus på bästa adressen. Drömbilen med alla extra tillbehör, robotgräsklippare, exklusiva klockor och pool med automatisk klorering. Saker som han inte hade råd med förrän karriären tog fart.

Han har jobbat hårt för sin framgång.

Men när livet väl hade tagit honom hela vägen upp till toppen och det inte fanns något kvar att kämpa för slocknade glöden. Kickarna uteblev. Han tappade stinget när han redan hade förverkligat sig själv.

Och försvann ner i ett mörkt hål. En depression? I helvete heller, sådant är ju bara till för misslyckade krakar. Eller?

"Psykisk ohälsa ber inte om lov, och har ingenting med framgång och yttre faktorer att göra."

Fanskapet kröp sig på ändå. Magnus är en påhittad karaktär i min senaste deckare, Skamvrån. Men han kunde lika gärna vara din granne. Psykisk ohälsa ber inte om lov. Den tränger sig på som en parasit i alla samhällsklasser, och har ingenting med framgång och yttre faktorer att göra. Det är inte lätt att förstå eller acceptera, varken för den drabbade eller för omgivningen. Och det är svårt att stoppa någon som har fastnat med foten på gaspedalen och är på väg rakt in i bergväggen, övertygad om att det inte finns någon annan utväg.

Hur hjälper man den som inte vill bli hjälpt? Hur går det för den som berättar när ingen lyssnar? Vad kan ett självmord få för konsekvenser?

Det ville jag berätta om i Skamvrån.

Jag valde att tillägna boken till min enda kusin, Bjarne, för att hedra hans minne. I dag skulle han ha fyllt 45 år, men han valde att lämna oss för drygt fyra år sedan. Jag kände skuld, skam och sorg. Skuld över att jag inte kunde göra något. Skam över orättvisan: att jag hade fått många förutsättningar i livet, medan han fick stora utmaningar. Sorg för hans föräldrar som förlorade sitt enda barn.

Många lider i tysthet och vågar eller vill inte prata med någon.

Kanske för att det känns hopplöst, kanske av rädsla för att inte bli förstådd. Jag vet av egen erfarenhet hur skamfyllt det kan vara att inte må bra. "Du som har allt borde vara tacksam." Jo, men ångesten är inte rationell. Det finns inget likhetstecken mellan lycklig och lyckad. Det syns inte på utsidan hur någon mår på insidan och många klarar av att hålla Instagramfasaden sprickfri. Men det är inte alltid som det verkar vara.

Därför måste vi våga prata om psykisk ohälsa. Det är bättre att fråga hur någon mår en extra gång i stället för att vara tyst. Vara intresserad av de små nyanserna.

Den du minst anar kanske är den som behöver frågan allra mest. Glöm aldrig det.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 165 000 kvinnor - läs Damernas Värld! Se erbjudande!