SVT-profilen Farah Abadi är aktuell med nya programmet Fredagsmyset. Du har även sett henne tävla i På spåret ihop med Johan Glans.
SVT-profilen Farah Abadi är aktuell med nya programmet Fredagsmyset. Du har även sett henne tävla i På spåret ihop med Johan Glans. Foto: LINA ARVIDSSON / Damernas Värld

SVT-profilen Farah Abadi: ”Är det verkligen värt att kämpa tills vi inte orkar mer?”

Hon har tävlat i På spåret, varit programledare för Musikhjälpen och leder nu både SVT:s nya program Fredagsmyset på SVT Play och Karlavagnen i P1. På ytan kan Farah Abadi se ut som en person som alltid gör klart, som genomför det hon påbörjat och är ambitiös ut i fingerspetsarna. Men exklusivt för Damernas Värld skriver Farah om att hon i själva verket är en person som väldigt lätt ger upp och lägger av, helt utan dåligt samvete. Kanske kan vi andra lära oss något av Farah – och må lite bättre på kuppen?

På måndag börjar jag banta. På tisdag har jag slutat. På onsdag påbörjas putsning av fönster, men redan vid lunch har jag gett upp. Jag går vidare till att måla en vägg, men inser halvvägs in att det är tråkigt och slutar. Min sambo målar klart. 

Jag vill så gärna vara en tjej som springer. Du vet en sån där som bara tar fem kilometer när barnen gått och lagt sig. Jag anmäler mig till Tjejmilen, köper kläder och skor, som jag självklart också provar samtidigt som jag lyssnar igenom min välförberedda springmusik. Listan är genomtänkt; allt från Vengaboys till Sean Paul. Jag springer och sen tar det stopp. Jag slutar. Mitt springrekord ligger på 50 meter. Varje gång en kompis frågar mig om jag ska med och springa något roligt lopp, så svarar jag att jag inte betalar för att springa. Det är galenskap. Och ursäkten är också lite sann, men det riktiga problemet är att jag inte orkar. Och så har det alltid varit. Vecka in och vecka ut, genom alla år som jag kan minnas. Listan med saker jag faktiskt har slutfört är ganska kort. Jag ger upp så lätt. Det tar nämligen inte emot någonstans i min kropp när jag ger upp. Jag känner varken skuldkänslor, skam eller att något är fel med att bara inte slutföra saker eller ge upp.

Listan med saker jag faktiskt har slutfört är ganska kort.

Nu kanske du sitter och tänker: ”Nej man måste kämpa för det man vill ha!” Och det kan jag ändå hålla med om. Självklart ska man kämpa för det man vill ha, men du kanske också ska fundera på om du verkligen vill ha allt det där? Vill du verkligen vara bäst på jobbet? Ha ett snyggt och välstädat hem som är proppfullt med designsaker? Ha en hudvårdsrutin, och laga god och nyttig mat (vad nu nyttig mat är). Är det verkligen så du vill leva?

Jag växte upp med en mamma som alltid fick mig och mina tre systrar att känna oss oslagbara, rent av bäst. Vårt värde mättes aldrig i skolresultat eller pallplaceringar i sporter. Inte en enda gång kan jag minnas att min mamma kommenterade våra kroppar eller sin egen. Vi skulle så klart gå i skolan, göra våra läxor och lära oss så mycket vi bara kunde. Men till skillnad från andra klasskamrater så fick vi inte fickpengar utifrån skolresultat eller hur duktiga vi hade varit.

Vad är då det dåliga med att bara ge upp? Och vad är egentligen priset som vi betalar när vi kämpar tills vi inte orkar mer? Hur hade världen sett ut om fler av oss i stället bara gav upp när vi inte orkade mer? Vi kanske hade haft färre idrottare på elitnivå men folk hade väl idrottat ändå? Och ja, vi hade haft fler halvfärdiga projekt, men vi kanske hade varit lyckligare? Kanske hade vi känt mindre stress och skam för våra stökiga hem och micrade köttbullar till middag? 

Vad har vi kvar då? Jo, tid. Tid som vi då hade lagt på saker och människor som vi älskar.

LÄS ÄVEN Maria Wern-författaren Anna Jansson: ”Jag skulle inte orka vara lycklig jämt” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Damernas Värld + lyxigt kit från Clarins. Köp nu!