Paret Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl är hjärnorna bakom SVT:s succéserie Dips, som Marie bestämde sig för att göra från ax till limpa efter att i åratal ha stångats mot mellanchefer. Och Jesper knuffade henne utför humorstupet.

D

et är 1990-tal. I ett kedjehus i Hässelby sitter Marie Agerhäll och tittar sönder komedier som Mrs Doubtfire och Big, och revyer med Sune Mangs. På grannens kasserade VHS, som hennes McGyver-pappa lagat med en gammal Ericsson-telefonsats.

– Det var en stor spak som man behövde dra i för att kunna starta och spola, och en blå joystick skötte volymen. Det där slötittandet efter skolan lärde mig detaljer om hur man berättar en historia och lägger upp ett skämt i tajming. Det tänkte jag ju inte på då, men det har satt sig i ryggraden, berättar hon.

Och redan då anade hon att det här var något hon ville jobba med.

MoJ

Foto: Daniel Stigefelt

Kärlek + jobb = sant, för Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl.

Vi snabbspolar fram till våren 2019. Marie Agerhäll och hennes man och kollega Jesper Rönndahl provar kläder i en fotostudio på Östermalm i Stockholm. Marie står framför spegeln i en lila outfit med kjol och jumper. Några passerande kikar nyfiket in genom de stora fönstren.

– Du ser ut som någon Kristen Wiig-karaktär, säger Jesper.

– Men det är ju en bra sak, svarar Marie.

– Nej, nej! Du är Dana Carvey, när han gör ”Church lady” i Saturday night live, ropar Jesper.

– Okej, det är inte en bra sak, konstaterar Marie.

Läs också: Bonusfamiljens Christer Lindarw: Jag har för mycket av allt!

Skrev succé-serien Dips

Det har gått många år sedan VHS-bonanzan i barndomshemmet, och Marie har hunnit jobba länge som inslagsproducent och redaktör på SVT. Ungefär det hon ville göra – men inte riktigt. Så efter metoo och humorgänget Grotescos redan klassiska Ladies night-avsnitt om hur en hemlig manslobby styr Humorsverige och motarbetar kvinnor, kände hon att det var hög tid göra sin egen grej. Grotescos skämt landade helt enkelt för nära verkligheten för att det skulle kännas bekvämt.

– Precis som i den sketchen var det för mig att jobba, att sitta i manusmöten med gubbar. Problemet är ju att ingen tycker att de ingår i de där strukturerna. Men alla känner väl igen sig i att ha en chef som presenterar ens egna idéer som sina?

Så hon skrev, regisserade, producerade och spelade en av huvudrollerna i komedin Dips, SVT Plays mest sedda serie under vintern, som sedan också sänts i SVT 1 på fredagar. Och blivit en snackis från koja till departement. På eget bolag och tillsammans med maken Jesper. Han spelar även en av seriens inkompetenta diplomater som försöker göra karriär på Utrikesdepartementet.

Dips

Foto: SVT

Marie och Jesper tillsammans med Moa Lundqvist i humor-succén Dips

Jesper: – Dips utspelar sig på Protokollet, som är ganska långt nere i hierarkin, men konsekvenserna om något går snett kan ändå bli otroligt stora. Som om bordsplaceringen blir fel under ett medlingsmöte.

Marie: – Jag ville först ha en lampa i serien som lyste när vi hade med något som hänt på riktigt. Men sedan kom vi fram till att den skull lysa en så oerhört hög procent av tiden.

Läs också: Gwendoline Christie: ”Game of thrones har gett mig ny styrka”

Hade ångest för att skådespela

Att Marie själv skulle stå framför kameran var långt ifrån självklart när de började göra Dips.

M: – Jag hade tänkt att Jesper och Moa Lundqvist skulle spela huvudrollerna. Jag stod ju själv för manus, regi och produktion – ändå hade jag ont i magen.

J: – Och när jag såg att du inte var riktigt nöjd så sa jag: ”Ska jag berätta varför, eller vill du komma på det själv?” Och då skrev du in dig själv i manus.

Marie

Foto: Daniel Stigefelt

”Jag har gått runt det jag egentligen vill göra länge”, berättar Marie.

Marie gav sig själv karaktären Mimmi, en misslyckad UD-medarbetare som drömmer om att få stationeras på en trevlig ambassad utomlands.

M: – Men från början mådde jag fysiskt illa och fick ångest när jag tänkte på att göra skådespelardelen.

Fast det är ju för att du är rolig som jag är kär i dig

J: – Fast tidigare har du ju kommit på det roliga, men aldrig fått credden för det. Det är den som syns som får hela credden, så det blir lite ett nödvändigt ont att stå framför kameran.

M: – Och när vi spelade in en scen hemma på prov, efter att jag druckit en klädsam mängd rödvin, så skrattade du så himla mycket efteråt. Då tänkte jag att det kanske finns något där ändå, även om du är färgad av att du är kär i mig.

J:  – Fast det är ju för att du är rolig som jag är kär i dig.

Jesper och Maries hemliga bröllop

Den där insikten om att de båda har komisk talang slog till vid helt olika tillfällen i livet.

J:  – Jag upptäckte väldigt tidigt, redan i 6–7-årsåldern, att jag i alla fall ville vara rolig. I Veberöd, som jag kommer ifrån, kunde du antingen spela fotboll eller … inget. Och jag var så kass på fotboll, så när jag märkte att humor var något som jag kunde så körde jag på det.

M: – Jag insåg det nog genom jobbet. Jag har gjort många genrer, men dragits mot humorn och märkt att jag har bra idéer. Saker blir tillgängligare med humor. Men jag vet fortfarande inte om jag ser mig som rolig …

J: – Jag fattade ju direkt att du var rolig, men också att du kanske inte fattat det själv. Du är liksom helt öppen för allt som kommer in i ditt med­vetande, jag tror att det är tricket med din humorhjärna. Och i talen på vårt bröllop sa alla att du alltid varit den roliga.

MoJ2

Foto: Daniel Stigefelt

Det var skratt som förde de här två komedigenierna samman.

Det där med bröllopet är lite hemligt, men Marie bjuder ändå på en liten glimt från det.

M: – Det var superfint, i de gamla lokstallarna i Kirseberg i Malmö. En fantastisk ruffig lokal med stora fönster.

J: – Egentligen ville vi vara i Kockums gamla varvshallar, men de höll på att giftsanera …

M: – Vi hade 100 gäster, Liv Strömquist vigde oss, Ankan Johansson spelade omnichord och Jossan Johansson sjöng Show me heaven. Otroligt fint!

Läs också: Klädkod – vad betyder kavaj, mörk kostym och sommarfin på bröllop?

Jesper: ”Jag tyckte du var het”

Jesper står i dörren i jeans och vit skjorta. Jätte­snyggt enligt alla andra, men han är inte bekväm.

J: – Jag känner mig som Brandon i Beverly Hills. Det är de här ljusa jeansen som gör det. Han byter till egna byxor och granskar Maries nya kjol, som hon tycker känns lite väl western.

M: – Varsågod, här har du Jill Johnson!

Den som lite fördomsfullt tror att det var skratt som förde den här humorduon samman tror alldeles rätt. Jesper beskriver vägen fram till deras förhållande som en krokig historia, som började med att de träffades helt kort medan de båda jobbade för SVT i Malmö.

J: – Jag frågade runt lite om dig, för jag tyckte du var het, men fick veta att du var så himla ihop med din dåvarande kille.

M: – Sedan hamnade vi bredvid varandra på en fest. Jag hade verkligen bestämt mig för att inte skratta åt dig, för att jag hade hört att du var …

J: – … en player. Med Malmömått mätt.

M: – Och jag var fortfarande väldigt ihop med min kille. Men jag skrattade hela kvällen, och vi insåg att vi tyckte samma saker var roliga.

J: – Det var till och med så att vi klichéartat sa samma sak i mun på varandra. Så motvilligt nöttes du ner.

M: – Ja, när jag upptäckte hur rolig du var att skoja med. Och att du var så tydlig med att jag var rolig, det gav mig så mycket luft under vingarna.

J: – Varför umgås folk om de inte skojar med varandra? Det har jag aldrig förstått. Jag kan sitta bredvid folk på restauranger som liksom bara berättar hur det är – som ett referat, utan att skämta. Man måste så klart få prata om allvarliga saker också, men jag väljer hellre något underhållande än något deppigt. Jag har alltid förutsatt att alla vill skämta – men det är science fiction för många.

Jesper

Foto: Daniel Stigefelt

Jesper bär ogärna jeans, eftersom han ser ut som Brandon i Beverly Hills i dem.

”Vad sa din penis?” blev populärt uttryck

Att kombinera jobb med kärleksrelation brukar ofta beskrivas som en knepig ekvation, men får man tro Marie funkar det mer eller mindre sömlöst för deras del.

M: – Det är ingen större skillnad att jobba ihop, eftersom vi ändå alltid pratar om idéer och sådant som vore kul att göra. Och vi tävlar absolut aldrig om vem som är roligast. Det är kul att jobba med Jesper av samma anledning som jag är kär i honom.

I ett avsnitt av Dips finns en scen som fått eget liv bland tittarna, och gett upphov till det träffsäkra uttrycket ”Vad sa din penis?”

M: – Jag fick idén när jag suttit i möte med en mellanchef som sa något i stil med: ”Okej Marie, nu kanske du vill prata av dig så där som tjejer ofta vill, men jag kommer att vara manlig och lösningsorienterad i det här samtalet.” Det jag då hade velat säga, men inte sa var: ”Vad sa din penis?” Och det använde jag sedan i manus. Jag har förstått att folk börjat använda det där, en mamma hörde av sig och berättade att hennes dotter brukar säga det till killar i skolan.

Läs också: Vera Vitali: ”Man måste släppa fåfängan som skådespelare”

Politiker vill vara med

Att serien gått hem så brett, till och med hos barn, är något av det som förvånat Jesper och Marie mest.

M: – Men det är också kul när någon på justitie­departementet säger att Dips är det enda de pratar om på lunchen, eller när Stefan Löfvens presskille trängde sig fram till mig för att berätta hur bra han tycker att serien är. Flera politiker har dessutom hört av sig och vill gärna vara med i kommande avsnitt.

M: – Men det säger vi nej till, det här är vårt parallella universum, vi vill inte behöva förhålla oss till verkliga personer och oroa oss för att trampa någon på tårna.

J: – Det fanns uppenbarligen ett sug efter ”smart” humor, om vi får slå oss lite för bröstet. Ingen humor mår bra av att utgångspunkten är att så många som möjligt ska förstå den, och så är det tyvärr med mycket svensk tv-humor fortfarande.

M: – Det görs inte så mycket superroligt i de stora kanalerna just nu, men det finns flera unga komiker som syns i mindre kanaler som är väldigt kul. Som Johanna Nordström, som är jättestor på Instagram.

Politisk korrekthet är ingenting Marie och Jesper tänker särskilt mycket på när de skriver.

M: – Vi försöker hålla oss borta från det. Public service har ju inte riktigt vågat vara politiskt inkorrekt tidigare, men det börjar luckras upp. Det är roligt att vara rasistisk i en miljö som UD, där man verkligen inte får vara rasistisk, och där folk inte förväntar sig det.

J: – Och oftast är det känslan av att något inte är okej som folk går på när de blir upprörda, även om det man sagt faktiskt är okej att säga när man granskar det noga. Jag kämpar alltid för att vi ska säga sådant som vi vet är okej, även om vi inte tror att det kommer att uppfattas så.

_16A5736

Foto: Daniel Stigefelt

”När jag väl vågade göra min egen grej var det skönt att det inte gick helt på röven”, säger Marie.

Var rädd för att inte vara bra

Jesper sitter i soffan med sin laptop och kollar sina fonder. Han har fått på sig en kostym som han fick i present när han slutade på SVT:s Svenska nyheter. Den har hans initialer broderade på insidan och nu känner han sig som hemma. Marie har också börjat komma bättre överens med det lila. Just nu jobbar de som bäst på att pitcha in en säsong två av Dips, och den här gången har Marie många nya insikter i bagaget.

M: – Jag valde att satsa på att göra min egen grej när jag var 34 år. Som tjej blir man matad med att att man måste bestämma sig när man är typ sju. När jag gick i högstadiet fick jag höra att det var ”för sent” att välja bana. Jag har gått runt det som jag egentligen vill göra så länge, för att har jag varit rädd för att jag inte skulle vara bra på det. Men man vet inte vad man kan förrän man gör det, så när jag väl vågade var det ju härligt att det inte gick helt på röven.

J: – Fast du har ju alltid vetat att du kan egentligen, du behövde bara en puff.

M: – Du knuffade mig utför stupet …

J: – Och så var det ett festligt bollhav där nere! !