Läs andra delen av novellen "Kvinnor som hatar män"

Först hittades lillpigan Marja Alapää mördad. Sedan Eulalia Johansson. Båda med en hopknycklad papperslapp från mötet om kvinnlig rösträtt nedstucken i halsen… Missa inte den spännande andra delen av succéförfattaren Åsa Larssons specialskrivna novell. 

Har du missat första delen? Läs den här: Första delen av "Kvinnor som hatar män"

Foto: Niklas Alm Setdesigner: Anton Thorsson Vem? frågade kronolänsman Björnfot. Vad är det för en niding som dödat Marja Alapää och Eulalia Johansson?
Bägge poliserna stirrade den döda kvinnan i ögonen.
- I framtiden, sa polisuppsyningsman Lindvall, så kommer man att med vetenskapens hjälp kunna se i en död människas öga vad det sista var som hon såg här i livet. I England har man med daktyloskopisk undersökning kunnat binda en brottsling till en mordplats med hjälp av fingeravtryck. Snart kan vi göra det här i Sverige också.
De klev ut i solskenet igen. På den välsopade förstubron väntade rösträttskvinnorna Josefin Hedin och Anna Willgren. Kronolänsman Björnfot visade dem lappen om rösträttsmötet.
- Även Eulalia Johansson hade en sådan här nedtryckt i halsen, sa han bistert. Det var ju ni två som organiserade mötet. Det måste ha hänt något under eller efter er sammankomst. Försök att tänka efter.

Det hade redan samlats folk kring den lilla fyrväggsstugan. I fönstret inramade vita gardiner en röd pelargon som lyste upp det timmergråa under det skirt grönskande torv-taket. Kring stuggrunden stack solgula maskrosor upp sina glada ansikten. Ingenting utom folksamlingen skvallrade om ägarinnans grymma öde.

Polisuppsyningsman Lindvall sjasade bort några småpojkar som försökte komma åt att se in genom stugans fönster för att få en skymt av den döda. Han kunde däremot inte hindra dem från att flockas runt fröken Anna Willgren. De stirrade häpet på hennes kopparfärgade hår och den magnifika hatten.
Josefin Hedin skakade på huvudet.
Blek om nosen, tänkte Björnfot. Det här hade fröken Josefin Hedin så klart inte tänkt sig när hon ordnade mötet och bjöd in rösträttskämpen Anna Willgren.
- Det händer så mycket märkligt med människor när man talar om jämlikhet och kvinnans frihet, sa Anna Willgren allvarligt. Mycket som kommer upp. I både kvinnor och män. Vrede. Fruktan.
- Hat? frågade Björnfot.
- Ja. Och det var ju en karl som satt längst fram på mötet …
Anna Willgren slöt ögonen som för att återkalla minnet av gårdagskvällen.
- Tjusig karl … sa inte ett ord, men han stirrade hatiskt på oss.
Hon slog upp ögonen och vände sig mot Josefin Hedin.
- Vad hette han? Vi talade ju om honom efteråt. Fröken Hedin sa att han var medlem i Herrarnas klubb här i staden. Att de är helt emot kvinnlig rösträtt och har regelbundna möten som går ut på att dunka varandra i ryggen och kalla varandra broder och dricka punsch.
Josefin Hedin knep med munnen. Kronolänsman Björnfot gav henne en uppfordrande blick.
- Gunnar, sa hon lågt, Gunnar Wixell.
- Den där sorten, sa Anna Willgren och fiskade fram karameller ur sin väska åt några ungar som vågat sig fram och nöp i hennes gröna kjol. De sitter ofta med på möten. Den här karlen höll i alla fall tyst och saboterade inte mitt tal med tillrop, som de stundom plägar. De är inte bara emot vår rösträtt. Nej, de anser inte ens att ogifta självförsörjande kvinnor ska bli myndiga när de fyller tjugofem. De säger sig älska kvinnor, men anser att alla kvinnor som vill rösta, sköta sina egna affärer, som vill arbeta och förfoga över sin egen lön, att det är kvinnor som hatar män, kvinnor som vill klä sig i byxor och förfula sig. Kvinnor som önskar bli män själva.
- Sant, sa Josefin Hedin och såg ner i marken. Hur försvarar man sig mot sådant tal?
- Genom att spendera en oförsvarlig summa pengar hos sömmerskor, suckade Anna Willgren.

Kronolänsman Björnfot gned fundersamt sin haka. Skulle Gunnar Wixell ha gjort detta? Det kunde han ändå inte tro.
Polisuppsyningsman Lindvall läste hans tankar och skakade misstroget på huvudet.
Gunnar Wixell kallades i staden för Ballongfararen. Han hade kommit till Kiruna för ett drygt år sedan. Presenterat sig i stadens borgarkretsar som en ”äventyrare och gentleman”. Han levde på ärvda pengar och var en sådan där sort som sannolikt var oduglig till allt slags arbete. I sitt fotoalbum trängdes förevigade ögonblick där han åkt med luftballong, jagat lejon i Afrika eller dykt efter pärlor i franska Polynesien.

Till Kiruna hade han kommit för att vandra i fjällvärlden och möta de exotiska lapparne. Han hade blivit kvar eftersom en vinter i Kiruna med trettio graders kyla, snöstormar och norrsken var ett äventyr han inte vill gå miste om. Han väckte uppmärksamhet med sina märkvärdiga utstyrslar, gick runt i staden med tropikhjälm och khakiuniform ena dagen, lång vit nattsärk och turban som han burit när han red kamel längs Sidenvägen nästa. Och de dagar han inte orkade fundera på klädsel bar han ”vardagsrocken”, en fotsid dubbelknäppt historia i brokig sammet.
Han hade snabbt blivit bekant med folk som räknades i staden, fotografen Borg Mesch, gruvingenjörerna och själve disponenten förstås, Hjalmar Lundbohm, inräknat dennes prominenta vänner, som prins Eugén, Carl och Karin Larsson, makarna Zorn och Albert Engström.

Av och till försvann han ut i vildmarken på äventyr. Kronolänsman Björnfot skulle allvarligt ha fruktat för hans liv och hälsa om han inte alltid på sina utfärder hade haft med sig sin guide och allt i allo Henrik Andersson, bördig från Jukkasjärvi. Utan Henrik Andersson skulle sprätten Ballongfararen ha gått vilse i naturen och dött av köld eller svält för länge sedan, det var folk ense om.
Han var med i Herrarnas klubb. Tyckte att fruntimmer skulle ägna sig åt att ondulera håret, läsa uppbyggliga berättelser för barn och virka antimakasser. Han irriterade sig omåttligt på Ellen Key, fröken Lagerlöfs idoga resande och den okvinnnliga Carrie Nation med sin nykterhetsvurm. Kronolänsman kunde nog tänka sig hur han satt och hånlog åt ett möte för kvinnans rösträtt. Men ha ihjäl någon? Det var ju helt otänkbart.

Anna Willgren såg kronolänsman Björnfots tvekan och sa uppfordrande:
- Ni tänker väl åtminstone tala med karlen!
Några ynglingar i närheten fick till uppgift att vakta Eulalia Johanssons stuga tills hennes bror kom och hämtade henne. Och så begav sig den betryckta hopen hem till Ballongfararen Gunnar Wixell. Han bodde neråt Luossa-järvi till, i ett rödmålat bolagshus, inte långt från Borg Mesch fotoatelier.
Hyresvärdinnan var en ung kvinna. Kronolänsmans hjärta blev lätt när han såg henne. Det var så han önskade att de skulle se ut, kvinnorna i Kiruna. Starka och äppelkindade. En unge på armen, en som höll sig i kjolfållen och en tredje i magen. Hon log med tänder som vita fjällkedjor mot polismakten i kjol. Och hon gav de två tjusiga kvinnorna en uppskattande blick. Inget av det där agget mot de mer välbeställda som nöden sår i vissas ögon.
- Nä, Wixell är inte hemma, sa hon. Det har han inte varit på hela natten.
- Har ni någon aning om var han håller hus? frågade kronolänsman Björnfot.
Hon skakade på huvudet.
- Och hästen hans. Den var också borta i natt. Men nu står den i spiltan igen.
Hon blev med ens allvarlig.
- Är det något som har hänt?
Kronolänsman Björnfot svarade undvikande och gick in i fjöset. Två fjällkor och en häst stod tjudrade i dunklet och mumsade på varsitt höknippe. I en kätte bräkte tre lamm hungrigt och uppfordrande. När Björnfot närmade sig hästen strök den öronen bakåt och måttade en spark efter honom.
- Hin håles fåle, sa hyresvärdinnan som nu dök upp i dörröppningen. Men länsman, nu står det en pojke härute och frågar efter er.

På gården stod en pojke i tioårsåldern. Han var liten och spe. De skorviga benen stack ut ur kortbyxorna. Ögonen som kvickt registrerade allt, stannade på Björnfots imposanta kjolklädda gestalt. Han hade ett par karlbyxor ihoprullade under armen.
- Fru Björnfot har skickat mig, sa han. Hon sa att ni behövde de här.
Han log spjuveraktigt.
- Fast jag tycker att länsman klär i kjoltyg. Kanske borde fru Björnfot ha skickat med en kråsblus i stället.
- Hördudu pojkvasker, sa polisuppsyningsman Lindvall varnande.
Kronolänsman Björnfot tog emot byxorna och det ryckte lätt i hans mungipor. Han tryckte en slant i pojkens näve.
- Du och dina kamrater, sa han till pojken. Jag har ett uppdrag åt er. Hitta Ballongfararen åt mig. Om han är kvar i Kiruna borde du och de andra pojkarna kunna nosa rätt på honom snabbt. Ni hittar oss hos Systrarna Aronsson.
Pojken pilade iväg som en lämmel.

Kronolänsman Björnfot, polisuppsyningsman Lindvall, Anna Willgren och Josefin Hedin satte av mot systrarna Aronssons Café. De slog sig ner vid de hyvlade väggfasta bänkarna och andades in kaffedoften som svepte in rummet i ljuvliga ångor. Innanför bänkarna och långborden stod några runda bord omringade av pinnstolar, alla stolarna var upptagna av söndagsfina människor.
Det enkla möblemanget till trots bjöds knappt bättre konditorivaror på ett Wienerkafé i huvudstaden, men de flesta valde ändå systrarna Aronssons berömda kanelbullar, kaffeost eller svenska och norska läfsor. Det gjorde gruvarbetarna som satt närmast Björnfots sällskap med sina brunbrända armar synliga tack vare de uppkavlade ärmarna på blåblusarna. Utan hattar syntes den bleka randen i pannan tydligt och gjorde deras solbruna ansikten än mörkare. De drack kaffe på bit till läfsorna, en gruvarbetare behövde inte knussla och det fanns inte mycket annat att göra av med pengarna på.
En familj i söndagskläder åt bakelser, den lilla flickan i sin röda sammetskappa blev bannad av sin mamma, i ny vårhatt, för att ha kladdat ner kappan med grädde medan pappan log förnöjt mot sin lilla familj, tänk att kunna gå på lokal och köpa de finaste gåbortskläderna till sina ”flickor”. En rallare kunde inte få det bättre!
Vid ett runt bord nära fönstret där Björnfots sällskap hittat sin bänkplats satt några byggare ur lilla Lundhs lag. Väderbitna och muskulösa män i nystrukna kraglösa skjortor och västar med många fickor. Lilla Lundhs gubbar var kända i staden och de ville gärna visa upp sitt yrke även en söndag på kafé och deras belöning blev att de unga kvinnorna i lokalen ideligen lät blickarna falla på deras breda axlar och ögon sprakande av skämtlynne. Kanelbullar och kaffeost tog de till kaffet, inget knusslande här heller; ingen av dem behövde snåla i en stad där byggnationer pågick dygnet runt i sommarsolen.

Den sommarsol som nu silade in genom de vita kafégardinerna ömsom kastande bländande solkatter från besticken mot serveringsflickorna, ömsom lyste upp deras rödblommiga ansikten och glada leenden så de unga männen glömde tömma sina koppar innan kaffet hunnit kallna. En molnfri söndag i juni syntes bara glada miner i systrarna Aronssons Café. Det hördes till och med i det muntra klirret från porslinet att detta var en livlig dag när mord och död borde vara lika fjärran som vinterns snöstormar och norrskensdans.
- Bäste kronolänsman, sa Anna Willgren och bröt en bit av sin sockerkringla. Tror ni att det finns onda människor? Ni måste ju i ert yrke ha stött på alla möjliga sorter.Ni kan inte vara obekant med samhällets skuggsida. De mörka krafterna.
Josefin Hedin och polisuppsyningsman Lindvall lät blicken gå från Anna Willgren till Josefin Hedin. Vilket samtalsämne. Sådär på blanka förmiddagen.
Kronolänsman Björnfot tog sig en funderare. De allra flesta människor var ju inga illdådare. Folk levde sina liv. De var inte märkvärdiga på något sätt. Snöt barnen och drog upp dem tills de kunde klara sig själva. Försörjde sig och de sina, de flesta genom hårt arbete. Särskilt i Kiruna. De flesta var som de som satt runtomkring dem här på kaféet. Vilka var det han själv måste tampas med? Skojare förstås, spritlangare, stökiga överförfriskade rallare och gruvarbetare om lördagskvällarna. Och en viss sorts kvinnor var inte heller önskvärda i staden, dem var han tvungen att sätta på tåget söderut emellanåt. Hedervärda medborgare var de förstås inte, men onda? Nej. Han hade mött horor fyllda av mer omtanke om sin nästa än ingenjörsfruarna som fördömde dem. Det fanns präster som snyftade om guds kärlek uppifrån predikstolen och behandlade både hustru och barn med den yttersta grymhet. Men även de grymmaste män hade ju en gång varit småpojkar. Nä, inte kunde man dela upp människorna mellan onda och goda. Den där gränsen mellan ont och gott, den gick rakt igenom människan, genom honom själv också.
- Tja, jag vet just inte, svarade han undvikande.
Josefin Hedin var vit i ansiktet som ett papper. Hon skyfflade runt sin windsorkaka på tallriken, delade den med kaffeskeden, men åt ingenting. Kaffet minskade inte heller i hennes kopp. Anna Willgren öppnade munnen som om hon tänkte ställa ytterligare en fråga, men i samma stund uppenbarade sig pojken som fått i uppdrag att finna Gunnar Wixell. Han skyndade sig genast fram till kronolänsman Björnfot och sa andtrutet:
- Wixell! Han är på gudstjänst! I Metodistkyrkans barack nere vid järnvägen.
Kronolänsman Björnfot satte ner sin kopp. Detta var en besynnerlig nyhet. Gunnar Wixell var gudsförnekare, han hade väl aldrig gått i kyrkan någonsin. Varför var han där i dag? Kanske för att han hade syndanöd.
- Och en sak till, flämtade pojken. Wilhelmina Krekula borta vid lokstallarna såg Wixell rida bort mot Karhuniemi i natt. Vid fyratiden. Hon sa att hon visste säkert tiden för det är då hon brukar fodra djuren innan hon gör frukost till inhysingarna. Och att det var Wixell tvekade hon inte på. Den där hästen och den långa rocken går inte att ta miste på, sa hon.

Polisuppsyningsman Lindvall satte polismössan på huvudet och svepte det sista av kaffet. Kronolänsman Björnfot reste sig.
- Hästen hade lera på hovarna, sa han sammanbitet. Jag tänkte på det när han sparkade mot oss. Och då när spången brast under mig på väg mot Karhuniemi, då såg jag hästspår vid bäcken.
Anna Willgren såg på sin klocka som hängde i en tunn kedja runt hennes hals.
- Jag telefonerar och ställer in morgondagens föreläsning i Luleå. Jag måste stanna och se hur allt detta utvecklar sig.

När Gunnar Wixell kom ut från Metodistkyrkans barack stod hela stadens samlade polismakt, det vill säga både kronolänsman Björnfot och polisuppsyningsman Lindvall och väntade på honom.
Wixell såg ut som ett vrak. Skrynklig och orakad. Helt olik de övriga kyrkklädda slätkindade, tvagade och kammade gudstjänstbesökarna. När Björnfot inför församlingen och prästen bad honom att följa med till polisstationen ryckte fröken Josefin Hedin Anna Willgren i armen.
- Vi går, viskade hon.
- Är du tokig, väste Anna Willgren tillbaka. Det här måste vi se.
- Vafalls? utbrast Wixell förtretat. Vad är det för dumheter? Varför skulle jag följa med er. Kommer inte på fråga.
- För att Wixell är misstänkt för mord, sa kronolänsman Björnfot. Mord på Marja Alapää och Eulalia Johansson.
Under en sekund hördes inget utom en enda lång gemensam andhämtning. En kollektiv inandning. Sedan bröt larmet ut. De församlade kyrkobesökarna tog tag i pojken som funnit Wixell åt länsman och dennes kamrater och frågade ut dem om allt fasansfullt som hänt denna morgon då de sovit ut i sina sängar, ätit frukost, gjort sig söndagsfina och suttit i kyrkbänken. Två kvinnor lyfte anklagande sina fingrar mot Josefin Hedin som tagit den där rödhåriga uppviglerskan till Kiruna. De ville ha svar av kronolänsman Björnfot och polisuppsyningsman Lindvall också, men polismakterna föste med sig Gunnar Wixell och fröknarna Hedin och Willgren med sig bort från folkhopen.
- Ni är galna, sa Wixell och sjönk ner på den lilla träbritsen i cellen på polisstationen. Det här är vansinne!
Han hade envetet vägrat att svara på frågan var han befunnit sig under natten. Först hade han bestämt hävdat att han sovit hemma i sin säng. Kronolänsman Björnfot hade till sist tappat sitt humör och rutit att han visste att Wixell ljög på den punkten, att ett vittne borta vid lokstallarna hade sett Wixell rida mot Karhuniemi.
Då hade Wixell lutat sig tillbaka i stolen och sagt:
- När far får höra om detta, då är länsman i blåsväder, det kan jag försäkra.
Sedan hade han envetet knipit ihop och inte sagt ett ljud till.
- Jag går hem och tar mig en bit mat, hade kronolänsman morrat. Innan jag gör mig olycklig på den här vuxna karlen som ropar på sin pappa och tror att han kan komma undan med vad som helst för att familjen har penningar.
Han hade omilt knuffat in Wixell i cellen och låst. Nu lade sig Wixell ner och satte handen över ögonen.
- När jag vaknar är jag i min egen säng, mumlade han.
- När han vaknar är jag tillbaka och då blir det nytt förhör, sa kronolänsman Björnfot.
Klockan visade snart tre. Han hade just inte ätit något på hela dagen. Han blängde på rikstelefonen som tronade svartblank på skrivbordet.
- Svara inte om det ringer, sa han till polisuppsyningsman Lindvall. Det blir nog med skriverier i tidningarna ändå. Jag skickar hit någon med mat till er båda också.
Kronolänsman begav sig. Eter en stund kom en tös med kokt harr och potatis. Lindvall åt med god aptit och ställde in en tallrik i cellen till Wixell. Därefter grep en stor trötthet polisuppsyningsmannen. Det hade varit en intensiv dag. Han lutade sig tillbaka i stolen vid skrivbordet och slöt ögonen.

Polisuppsyningsman Lindvall vaknade av att det bultade på dörren till polisstationen. När han öppnade stod en folksamling utanför. Det var både kvinnor och män. Men inga barn. Redan innan mannen som bankat på dörren öppnat munnen tänkte han att det var illa. Illa att kronolänsman inte var där.
Hans blick flackade över de församlade. Ett tjugotal. Tillräckligt många. Bistra miner. Knutna nävar. En av männen som stod lite längre bak höll båda händerna bakom ryggen som om han höll i ett tillhygge. En kofot kanske.
Polisuppsyningsman Lindvall tänkte hastigt att han borde lägga handen på pistolen som hängde vid hans sida. Att han borde räta på ryggen. Fråga dem vad fan de ville egentligen. Men han gjorde inget. Sa inget. Kronolänsman skulle ha klivit ut på trappan och tämjt dem alla med en enda blick.
- Wixell, sa mannen som bultat på dörren. Vi vill tala med honom.
Han var för Kirunaförhållanden en äldre man med skägg och skarpa drag. Söndagskavajen var inte knäppt och han viftade så vildsint med nävarna att polisuppsyningsman Lindvall ofrivilligt ryggade tillbaka.
- Det tror jag inte att … började polisuppsyningsman Lindvall men blev omedelbart avbruten.
- Här, ropade den skäggige anföraren, här står Marja Alapääs mor, han pekade mot en av kvinnorna i gruppen, och här är Eulalia Johanssons bror. De är i sin fulla rätt att tala med Wixell.
- Mördare! ropade någon.
Andra ropade också:
- En förbannad rikemansson. Som tänker att han ostraffat kan ta en stackars piga, ta henne med våld, skända henne och döda henne. Som om han var brukspatron.
Som på kommando tog gruppen ett steg närmare polisstationen. Mannen som talat om brukspatroner hade tidigare dolt händerna bakom ryggen men höjde nu en slägga mot himlen. Fler tunga verktyg blev med ens synliga i folks händer. Polisuppsyningsman Lindvall pressade ryggen mot dörren.
- Det vet man ju hur det går om han skall ställas inför skranket! skrek en kvinna gällt. En sådan där fin herre. Han kommer att gå fri. Den djävulen!
Inifrån polisstationen hörde Lindvall Wixell ropa:
- Släpp inte in dem. För guds skull!
Så for en sten genom rutan. Polisupp-syningsman Lindvall såg inte vem som kastade den. Två karlar var nu framme vid honom. Den ena gav honom en frågande blick. Skulle han hålla emot? Polisuppsyningsman Lindvall slog ner blicken. Den andre hade redan sin hand på dörrvredet.
Då skar en kvinnoröst genom hopen:
- Det var inte han! Det var inte han! Gunnar Wixell är oskyldig!
Fröken Josefin Hedin kom springande uppför gatan.
Människorna hejdade sig.
- Dumheter, sa den skäggige anföraren, men en kvinna i femtioårsåldern höjde sin hand och tystade honom som om han var en skolpojke.
- Hur kan du veta det? frågade hon strängt.
- För att han var med mig, grät Josefin Hedin och stampade ursinnigt i marken. Gunnar Wixell var med mig hela natten.
Det blev så tyst att man hörde en bergfinks astmatiska sång där den satt och betraktade den tumultartade scenen från toppen av en fjällbjörk.
Förstummade såg alla på henne. Den emanciperade rösträttskämpen Josefin Hedin. Och kvinnoföraktaren Gunnar Wixell. Kunde det vara möjligt? 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

70% rabatt på Damernas Värld & 24 andra titlar! Se erbjudande