Närgången intervju med Joel Kinnaman i Damernas Värld

Han har siktet inställt på Hollywoods elit. Och han är på god väg. Efter succén med tv-serien The Killing spelar Joel Kinnaman nu huvudrollen i science fiction-rullen Robocop.
DV fick en närgången intervju med en av Sveriges just nu hetaste skådisar. Här berättar han om livet i USA, framtiden och avslöjar lite detaljer om sitt kärleksliv ...

Läs ett utdrag ur den stora intervjun med Joel Kinnaman efter klicket nedan. Intervjun i sin helhet hittar du i nya numret av Damernas Värld. 

Av: Tore S Börjesson
Foto: Kristine Wreyford

Joel Kinnaman är helt klart Sveriges hetaste skådespelare. Men karriären höll på att ta slut redan innan den hade börjat. Han bara föll ihop. Svag och sårad. Just när han skulle vara aktören som ägde scenen. När han skulle bevisa sig själv inför ögon som var satta att sätta betyg på honom.
– Jag gick på Scenskolan i Malmö och jag fick en blackout. Jag skulle göra en scen på fyra minuter och allt var borta. Jag fick inte ur mig ett ord. Det var bland det mest jävliga jag varit med om.
Det var inte första gången. Men första gången inför en bedömande publik som hade som jobb att avgöra hans framtid. Huruvida han dög eller inte. Det hade tidigare hänt privat.
– Som när jag skulle berätta roliga historier för kompisar. Plötsligt tappade jag självförtroendet och föll till den bottenlösa nivån att jag inte fick ur mig ett ord. Jag menar, mitt uppe i en rolig historia slog det till. Det var otroligt obehagligt.
När det hände på Scenskolan i Malmö drog han en plågsam slutsats.
– Jag kan inte fortsätta med skådespeleriet. Det kändes så, jag var beredd att ge upp det.
Fullt begripligt. En man som blir paralyserad som en kanin fångad i strålkastarskenet från framrusande trafik och tappar talförmågan när det är hans uppgift att agera på en scen bör kanske slänga sitt karriärval i soptunnan.
– Men samtidigt visste jag ju: det fanns inget viktigare
i livet för mig än skådespeleriet. Jag hade redan kämpat så otroligt hårt för det och kommit in på Scenskolan på fjärde försöket.
Så i stället för att lägga ner och bli, säg, killen i delikatessdisken på Ica utsatte han sig själv för kognitiv chock-terapi, konfronterade sin egen skräck i 180.
– Jag tog mig an en monolog som var en och en halv timme lång. En pjäs som egentligen är skriven för två personer och innehåller 16 roller: Howie the rookie. Jag gjorde den ett tiotal gånger, dels på Scenskolan, dels på Göteborgs stadsteater. Det var make it or break it.
Han klarade av det. Med besked.
– Jag lärde mig hela texten på tre veckor och när jag sedan framförde verket snubblade jag inte på orden en enda gång. Jag utmanade rädslan med det absolut värsta jag kunde tänka mig – och vann. Sedan dess har den aldrig kommit tillbaka.
Han vann kriget mot sig själv. Segern är ett stöd för livet.
– När jag 2009 fick mitt första jobb, att göra Raskolnikov i Fjodor Dostojevskijs Brott och straff på Backateatern
i Göteborg, en otrolig utmaning för en nyutexaminerad skådis, att stå på scen oavbrutet i tre timmar och fyrtio minuter, kändes det därför inte som en så stor utmaning. En extrem resa, ja, men jag hade redan gjort monologen. Jag hade redan klarat av det läskigaste och konfronterat mina djupaste rädslor.

Både uppsättningen som helhet och Joel Kinnamans rollprestation i sig blev prisbelönta. På den vägen är det. Succé på succé. Som JW i Snabba cash, som Frank Wagner i sex Johan Falk-filmer, som Stephen Holder i tv-serien The Killing.
Och det kommer mera. Karriärkanonen är laddad med huvudrollen i en nytolkning av klassikern Robocop (inspelningen börjar 10 september) och i Snabba cash II (premiär 17 augusti).
– Jens Lapidus har varit väldigt generös med att låta filmerna bli ett eget universum. Hans andra bok, Aldrig fucka upp, är ju en fristående fortsättning på första boken där JW inte ens är med. Snabba cash II är däremot rakt av en uppföljare till första filmen och tar upp tråden där den slutade, säger Joel Kinnaman.
Det vore lätt att tappa fotfästet. Men Joel står stadigt. Inte på grund av applåderna och jublet. Sådant kan snabbt dö ut. En flopp kan räcka. Utan just på grund av hur han har besegrat sina rädslor.
– Jag har gjort det vid ett antal kritiska tillfällen när jag drabbats av självförtroendeförlust, löst det genom att utmana mig själv än hårdare. Jag har byggt mitt självförtroende genom konkret arbete som jag kan vara stolt över, som jag kan gå tillbaka till och hämta kraft ur.
Så när han får massor av beröm kan han känna: Jag är värd det!
– Ja, faktiskt. Och jag kan känna det på riktigt. Jag har lagt ner så mycket arbete på det jag sysslar med.
Joel Kinnaman är uppenbarligen en genomtänkt kille. Varje fråga besvaras utförligt på en markerad stockholmska. Ja, mer än stockholmska, han är från Söder och det hörs.
– Jag växte upp i Sofia. På rätt sida om diket.
På rikssvenska: Jag växte upp öster om Götgatan i Sofia församling på Södermalm.
De utförliga och genomtänkta svaren handlar verkligen inte bara om honom själv och karriären. När jag frågar om han kan se Sverige tydligare i skenet av att han numera tillbringar sin tid i USA får jag till svar ett tal som kunde ha hållits av en besjälad Olof Palme.
– Jag betalar hälften så mycket i skatt där borta i jämförelse med när jag jobbar hemma. Jag tjafsar med mina amerikanska vänner om det och säger: Skatterna i USA måste höjas. Då svarar de: Ja, men skänk 25 procent av dina inkomster till välgörenhet då. Men det funkar ju inte så, man måste tvingas till det. Det svider. Jag skulle vara sur som fan när jag betalade, men jag vet vad jag får tillbaka: ett bättre samhälle.
Det kallas trygghet och social välfärd. Solidaritet.
– Det är verkligen det bästa med Sverige. Folk har inte alls den känslan för varandra där borta. Jag menar, det finns folk i USA som kommit från fattiga förhållanden och blivit rika, ja, men det är exceptionella människor. När andra inte lyckas låter det: Ryck upp dig! Men det förändrar inte ett samhälle om enstaka individer lyckas. Ett samhälle kan bara förändras genom reformer på makronivå. Så är det bara. Samhällsklasserna i USA är cementerade, det är väldigt lite rörelse dem emellan. Det är så deppigt. Ta bara en sådan sak som att skolorna finansieras via fastighetsskatten. I fattiga områdena finns ingen fastighetsskatt att ta av …
Här hemma vill han se regeringen Reinfeldt falla och gärna redan i går.
– Jag är sosse. Men jag gillar Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt också. Till skillnad mot Lars Ohly. Det tog honom fyra år att säga: Jag är inte kommunist. Sjukt korkat. Han ville bara flörta med vissa delar i sitt parti. Då är man mer intresserad av sin maktposition än att förändra samhället. Där förlorade jag all respekt för honom.
Det krävs att man pratar om det privata för att Joel Kinnaman ska bli fåordig. Samtidigt verkar han vilja prata om det. Det är något med leendet. I början av intervjun sa han: ”Jag bor ingenstans i USA.” Jag får inte riktigt ihop det och tar upp tråden igen.
– Men du måste väl bo någonstans?
– Jag bor hos en nära vän i LA.
– En kvinna?
Där kom leendet.

Läs resten av intervjun med Joel Kinnaman i nya numret av Damernas Värld. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

70% rabatt på Damernas Värld & 24 andra titlar! Se erbjudande