Hon var glamourös, stilsäker och karismatisk. Men också besvärlig och krävande. Prinsessan Diana blev en frisk fläkt som rörde om i det mossiga brittiska kungahuset. Agneta Ullenius, som i många år följt Diana, skriver här om den populära prinsessan som gick bort för 20 år sedan.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013, i samband med att filmen Diana – där en nästan kusligt porträttlik Naomi Watts porträtterade prinsessans sista år – gick upp på bio.

diana-charles

Foto: ibl

Ett sagobröllop men en olycklig brud.

Plötsligt är hon en vanlig dödlig igen, Diana, prinsessan av Wales. Länge har Hollywoodversionen om hennes liv varit fullständigt otänkbar. Filmen Diana fokuserar på hennes två sista år i livet, och i synnerhet på den relativt okända kärlekshistorien med en pakistansk hjärtkirurg, Hasnat Khan. ”Mannen i mitt liv”, som hon enligt vännerna kallade honom.

Nästa år stänger Dianas bror earl Spencer museet till hennes minne på släktgodset Althorp och överlämnar varenda pinal – brudklänningen, släktjuvelerna, brev och familjefilmer – till hennes vuxna söner William och Harry. Beslutet att göra fädernegodset utanför Northampton till prinsessans begravningsplats fattades bara några dagar efter Dianas våldsamma död i en bilolycka i Paris 1997.

Foto: AFP

Naomi Watts bär många fantastiska plagg och accessoarer i filmen om Diana. Här i smycken från Chopard.

Den självklara viloplatsen skulle ha varit den pyttelilla bykyrkan i Great Brington, några hundra meter från slottet. Där har samtliga Spencerättlingar under fem århundraden och tjugo generationer begravts. Den släkten har långt mer blåblodiga anor än den kungafamilj Diana gifte in sig i.

– Men när vi fick reda på att prinsessan Graces grav i Monaco lockar tiotusen besökare om dagen insåg vi att det skulle vara otänkbart för den lilla bykyrkan och för vägarna i området, ja för hela Northamptonshire, berättade earl Spencer när jag träffade honom på Althorp inför femårsdagen av Dianas död.

”Whatever love means …”, svarade prinsen lite generat.

Under en sömnlös sorgenatt insåg han att den bästa gravplatsen var en liten ö i slottsparkens konstgjorda sjö. Här kunde han skydda Diana från all tänkbar galenskap och eventuell gravskändning. Trettiosex ekar planterades på rad vid uppfarten mot slottet, en för varje år hon levde. Ute på ön skymtar en vit urna. Närmare prinsessans gravplats kommer ingen. Det är stillsamt och värdigt, befriande fritt från Dianabilder bortsett från en enkel svart marmorprofil i minnestemplet.

På en stenplatta intill kan man läsa de sista raderna ur earl Spencers oförglömliga begravningstal. Dianas lillebror skakade ju om en hel värld när han dristade sig till att ge en känga åt den kungliga familjen för deras småsinthet mot den frånskilda Diana. Av hans handskrivna utkast i en utställningsmonter framgår det dock att han strök en rad i talet om hur Diana till sist fann en smula lycka hos Dodi Al-Fayed, son till Harrods dåvarande ägare. Både Dodi och bilens chaufför dog tillsammans med Diana i Paris, medan en livvakt undkom med allvarliga skador.

För omvärlden blev den 19-åriga lady Diana Spencer känd 1981, efter förlovningen med Storbritanniens tronföljare prins Charles. Han var tolv år äldre men från en helt annan generation.

Den skygga prinsessan Diana fann direkt sin roll och överglänste snart sin make i medierna. Hon engagerade sig tidigt för aidsoffer, hemlösa och drogmissbrukare samt längre fram även i kampanjen mot landminor. Tveklöst framstod hon som den mest empatiska i det tillknäppta brittiska kungahuset. Inom några år hade hon också fullgjort sin plikt och fött två söner, an heir and a spare, en arvtagare och en reserv.

diana-william-harry

Foto: ibl

Med sönerna William och Harry 1989.

Det var ett sagobröllop. Men bakom tyllslöjan fanns en djupt olycklig brud, avmagrad och sliten av bulimiattacker. Diana visste att prins Charles inte hade brutit med sin ungdomskärlek Camilla Parker Bowles. Redan vid förlovningen var det också många som anade ugglor i mossen när en reporter frågade om han och Diana var kära: ”Vad som nu menas med kär, Whatever love means …”, svarade prinsen lite generat.

Så illa var det att Diana var nära att ångra sig dagarna före bröllopet. Men då var det för sent, hennes ansikte fanns redan tryckt på souvenirmuggar och handdukar. Under den långa vandringen fram till altaret i Sankt Pauls-katedralen fick hon syn på rivalen bland bröllopsgästerna. ”Jag kände mig som ett lamm på väg till slakt”, berättade hon långt senare.

diana-brollop

Foto: ibl

Brudparet lämnar Sankt Pauls-katedralen efter vigseln.

Men bröllopet var storslaget, brudklänningen i elfenbensvitt siden var enorm, så stor att den blev alldeles tillskrynklad redan på vägen till kyrkan. Och den blyga Diana strålade inför tv-kamerorna som direktsände till bortemot en miljard tittare.

– Aldrig har min syster varit så vacker, sa hennes lillebror Charles Spencer.

LÄS OCKSÅ: Med influenser från prinsessan Dianas brudklänning och Dynastin – puffärmen är tillbaka

I det officiella Storbritannien är Diana sedan länge ganska bortglömd. Efter den första masshysterin, de makalösa sorgeyttringarna och Elton Johns begravningshyllning blev det tyst. Få verkar i dag minnas den kritikstorm som drabbade drottning Elizabeth direkt efter Dianas död 1997.

diana-angola

Diana var en engagerad person. Här i Angola 1997.

Då, när blomsterhavet växte utanför Buckingham Palace och hysteriskt sörjande undersåtar krävde att drottningen skulle återvända till London från sommarslottet Balmoral i Skottland och visa sin respekt genom att låta den kungliga flaggan vaja på halv stång.

I dag är Camilla och prins Charles ett strävsamt gammalt gift par. Men hon kallar sig inte prinsessan av Wales, vilket hon skulle ha rätt att göra, utan använder undertiteln hertiginnan av Cornwall.

diana-blommor

Foto: ibl

Blomsterhavet efter Dianas död.

Diana framstår alltmer som en parentes i prins Charles liv. Även under deras äktenskap var det Camilla, eller rottweilern som Diana kallade henne, som var värdinna på prinsens weekendslott Highgrove. ”Vi var tre stycken i det äktenskapet”, konstaterade Diana bittert efter skilsmässan i en tv-intervju som gått till historien.

En hel räcka av eländen drabbade den brittiska kungafamiljen under skilsmässoåret 1992 som drottning Elizabeth i ett berömt tal kallade sitt annus horribilis. Det började med att drottningens näst yngste son prins Andrew separerade från sin hertiginna Sarah, ”Fergie”, sedan hon hade ertappats i högst olämpliga och lättklädda aktiviteter med en annan man på Franska rivieran.

En månad senare skilde sig prinsessan Anne från kapten Mark Phillips. I juni kom en avslöjande, och tydligt sanktionerad, biografi om Diana och i december var även den mest otänkbara kungliga separationen ett faktum. Däremellan hann drottningens favoritslott Windsor Castle nästan brinna ner.

Diana, som redan på ett tidigt stadium hade lärt sig att manipulera den brittiska pressen, drog sig inte för att få fram sin sanning om äktenskapet. Men ingen kan förneka att hon behandlades rätt förfärligt av prins Charles och hans familj.

I en annan bok som kom några år efter Dianas tragiska död anklagades hovet för att försöka retuschera bort hennes goda sidor och i stället framställa henne som en labil och oberäknelig ”ärthjärna”, en silly girl som visserligen skötte sina kungliga plikter rätt hyfsat men vars instabilitet ledde till skilsmässa och i slutändan också till hennes död. Detta karaktärsmord skedde ungefär samtidigt som bilden av prins Charles mångåriga flamma Camilla sakta men säkert putsades upp inför en legalisering av deras förhållande 2005.

Hon hade lämnat strumpbyxorna hemma och uppträdde självsäkert barbent i högklackade blåvita pumps.

Ute bland vanligt folk lever dock minnet av The People’s Princess, Folkets prinsessa, som dåvarande premiärministern Tony Blair så briljant kallade henne bara timmarna efter dödsbudet.

Själv minns jag Diana som en frisk fläkt i det rätt mossiga brittiska kungahuset. Jag kommer ihåg pressbilderna från Ascot när hon och Fergie fnissade och petade jackettklädda kapplöpningsgäster i baken med paraplyspetsarna.

diana-fergie

Foto: ibl

Tillsammans med svägerskan Fergie med paraplyerna i högsta hugg på kapplöpning på Ascot.

Framför allt minns jag henne från en tebjudning hemma hos drottningen i Buckingham Palaces gigantiska trädgård. Tillsammans med 4 998 andra gäster köade jag, iklädd den obligatoriska munderingen hatt och sommarhandskar, för att hälsa på prinsessan. När hon närmade sig, blond, vackert solbränd och ståtlig, såg jag att hon hade lämnat strumpbyxorna hemma och uppträdde självsäkert barbent i högklackade blåvita pumps. Ett protokollbrott som de brittiska tidningarna självklart slog upp som en världshändelse dagen därpå.

Det officiella minnesmärket över den döda prinsessan som skulle ha blivit drottning är en fontän i Hyde Park. Diskret, obestämbar och rätt tråkig. Med andra ord: så långt från prinsessan Dianas person som det går att komma. Charmerande och glamourös, moderlig, besvärlig och rent av krävande ligger bättre till hands. Men det är egenskaper som kanske inte går att överföra till en fontän.

Och egentligen behövs inga minnesmärken för att minnas Diana. ”Hon dog i en tysk bil med en egyptisk playboy i den franska huvudstaden, och bilden av henne när hon var som vackrast är för alltid fryst i våra medvetanden”, som den vasstungade brittiska skribenten Julie Burchill så snillrikt summerade epoken Diana.

Av: Agneta Ullenius, Foto: IBL