Sveriges ledande robotforskare Danica Kragic förklarar hur vi tjänar på att göra om äldre kläder, både ur miljö- och stilperspektiv.

J

ag började sy när jag var fem. För hand i början och sedan på symaskin. Min mormor var sömmerska och lärde mig att sy, älska tyg, mönster och allt som har med kläder att göra.

DANICA KRAGIC
GÖR Professor i datalogi på KTH, en av Sveriges ledande robotforskare. Ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien och Sveriges Unga Akademi.
ÅLDER 47 år.
FAMILJ Man och två barn.
BOR I Stockholm.
BAKGRUND Född och uppvuxen i Kroatien, kom till Sverige 1997. Nobbade erbjudande om att bli fotomodell och pluggade till civilingenjör i maskinteknik.

I början fick jag använda restbitar, sedan fick jag göra om hennes och morfars kläder. Det går att göra något från nästan inget alls och man ska inte slänga kläder – nästan allt går att göra om. Jag lärde mig mönsterkonstruktion, hur tyger och mönster kan matchas, samt att tvätta och vädra kläder för att behålla formen och färgen länge.

I dag har jag insett att jag även lärde mig att våga bära kläder som var annorlunda, och numera genererar min stil både bekräftande och ifrågasättande blickar – båda är nästan lika roliga.


Läs också: Hållbarhetsredaktören: Missguideds 12 kronors-bikini är ett hån mot miljön


Kläder var ett sätt för oss att umgås, uttrycka oss, kommunicera hur vi mådde, vad vi ville. Kläder var något man ärvde och gjorde till sitt, något som var roligt att prata om, reflektera över, och något som fick oss att må bra. Hållbarhet pratade vi inte om då, men det var en del av allt vi gjorde.

Robot arm

Foto: Getty Images/iStockphoto

Kan robotar skapa hållbart mode i framtiden?

När jag träffade min man tyckte jag att det var helt fantastiskt att han kunde sy. Och även om vi har helt olika uppfattningar om stil så förstår han tanken med gamla strumpor som fyllning i prydnadskuddar, eller att sängöverkast i siden och linne från loppisar kan göras om till fina kappor. Jag vill gärna att min femåriga dotter ska utveckla samma relation till kläder och skapande, och om 20 år göra mina kläder till sina.

Jag ser fram emot att mycket av min och andras forskning inom AI bidrar till en mer hållbar klädindustri

Man kan tycka att det är konstigt att en professor i artificiell intelligens (AI) och robotik bryr sig så mycket om kläder. Eller att en sömmerska blev professor i AI och robotik. Men jag ser fram emot att mycket av min och andras forskning inom AI bidrar till en mer hållbar klädindustri. För visst kan vi effektivisera produktionen och logistiken och hitta nya sätt att sälja och återanvända kläder.

Genom att veta mer om kundens behov kan man anpassa storlekar och mönster så det blir färre returer. Kunden kan få veta mer om hur och var plaggen producerades, vilka material som ingår och hur man ska ta hand om plaggen för att bära dem längre eller behålla deras andrahandsvärde. Genom att ta hand om kläder som sedan återanvänds kan vi alla bidra till att mindre produceras.

På samma sätt som vi är villiga att betala mer för bättre mat kan vi betala mer för bättre kläder. Inte för märkets skull, men för att vi vet hur, var och vem som producerade kläderna

På samma sätt som vi nu på ett bättre sätt kan välja vad vi stoppar i oss kan vi bli smartare med vad vi sätter på oss. Vi kan må bättre av att kläderna passar och behåller formen bättre, och av en och annan spontan komplimang. Och på samma sätt som vi är villiga att betala mer för bättre mat kan vi betala mer för bättre kläder. Inte för märkets skull, men för att vi vet hur, var och vem som producerade kläderna och att jag – genom att köpa plagget – bidrar till bättre arbetsvillkor, liv och en hållbar framtid för kvinnor och män i länder som Bangladesh, Etiopien och Kambodja.


Läs mer: Hållbarhetsredaktören: 5 modevanor jag lovar att ta till mig – gör det du med


Foto: TT, Istock