Röda mattan-revolution! Så har kändiskvinnorna gjort uppror genom åren

Från dömande bäst klädda-listor till #MeToo och en vädjan om att fråga kvinnor mer än om vad de har på sig – röda mattan genom åren har kantats av uppror.

Ämnen i artikel:

Det var en galen tid på röda mattan under 1990-talet. 

Madonna dök upp till en premiär i jeansshorts och Céline Dion bar en vit smoking bak och fram. Det var också fritt fram för reportrar att säga saker som ”Man ser att Elizabeth Taylors favoriträtt är påfyllningen”, som tv-profilen Joan Rivers sa när hon röda mattan-rapporterade för tv-kanalen E!

LÄS OCKSÅ: Céline Dion, 51: ”Jag har aldrig känt mig så vacker och stark som nu”

Men mycket har hänt sedan dess, i synnerhet de två senaste åren. Borta är modepoliser, ”hissa eller dissa?” och ”sämst klädda”-listor. Till och med den klassiska röda mattan-frågan ”Who are you wearing?”, som Joan Rivers för övrigt anser sig ha myntat, är sällsynt i dag. Faktum är att hela röda mattan som företeelse är förändrad.

Sedan #MeToo har världens största röda mattan-events också använts för politiska ställningstaganden

Foto: Rex Shutterstock

Céline Dion i bak och fram-vänd smoking på röda mattan.

– Dagens röda mattan-referat har mer drag av närvarolista än moderapportering. Mest fokus har man på personnamn förstås. Sedan förklaras det tydligt, i förenklad text, om kändisen ifråga är klädd i gräddvit hellång gepyrspets, eller har på sig en oversize kavaj och inget mer, säger Karina Ericsson Wärn, modeskribent och rektor på Beckmans Designshögkola.

LÄS OCKSÅ: Jocke Berg & Efva Attling i exklusiv intervju om sitt designsamarbete

Det stora skiftet kom 2014 i och med hashtagsupproret #AskHerMore, där kändisar som Michelle Williams uppmanade reportrar att fråga om annat, eller i alla fall mer, än deras kläder. Det var också samma år som Joan Rivers dog och tv-programmet Fashion police lades ned. Att visa upp sig på röda mattan är ren självreklam. För en skådespelare är det en lika stor del av jobbet som filminspelningarna. Sedan #MeToo, hösten 2017, har världens största röda mattan-events, som The Met Gala, Oscarsgalan och Cannes filmfestival, också använts för politiska ställningstaganden (vilket är en del av stjärnans varumärke).

2017 ledde Cate Blanchett en protest mot bristen på kvinnliga regissörer i Cannes. Året därpå protesterade skådespelaren Kristen Stewart mot den förlegade regeln att kvinnliga gäster på festivalen var tvungna att bära höglackade skor – och tog därför av sig sina svarta pumps mitt på röda mattan, framför en gapande presskår. 2018 skedde även en stor aktion på Golden Globe-galan, där (nästan) alla kvinnliga gäster bar svart för att betona problemen med sexuella trakasserier i branschen.

När Kristen Stewart vägrade klackar på röda mattan.

Allt detta har lett till en tyst förvirring. Hur gör man en korrekt röda mattan-rapportering numera? Genom att inte prata om kläderna alls, anser skådespelerskan Olivia Munn. I maj 2019 tweetade hon en ”kort essä” riktad till Heather Cocks och Jessica Morgan.

Sedan 2004 driver de bloggen Go Fug Yourself där de skriver om kändisars klädval på premiärer och events. Olivia Munn kritiserade dem och alla andra ”som utnämnt sig själva till både domare och jury” hårt. Hon menade att klädkritiken nästan bara riktas mot kvinnor ”vilket i slutändan bidrar till […] föreställningen om att kvinnors värde baseras på deras utseende”. Dessutom, påpekade hon, är ”The Fug Girls” inte riktiga modekritiker.

LÄS OCKSÅ: Viola Davis, 54, blir L'oréals nya modell: ”Skönhet är inte en ålder”

Men vad är en riktig modekritiker? Först ut med att göra kopplingen mellan galakläder och karriär var amerikanskan Eleanor Lambert som i stort sett uppfann röda mattan-kritiken på 1940-talet. Varje år publicerade hon sin ”internationella bäst klädda-lista” i The New York Times. Det innebar en stor skjuts framåt att komma med på den och listkulturen etablerades. Hon är delvis ansvarig för Jackie Kennedys och Grace Kellys status som modeikoner, hon hyllade deras stil och eftersom hon blivit en auktoritet hängde andra tidningar på.

Men Lambert var aldrig elak, till skillnad från britten Richard Blackwell som snarare instiftade det bitiga och nedsättande sättet att skriva modekritik. Den första tisdagen i januari varje år, från 1960- talet fram till sin död 2008, publicerade han sin fruktade ”Årets sämst klädda”-lista. Han skrev att Barbra Streisand var en ”maskulin version av Frankensteins brud” och Camilla Parker-Bowles ”såg sin spegelbild och sedan sprack spegeln från kant till kant”.

Själv såg han det inte som elakheter utan satir. 1998 sa han: ”Jag säger bara vad andra viskar. Jag är inte ute efter att såra någons känslor. Bara att slå ned på deras kläder.”

Förmodligen kommer framtidens röda matta att handla om att ännu mer våga stå för vem man är

Foto: Rex Shutterstock

Jennifer Lopez i sin iögonfallande "nakenklänning" på röda mattan.

I dag finns ingen självklar auktoritet vars listor ses som rena facit. Röda mattan-kritiken har på sätt och vis demokratiserats genom sociala medier. Där för övrigt de uppmärksammade röda mattan-kampanjerna som #AskHerMore, #MeeToo och #TimeIsUp startade.

Det blev extra tydligt när Alexandra Schulman, tidigare chefredaktör för brittiska Vogue, i maj kritiserade Helena Christensen för att hon bar en svart spetsbustier och ett par jeans med hög midja på Gigi Hadids födelsedagsfest. I Daily Mail kallade Schulman den 50-åriga modellens klädval för ”osmakligt” och ”klichéartad pin-up-stil”.

LÄS OCKSÅ: Akademiledamoten Åsa Wikforss: "Jag gillar inte flum"

Schulman kritiserades för att hon attackerade personen och inte kläderna. Schulman svarade att kläder aldrig kan stå för sig själva, de är alltid sammanlänkade med sammanhanget och sin bärare. Det är bara när kläder bärs som de betyder någonting – och vad de betyder beror på vem som bär dem. Och det har hon rätt i. Men det finns en väsentlig skillnad: Christensen var gäst på en privat fest, även om hon visste att hon skulle bli fotograferad där. Då är frågan – får man kritisera personers privata klädval som om de befann sig på röda mattan?

–  Klart man får men det innebär ju inte att man bör göra det. Att Alexandra Schulman avfärdade Helena Christensen med orden ”you ARE too old to wear that” är bara elakt. Och inskränkt. Helena Christensen ville väl bara vara lite sexig, och gudskelov har vi ingen övre åldersgräns för sexighet, säger Karina Ericsson Wärn.

Personer som representerar någonting måste däremot få utsättas för kritik.

Melania Trump klev ju till exempel totalt fel med sitt val av stilettklackar när hon tillsammans med maken besökte ett översvämmat Texas. Skovalet signalerade total brist på empati. Kritiken var inte nådig, och berättigad. Som rikets första dam får man inte framstå som socialt tondöv och känslokall, säger Karina Ericsson Wärn.

Foto: Getty Images

Alice Bah Gunke i en uppmärksammad look på Nobelfesten 2018.

Så hur gör vi? Förmodligen kommer framtidens röda matta att handla om att ännu mer våga stå för vem man är, och uttrycka det.

På Nobelfesten 2018 valde miljöpartisten och dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke att klä sig i en klänning helt gjord av återvunna plagg som lämnats till Stockholms Stadsmission. Stylisten Mary Fellowes, som låg bakom Oscarsvinnaren Olivia Colmans mossgröna galaklänning berättar för Grazia att Colman valde Prada utifrån personliga värderingar, ”som att det är ett familjeägt företag och jobbar med hållbarhet”.

Eller så tar man till sig orden från Saoirse Ronans och Gwyneth Paltrows stylist Elizabeth Saltzman när hon säger till brittiska Vogue: ”Det kanske är dags att använda röda mattan för att visa världen vilka människorna som går på den verkligen är.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 165 000 kvinnor - läs Damernas Värld! Se erbjudande!