Stjärnregissören Rojda Sekersöz: ”Jag vill tjäna massa pengar, för pengar är makt”

Foto: Felix Swensson/Acne Photography

Regissören Rojda Sekersöz har en imponerande kulturell bredd och beskriver sig som orädd. Trots det var det med en liten gnutta panik hon tog sig an att filmatisera Jonas Gardells folkkära En komikers uppväxt.

Den blivande komikern Juha går hem från skolan med kompisen Thomas när klassens hårda killar plötsligt dyker upp. De beordrar Juha att slå Thomas, annars kommer Juha själv att få stryk i stället. Så han slår. Hårdare och hårdare, mer och mer. På sin vän. För att säkra sin plats i hackordningen.

Känner du igen scenen? Den finns i Jonas Gardells moderna klassiker En komikers uppväxt, och många av oss minns nog den eller någon annan av de starka scenerna i boken, som sedan blev tv-serie. Minns berättelsen om vänskap, svek, död - och om den där förmodat idylliska barndomen som ibland kan vara så förkrossande brutal i stället.

Det gjorde Rojda Sekersöz också.

– Jag vet exakt var jag läste den, i mitt rum i Mora när jag gick i högstadiet. Jag blev väldigt drabbad, det fanns ett tempo i den som drog mig med.

Och när hon fick frågan om hon ville regissera en långfilm som baserar sig på boken hände samma sak igen. Manuset, om den tolvårige Juha som växer upp i förorten Sävbyholm på 70-talet, sög tag. Storyn om hur han slits mellan att få hänga med de coola kidsen Lennart och Stefan, och de riktiga, men i andras ögon töntiga, vännerna Jenny och Thomas. Och hur han, när han vuxit upp till en hyllad komiker, fortfarande brottas med minnena och skulden från barndomen.

Så Rojda tackade ja.

– När Jonas (Gardell, reds anm) berättade på sin Instagram att En komikers uppväxt skulle bli långfilm rasade kommentarerna in. Folk skrev sådant som ”Den boken räddade mitt liv” och ”Den har förändrat mig som människa”. Då fick jag panik: Oh my God, det går ju inte att att toppa den upplevelsen – att konkurrera med någons minnen av boken eller av när de såg tv-serien. Det är så många som har en privat relation till den här berättelsen.

– Så till slut kom jag fram till att jag inte alls kan förhålla mig till vad originalet har gjort med folk. Jag måste göra den på mitt sätt och tänka på att det faktiskt finns en ny publik också.

Hennes eget sätt blev att se berättelsen ur barnens perspektiv. 

– Jag ville verkligen ta barnen på allvar. I den åldern är det på liv och död att få vara med, att vara som alla andra. Att saker går över och förändras är svårt att greppa medan man är liten.

Foto: Felix Swensson/Acne photography

Rojda i jacka från Hope, blus och byxor från Acne Studios.

Från miljonprogrammets Botkyrka till Dalarna

Den där ”på liv och död”-åldern tillbringade Rojda själv i Dalarna, dit hennes familj flyttade när hon var tio år. De tio första hade levts i Botkyrka utanför Stockholm, där Rojda föddes av föräldrar som kommit till Sverige från turkiska Kurdistan.

– Mina föräldrar hade svårt att få jobb i Stockholm, så de lyckades låna ihop pengar för att köpa en pizzeria i Älvdalen. Jag bodde i Dalarna när jag var mellan tio och femton, precis i samma ålder som barnen i En komikers uppväxt. En ganska kort tid, men viktig. Många avgörande framtidsbeslut togs där.

Att lämna miljonprogrammets Fittja och Hallunda för landet blev en stor kulturkrock. Rojda beskriver det som en tuff tid, men även hur hon fick tillgång till en annan värld, natur och helt andra människor.

– Jag kände mig väldigt ensam i Dalarna. Jag upptäckte att jag var annorlunda när jag kom dit. När jag bodde i Hallunda ville jag i och för sig vara syrian, för att nästan alla var det där. De hade aktiviteter med kyrkan efter skolan, medan min familj är ateister. Men jag stack inte ut på grund av min hudfärg, som jag gjorde i Dalarna. Där var jag en blandning av spännande och konstig.

– Men det var också där jag började skriva poesi och fick många uppslag till berättelser. Och upptäckte filmen.

Det var på Rättviks marknad det hände, när Rojda fyndade filmerna Billy Elliot och The believer på VHS. Båda handlade om identitet och att hitta sin grupptillhörighet, sin plats i tillvaron. De gav henne tröst och öppnade nya möjligheter. 13 år ung var hon säker på att det var film hon ville jobba med.

Så säker att hon flyttade ensam tillbaka till Stockholm för att gå foto- och filmgymnasium när hon var 15.

– Så här i efterhand är det svårt att fatta att mina föräldrar lät mig göra det, men de har alltid trott på mig. Den tveksamhet de hade var väl om jag skulle kunna leva på filmen. De har själva gjort en klassresa ekonomiskt, och därför var de tveksamma till att jag valde något som var så inkomstmässigt osäkert. Så jag var tydlig med att jag var medveten om det, att jag var inställd på att vara fattig i resten av mitt liv. Och när mamma skjutsade mig till Stockholmståget sa hon: ”Den enda anledningen att vi låter dig göra det här är för att du inte ska kunna skylla på oss om du sedan inte har det liv du vill.”

Så småningom följde familjen efter tillbaka till Stockholm.

– Nu bor jag granne med mina föräldrar i Bagarmossen, och min syster finns också i Stockholm.

En komikers uppväxt är 29-åriga Rojdas andra långfilm, och hon gick in i projektet med en guldbagge för Årets nykomling i bagaget. Den fick hon för debuten Dröm vidare, som handlar om Mirja, som precis avtjänat ett fängelsestraff och måste hitta sin plats i världen.

Rojdas flyttar mellan olika orter, kulturer och kontexter har gjort henne flerspråkig både bokstavligt och bildligt. Hon kan både vara dalkulla och tjejen från norra Botkyrka, finna sig tillrätta i både förorten och de kulturella finrummen. Och kanske är skillnaderna däremellan inte ens så stora som man kan tro? Precis som med Rojdas filmer.

– Vid första anblicken kan Dröm vidare och En komikers uppväxt se ut som väldigt väsenskilda berättelser, men tematiskt ligger de faktiskt nära varandra. Det handlar om att söka sin plats i en grupp och i samhället.

Varför lockas du av det ämnet?

– Jag tycker att det är väldigt intressant med grupp och individ. Särskilt i dag, med de liberala idéer vårt samhälle bygger på. Där alla ska vara sitt eget varumärke, och där alla unga vill bli entreprenörer. Entreprenör är ju liksom inte ett yrke i sig.

– Men det är väl det där vi håller på med, spelet mellan gruppen och individen. Det är det som är livet, från Darwin till i dag.

Har du själv hittat din grupp?

– Ja, det tycker jag. Och när jag hittar människor som har samma sätt att se världen, samma idéer som jag, då känns det bra.

Vilka idéer är det?

– Jag tror på ett mer hållbart samhälle som sätter kollektivet före individen.

Om arbetet med Dröm vidare och En komikers uppväxt

När du gjorde Dröm vidare jobbade du med folk i din egen ålder, dina kompisar. Den här gången är det dels barn, dels väldigt etablerade män som är mycket äldre än du. Hur har det funkat?

– Väldigt bra! Nu ville jag bara jobba med folk som jag inte arbetat med tidigare, och det var otroligt utvecklande. Jag och Johan Rehborg jobbade jättebra ihop. Han var så ödmjuk och litade fullkomligt på mig. Han kom dit och var fullständigt öppen, sa ”Vad ska jag göra?” och så berättade jag det.

”Jag tror på ett mer hållbart samhälle som sätter kollektivet före individen.”

– Jag tyckte att det var helt fantastiskt – även om det väl egentligen bara är helt normalt. Men jag är van att vara kvinna och yngst i alla sammanhang och behöva lägga upp strategier för att kunna jobba. Fast nu var det så enkelt. 

Fick du kämpa för något?

– Att regissera är en ständig kamp, eller process är ett bättre ord. Självklart blir man oense om saker med andra i produktionen. De flesta som är rutinerade jobbar som de alltid har gjort, och när man vill lägga upp det på ett annat sätt måste man vinna deras förtroende för att de ska gå med på det.

– Jag är också en väldigt känslig person. Jag har fått kämpa mycket med mig själv, med att sätta gränser, våga gå in i konflikter. Att vara okej med att inte alla gillar mig. Jag vill helst att alla ska tycka om mig och att ingen ska vara arg. Sådana där typiska saker som vi kvinnor håller på med ... Innan hela projektet drog i gång träffade Rojda Jonas Gardell hemma hos honom, och hon beskriver hur det genast föll på plats.

– Det kändes bra direkt. Han har varit väldigt närvarande under hela inspelningen och också väldigt öppen för min manus-feedback. Och snabb med att skriva om när jag har önskat det.

Var ni oeniga om något?

– Självklart, men då har vi fått work it out. Och för varje beslut jag har tagit har jag fått tänka efter: Varför gör jag så här? Jag är fortfarande nybörjare, jag hittar min egen yrkesroll och blir allt tryggare i mina val.

Foto: Felix Swensson/Acne Photography

”Jag är också en väldigt känslig person. Jag har fått kämpa mycket med mig själv, med att sätta gränser, våga gå in i konflikter.”

Hur var det att förhålla sig till 1970-talet, då filmen utspelar sig?

– Jag är född 1989, så jag har ju inte upplevt 70-talet själv. Men jag slogs av hur likt allt var hur det är i dag. Med skillnaden att i dag följer mobbningen från skolgården med hem, i mobilen och datorn. Barnen som är med i filmen fattade exakt situationerna och det sociala spelet, det enda de reagerade på var vad karaktärerna gjorde när de hängde tillsammans: ”Varför ska vi läsa serietidningar när vi träffas?” undrade de.

Mobbade Thomas tyska mamma tittar förtvivlat på klasskompisarna som sitter längs väggarna och inte vill dansa, trots att hon spelar sin bästa discomusik. Trots att hon ordnat ett så festligt kalas, med hattar och grönt potatismos. För att de andra ska gilla hennes son. För att han ska bli populär.

– De vuxna i En komikers uppväxt gör så gott de kan. Thomas mamma vill hjälpa honom att bli populär, i stället för att säga att det är okej att inte vara som alla andra, att inte ha 100 kompisar. Det är svårt med föräldra-barn-relationer. Man måste älska sina föräldrar, vara tacksam och tycka om dem för allt de offrat. Jag har ju inte valt att komma till – ändå är jag skyldig mina föräldrar mitt liv på något sätt.

– Jag pratade nyligen med min mamma om vår relation, som varit mycket upp och ner. Jag var väldigt rak och ärlig, och rädd att hon skulle bli ledsen. Men det blev hon inte, i stället sa hon att det kändes som att hon lyssnade på sig själv, som berättade om relationen till sin mamma.

I en inspelning från en spoken word-föreställning på Dramaten pratar du om just mammor och hur du spyr på hyllningar av uppoffrande starka kvinnor som ger upp sitt liv för sina barn.

– Jag förstår att syftet är att hylla mammorna, men det blir liksom kontraproduktivt och självuppfyllande. Jag tycker inte att man ska romantisera kvinnokampen, för det är inte vackert när man måste kämpa för sitt liv eller ge upp det för sina barn - det är väldigt hemskt.

Spoken word framstår för övrigt som det kanske läskigaste man kan utsätta sig själv för ...

– Det är med skräckblandad förtjusning som jag ställer mig på scenen för att framföra min poesi. Men det är så skönt med direktreaktionen från publiken, den där kicken tar det flera år att få med en film. Så det har blivit ett sätt för mig att kommunicera mellan filmprojekten.

När du var 19 år kom du in på Dramatiska Institutet som den yngsta personen någonsin. Hur var det?

– Det var bra för mig. Jag ville bara göra film, jag var inte så intresserad av annat på skolan. Men det var en väldigt annorlunda miljö, alla var äldre och många hade läst förberedande utbildningar. Jag kände ett stort bildningskomplex och frågade till och med lärarna varför de hade tagit in mig. Men andra året bestämde jag mig för att skit samma - jag har mina berättelser, jag behöver bara lära mig hur man gör för att förmedla dem. Det enda i mitt liv som har varit spikrakt är att jag vill göra film.

”Jag vill att så många som möjligt ska se mina filmer.”

Vilka fördelar finns med att debutera när man är så ung som du?

– Jag har varit gränslös, inte haft något konsekvenstänk. Varit orädd och haft ett stort självförtroende, på gott och ont. Eller nej – bara på gott faktiskt. Ju mer man har som står på spel, desto räddare blir man, märker jag.

Du tror inte på idén om att vad som helst är möjligt, bara man vill tillräckligt mycket. Ändå känns ditt eget liv ganska mycket som en ”vill du så kan du”-story.

– Nej, att vilja räcker inte! Jag har inte kommit dit jag är i dag för att jag har velat, det är för att jag har jobbat hårt. Jag har satt tydliga mål, gjort val, kompromissat och arbetat. Och för att jag accepterat spelreglerna för hur jag ska sälja det jag gör. Jag har turen att vara ganska bra på att prata, i alla fall när jag har en tydlig uppgift. Fast jag kan inte mingla, jag får inte släppas lös på det sättet, haha!

– Men det hårda jobbet har inneburit att jag har fått kompromissa ganska mycket socialt, jag var ensam under hela min utbildning. Och jag har fortfarande mindervärdeskomplex, jag har inte hunnit kolla ikapp alla Bergmanfilmer.

Medan dina föräldrar gjort en ekonomisk klassresa har du gjort en kulturell?

– Ja. Ingen i min familj jobbar i samma bransch som jag, mitt sociala sammanhang finns utanför filmvärlden. Det är en frizon, en konstant reality check. Jag har redan varit sjuk två gånger av stress, och det är bra att påminnas om vad som är verkligt. Min mamma jobbar på ålderdomshem och min sambo arbetar med ensamkommande och missbrukare. Båda två älskar sitt jobb och när de berättar om sina arbetsdagar blir jag påmind om att ”Visst ja, det där andra är ju bara på film”.

”Jag har redan varit sjuk två gånger av stress.”

Hur tycker du att vi pratar om klass i Sverige i dag?

– Vi gör inte det så mycket, va? Vi gör oss dummare än vi är när vi säger att klassbegreppet är föråldrat, för skillnaderna finns där. Vissa grupper i samhället lever kortare liv på grund av att de har sämre förutsättningar. Det är fakta.

Foto: Felix Swensson/Acne Photography

Jacka från Whyred, blus från By Malene Birger, byxor från Whyred, skor från ATP Atelier.

Hur medveten var du om klassmarkörer när du var barn?

– Det var jätteviktig att vara hel och ren, att ha märkeskläder som var köpta på rea men aldrig erkänna det. Eller fejkmärken. Jag minns hur mycket jag önskade mig ett par Adidasbyxor och hur pinsamt det var när mamma köpte ett par byxor med fyra ränder. Hon såg ingen skillnad. Men jag minns också när jag fick Spice Girls andra cd, helt ny och köpt till fullt pris. Jag var så otroligt lycklig, samtidigt som jag blev lite orolig: Har vi råd?

Känns det fortfarande som att du kommer att vara fattig hela livet?

– Nej, inte längre. Men jag var inställd på det till för ett halvår sedan. Och det var bra, för det har gjort att pengar aldrig har varit min drivkraft. Nu tänker jag i stället att jag vill tjäna massor av pengar, för pengar är makt. Mitt mål är att äga mitt konstnärskap så långt det går. Människor värdesätts efter pengar i min bransch, de som drar in pengar får en större plattform. Och jag är inte intresserad av att vara exklusiv, jag vill att så många som möjligt ska se mina filmer.

Du nämnde att du blivit sjuk av stress flera gånger.

– Jag har alltid varit högpresterande och det som blir lidande är hälsan. I samband med första filmen jag gjorde började jag tappa håret, och nu har det satt i gång igen. Nu vet jag att det är en autoimmun stressreaktion, Alopecia areata. Problemet är inte stressen i sig tror jag, utan gränssättandet. Det blir nästa steg, att lära mig att sätta gränser.

När Juha gått ut skolan lämnar han barndomens Sävbyholm så fort han kan och bygger en framgångsrik karriär. Men när mobbaren Stefan söker upp honom i vuxen ålder faller de snabbt tillbaka i samma gamla roller. Trots alla år som gått. Trots Juhas framgång.

När man tittar på En komikers uppväxt är det omöjligt att inte fundera över sin egen barndom. Gjorde du det också?

– Jag tänkte mycket på hur minnet fungerar, hur man upplever sig själv och hur andra upplever en. Jag har till exempel alltid känt mig utanför, men jag har förstått att jag inte har upplevts som en som står utanför av min omgivning.

– Samma historia kan ha olika perspektiv, och vi är ofta både offer och förövare. Många av oss är nog som Juha, inte längst upp bland de coola och inte längst ner bland de mobbade, utan mitt emellan. Är vi inte alla fortfarande de där barnen - bara att vi har lärt oss att spela andra roller?

Styling: Nadia Kandil.

Röster om Rodja Sekersöz

Jonas Gardell:

Foto: Johan Bermark/TT / JONAS EKSTROMER

”Rojda kom hem till mig för att presentera sig, för att jag skulle se om hon var en möjlig regissör till En komikers uppväxt. Efter fem minuter sa jag: ”Nu skiter vi i artigheterna och börjar jobba.” Och då gjorde vi det. Hennes styrka som regissör är att hon inte ger sig. Hon håller sig fast som en jäkla iller! Och det måste man om man ska göra film.”

Johan Rheborg:

”När jag träffade Rojda första gången tog det bara någon minut för mig att bestämma mig för att jag gärna ville medverka i filmen. Det är lätt att få förtroende för Rojda. Jag tycker hon är intelligent, begåvad och en mycket intressant filmregissör. Hon har stor integritet men är också väldigt känslig och lyhörd. - Jag är stolt och tacksam för att jag fick medverka. Jag upplevde att hon gav mig frihet under inspelningen, samtidigt som hon var tydlig med vad det var hon ville uppnå. En skådespelares dröm helt enkelt.”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 165 000 kvinnor - läs Damernas Värld! Se erbjudande!