Seinabo Sey slog igenom 2015 med megahiten "Younger". Tre år senare har Seinabo hunnit gå igenom en djup depression efter faderns död, tvivlat på sig själv, ifrågasatt sin syn på livet, för att sedan resa sig igen. Nu är hon tillbaka, starkare än någonsin, med albumet "I'm a dream".

Seinabo Sey – souldrottningen är tillbaka!

T

exten ”Låt oron gå” står tatuerad på Seinabo Seys vänstra arm. Det är vännen och musikern Oskar Linnros handstil och ord från hans låt Psalm för skolgårdar. Och kanske är Seinabo Sey på god väg att låta oron som varit närvarande de senaste åren gå. Hur och varför ska vi återkomma till, liksom till orden ”Tack pappa” som också förevigats på hennes hud.

Ålder: 27 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Mamma Madeleine Sundqvist och systrarna Amie och Fatima.
Bakgrund: Fick sitt genombrott med debutsingeln
Younger 2013, som följdes upp med Hard time. Albumet Pretend kom 2015. Vann Årets nykomling på Grammis (2014), Årets artist på P3 Guld (2015) och Årets pop på Grammis (2015).
Aktuell: Med andra albumet I’m a dream. Den 5 oktober intar hon Globen i Stockholm. En Nordenturné startar i november och följs av en Europaturné.

För tre år sedan släpptes debutsingeln Younger, och tjejen med den ömsom djupa, ömsom höga stämman hade med ens den svenska musikerkåren lindad kring sitt lillfinger. En evighetsturné följde på debutskivan Pretend – Seinabo Sey blev frimärke, sommarpratade, spelade på Dramaten, gästade den amerikanska pratshowvärden Conan O’Brien, och förlorade sin far. Sedan följde en tre år lång paus från publiken.

LÄS OCKSÅ: Lär dig att bygga upp din personliga stil – med superstylisten Lisa Rogalin

I dag sitter hon i en fotostudio på Södermalm i Stockholm, några kvarter från sitt hem. Hon är femton kilo lättare än för ett år sedan, och ett dussin insikter rikare.


– Jag tror att jag är klar med skivan, och jag är lite i chock över det. Jag vet inte riktigt vem jag är just nu, men jag landar nog om tre veckor kanske, skrattar hon.

Det finns ett uns av allvar i det, eftersom skivan som släpps i september är bland det svåraste hon har gjort. Klichén om den svåra andra skivan stämmer väl i Seinabo Seys fall.

När Younger slagit igenom så stort hade jag ett konstigt krav att inte upprepa mig på den nya skivan. Vilket är nästan omöjligt.

– Det är väl det klassiska med en andra skiva. Jag kände att jag redan hade gjort allt, man har ju ett helt liv på sig att göra sin första skiva. Allt jag hade samlat på mig använde jag på Pretend, och jag hade ett konstigt krav på mig att jag inte skulle upprepa mig, vilket nästan är omöjligt.

Seinabo Sey är aktuell med plattan I'm a dreamer.

Foto: Carl Thoborg

Seinabo Sey i klänning och turban från Selam Fessahaye. Örhänge från Weekday. Pärlcreoler från Antikt, Gammalt och Nytt. Ring från Back.

Det första som slår en med Seinabo Sey är hennes röst – inte den på skiva, utan den som svarar initierat och eftertänksamt på frågorna. Den är djup och varmt vänlig. Det är liksom rofyllt att lyssna till henne. Det andra är hennes genuina uppriktighet. Hon berättar att hon efter debutskivan inte mådde så bra. De senaste åren har handlat om att lära sig att hantera stressen som det innebär att vara artist och, tja, människa. Hon vill inte använda ordet posttraumatisk stress, men gör det ändå.

LÄS OCKSÅ: Höga boots är ett säkert kort i höst – 11 par att klicka hem


– Det är först efteråt som jag har förstått hur stressad jag var. Jag hade gått upp mycket i vikt, kunde inte sova och var orimligt trött. Det är läskigt hur stress kan avskärma en. Jag har gått in hundra procent för jobbet, men det fanns ingen tid för annat, säger hon och tillägger att det är först nu som hon har börjat komma ur ”det där konstiga”.

I samband med att framgången tog fart gick hennes far, den gambiske musikern Maudo Sey, bort, och även om hon inte ångrar något inser hon att sorgen inte hanns med. Hon kallar sin pappa magisk, och saknar honom. Orden på hennes arm, ”Tack pappa”, är en gest av tacksamhet till mannen som var hennes bästa vän.

Min kropp är inte till för att passa ett ideal, utan den är ett redskap som ska användas.

En av vägarna ut ur mörkret som föll efter de intensiva åren blev att börja träna. Seinabo anlitade en personlig tränare som hon säger har förändrat hennes liv. Inte för utseendets skull. Träningen har handlat om att bli starkare, piggare och smartare.

– Min PT är en cool och inspirerande kvinna som fick mig att fatta att min kropp inte är till för att passa ett ideal, utan den är ett redskap som ska användas. När jag mådde som sämst var det viktigt att få det perspektivet.

LÄS OCKSÅ: Soulstjärnan Cherrie: ”Jag sjunger för tjejerna i orten – de bortglömda”

De senaste två åren har också handlat om identitet och rötter, ett tema som satt sitt avtryck på skivan. Hon är less på att försöka göra sig förstådd och frågar sig varför svarta kvinnor hela tiden förväntas förklara sig för omvärlden – om håret, kulturen, kläderna och så vidare. Och i förlängningen inte bara svarta kvinnor, utan kvinnor i allmänhet. På I owe you nothing, första singeln från nya skivan, sjunger hon: ”See, I won’t help you understand. I don’t need no helping hand, no. See, these aren’t tears, this is the ocean. These aren’t fears, this is devotion.”


Frågan varifrån hon kommer har hon fått sedan familjen lämnade Gambia för Halmstad. Då var hon åtta år. Frågan om var hon känner sig mest hemma, i Gambia eller Sverige, får hon hela tiden.

– Vi letar efter rötter i människor och glömmer att man kan ha flera rötter. Jag känner mig på vissa sätt hemma i Gambia och på andra sätt hemma i Sverige. För att må bra behöver jag båda. På sista tiden har jag frågat mig för vem jag egentligen behövde vara tydlig. Speciellt som tjej. Mina manliga vänner kan vara mer komplexa i sina beteenden, medan kvinnor förväntas vara tydliga.

Många vill lära sig lyrics till Seinabo Seys hits Younger, hard time och poetic.

Foto: Carl Thoborg

Seinabo i huvudbonad från Selam Fessahaye. Ormörhänget är vintage.

Den där trånga mallen som alltför många försöker passa in i vill hon gärna lämna därhän.

– Det var faktiskt samma sak med min röst ett tag. Jag har ett brett register och jag kan sjunga väldigt mörkt men även sjunga högt i falsett. Om både de delarna fanns i en låt tyckte jag förut att jag lät schizofren. Men när jag träffade Magnus Lidehäll och lyssnade på artister som Kate Bush började jag utnyttja röstens bredd.

I videon till I owe you nothing som är inspelad i Gambia syns människor i färgstarka kläder dansa runt Seinabo som sitter vid sin fasters fötter och får sitt hår flätat. I bakgrunden syns en brinnande polisbil. Kontrasterna är tydliga, och kanske även budskapet.

Först nu inser jag att jag utsattes för rasism.

– Det är så trendigt att vara PK nu så man kanske glömmer att förankra det i någon typ av verklighet. Men när vi kom till Halmstad brukade min pappa tjata om att vi måste ta vara på det bästa av två världar. Jag fattade inte vad han menade då, utan kände bara att jag inte passade in i skolan. Jag tror att det var där som det här mörkret föll över mig. Jag kan inte urskilja några enskilda saker som hände, men det var en känsla av utanförskap och mörker.

Seinabos mamma kallade tidigt detta odefinierbara utanförskap vid sitt rätta namn. Själv var hon övertygad om att det inte handlade om rasism, utan om att hon var överviktig och allmänt konstig.

– Nu inser jag att mamma hade rätt, att jag faktiskt utsattes för rasism. Jag ville nog inte se det då, för jag ville inte acceptera att världen fungerar så. Som barn normaliserar man nog sin tillvaro.

Seinabos mamma såg en utväg för sin dotter i musiken och satte henne i en musikklass. Det visade sig vara ett smart drag. Gemenskapen kring musiken var större än den som nationalitet kan skapa.

– Jag var blyg när jag var liten, så jag var inte nån teaterapa som gick runt och sjöng för alla. Fram tills att jag var 16 år blev jag spyfärdig av nervositet bara inför tanken att stå på scen.

Vändningen kom på musikskolan. För att få betyg var eleverna tvungna att framträda. Hon var skräckslagen.

– Jag sjöng av bara farten och det gick skitbra. Och jag var så otroligt stolt över att ha gjort något som jag var så rädd för. Nu är det bästa jag vet att stå på scenen. Jag kan ha social fobi och pallar inte alls att mingla vissa dagar, men jag känner mig ändå bekväm på scenen.

Efter musikskolan följde en flytt till Stockholm, Fryshusets rock och soul-linje och samarbeten med artister som Oskar Linnros, Linda Pira och Stor. När det var tid för eget material hade hon musiker som Magnus Lidehäll, Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Oskar Linnros vid sin sida. Magnus Lidehäll har även producerat nya skivan och samma team har varit inblandat, men till nästa skiva vill hon gärna prova nya samarbeten.

Tänker du redan på nästa skiva?

– Ja, jag måste! Det får inte ta så här lång tid igen. Jag har redan börjat lite och har material kvar som inte kom med på den här skivan.

Hon återkommer flera gånger till hur långsam och oproduktiv hon är. Jag inflikar att det är svårt att tänka sig att man kan bli en av Sveriges mest hyllade artister om man är lat.

– Ja, jag vet! Mina kompisar säger också det. Det kanske snarare är så att jag inte är så produktiv som jag vill vara. Teamet jag jobbar med har ju familjer och tider att passa. De vill gärna jobba nio till fem vilket inte alls passar mig, skrattar hon.

Det fanns en snällhet mot mig själv förut som jag känner att jag har tappat bort, och jag saknar den.

Det är dags för fotografering, och Seinabo döljer lekfullt ansiktet bakom det skira tyget hon är klädd i. Hon känns naturlig och oförställd framför kameran. Ändå säger hon att hon har tappat det där hudlösa på senare år, en naivitet som hon höll kär.

– Det fanns en snällhet mot mig själv förut som jag känner att jag har tappat bort, och jag saknar den. Jag saknar att känna mig naivt oskyldig. De senaste åren har det liksom fallit ett vuxenmörker över mig.

Men ingår inte det i processen att bli vuxen? Barndomens tillåtande frihet försvinner och man ska anpassa sig till en ny verklighet?

– Jo, det kanske är så. Det finns en låt om det som är en av mina favoriter på nya skivan. Det är den som Oskar har gjort, och den heter True. Jag skrev den på 40 minuter medan de andra åt lunch. Det händer kanske två gånger per år att en låt bara rinner ur mig på det där sättet. Men jag älskar när det händer.

Vad handlar texten om?

– Om det vi pratade om. Hur man hittar tillbaka till sig själv. Texten går: ”I spend most of my days staring at my phone, remembering you”. ”You” i det här fallet syftar på mig själv, och låten handlar om att hitta tillbaka till den personen.

Redan som barn älskade hon Destiny’s Child. Den kärleken sitter i, och Seinabo är fortfarande ett stort fan av Beyoncé.

– Hon är helt himla perfekt! Hade hon varit man hade det inte rått någon tvekan om att hon är i nivå med Michael Jackson, med skillnaden att hon kommer att dö lyckligare.

Andra förebilder är Lauryn Hill, Jill Scott och Erykah Badu.

– Jag härmar Jill Scott ganska mycket när jag sjunger. Det är lätt att glömma bort henne men hon är fantastisk. Och jag älskar Erykah Badus stil. Hon är så autentisk och uttrycksfull.

Jag är mer intresserad av mode än musik.

Seinabo säger att hon egentligen är mer intresserad av mode än musik, och älskar vintagesmycken och glasögon från Jean Paul Gaultier. Hon pratar engagerat om den senaste Valentinovisningen och hur vackert det var att modellerna föreställde stora blommor. En annan hjälte är Alexander McQueen, och hon förundras över förmågan han hade att väcka så stora känslor med mode.

En annan viktig modereferens för Seinabo Sey är hennes fastrar i Gambia, och hur deras vackra färgstarka kläder fladdrar i vinden.

– Det är ett sånt spektakel när de ska klä upp sig. I Gambia är det lite som att alla ska ha scenkläder på sig när man ska vara fin.

Själv längtar hon efter att klä sig för scenen igen. Men det finns också en liten nervositet inför mottagandet av skivan.

– Jag har ju nästan aldrig fått dålig kritik. Jag tror på balans i livet, så per automatik borde ju nån kritisera sönder mig nu. Eller hur?

Men du har ju fått smällar på annat håll i stället, så det kanske redan har jämnat ut sig?

– Ja, det är i och för sig sant. Livet är ju en helhet och jag har till exempel absolut inget kärleksliv. Men jag vet också att jag måste vilja göra musik även om jag inte får beröm, annars är det kört.

Men, om allt ändå faller, säger hon, då skulle hon plugga konsthistoria och bli intendent på ett museum.

– Men jag tror egentligen inte på en plan B, för det är bara en ursäkt för att inte ge allt. Det som saknas hos unga människor i dag är tron. Man måste tro att allt är möjligt. Det är i alla fall ungefär fyra hundra mil till målet, men om man tror blir vägen åtminstone lite kortare.

Skivan är klar. Stresshanteringen i gång. Och ambitionen att låta livet innehålla mer än bara jobb är en hållbar väg bort från mörkret.

NUVARANDE Seinabo Sey är tillbaka med nytt album – starkare än någonsin
NÄSTA Lär dig att bygga upp din personliga stil – med superstylisten Lisa Rogalin