Foto: Pauline Suzor

När Evin Ahmad från Snabba cash intervjuades av författaren Tone Schunnesson

Hon började sin karriär som barnstjärna, har vid sidan av sitt yrke som skådespelare även skrivit en fantastisk bok och vi älskar hennes Instagram-feed. Evin Ahmad är multitalangen som vi inte kan få nog av. Styleby har träffat henne och pratar genombrott, stil och karriär.

Vi ses i restaurangen på Folkteatern i Göteborg, Evin Ahmad är osminkad med håret utsläppt och har på sig en dramatisk grönrutig kappa över sina träningskläder. Jag vet inte om det är kappan eller Evin, men jag känner ett starkt behov av att äga en likadan och frågar var den är ifrån. Hon informerar mig om att det är en morgonrock. Vi går svindlande trappor uppåt till Evins loge, som är liten och sparsamt inredd. Snart ska hon börja göra sig redo för kvällens föreställning på stora scenen. Evin Ahmad har två bra år bakom sig. Utöver att på Folkteatern ha spelat både den franska drottningen Marie-Antoinette och i ”Hamlet” blev hon Guldbaggenominerad för sin roll i Rojda Sekersöz film ”Dröm vidare”. Under hösten 2018 bokdebuterade hon med romanen ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar” (Natur & Kultur) och fick inför releasen det folkligaste av erkännande: ett Sommarprat i Sveriges Radio. 2017 var Evins genombrottsår och hon sitter framför mig som en stjärna. Hennes röst är djup och respektingivande. Och snygg, vilket jag inte kan låta bli att säga. Hon skrattar vänligt utan att skratta bort det, och håller med om hur jag uppfattar det: 2017 var året var året då det lossnade.

– Det kändes verkligen som ett genombrott – och jag kände mig redo för ett genombrott. Det var också viktigt att det fick ta den tid det tog, för jag har känt mig väldigt mogen i processen. Jag var redo att hantera intervjuer till exempel. Jag har varit säker på hur jag vill porträttera mig själv, och hur jag ska undvika att låta mig själv bli en stereotyp. Det är annars är väldigt lätt hänt. Jag har kunnat separera en privat Evin och en offentlig Evin, utan att låta den offentliga Evin äta upp mig. 

Foto: Pauline Suzor

Du blev anställd av Folkteatern 2015, direkt efter din examen från Stockholms dramatiska högskola, och hade din första stora filmroll redan som femtonåring. Du är ju typ barnskådis?

– Ja, men typ! Fast det är ingen som ser mig som det. Kanske för att jag är blatte?

Du är ju en barnskådis.

– Ja, jag är det. Men folk tror att jag blev skådis i går, att någon castade mig på gatan och ba': 'OMG, en streettjej, kom in här och gör film'.”

Hur var det att börja arbeta så ung?

– Jag debuterade i filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris bok 'Ett öga rött', som var skitstor. Men det hade inte jag någon aning om, jag var en snorunge och majoriteten av mina vänner kom från arbetarklassen. Det var ingen som höll på med kultur. Att syssla med film var därför väldigt konstigt. Efter att filmen hade premiär fick jag hatkommentarer i min gästbok på Playahead (onlinecommunity för unga i början på 2000-talet, reds anm.). Folk som skrev att jag hade sugit kuk i Farsta och så där. Jag var liksom oskuld!

Haters i din gästbok!

Straight-up haters.

Hur dealade du med det?

– Jag vet inte, vadå, hur dealar man med sådant? Som jag dealar med det nu, antar jag. Blev ledsen. Jag var ganska ful i den åldern också, och jag menar verkligen det. Jag var inte den snygga tjejen i skolan eller så där. Men så började jag dansa, fick filmrollen och blev snygg. Det var också något nytt och konstigt, att killar kollade på en.

Du var plötsligt känd, snygg och sexton.

– Mm, så då var jag så klart otrogen mot min kille! Jag var skitdålig på att hantera det. Men att få allt det där tidigt gav mig ändå mycket. Det som jag är mest glad över med att vara uppvuxen i Stockholm, en stad som jag också hatar ganska mycket, är att jag fick känna på mycket bekräftelse i en ung ålder och lärde mig vad det innebar. Jag har inte lika stort behov av att vara på alla fester och bli sedd på samma sätt i dag, även om jag precis som alla andra har ett bekräftelsebehov. Nu känns det skönt att redan ha betat av det där. Jag har redan betat av hybrisen.

Var det då du flyttade hemifrån? När du gjort din första stora roll?

– Nä, jag bodde hemma tills jag kom in på Scenskolan vid 21. När jag väntade på svar ifall jag gått vidare från sista provet fick jag plötsligt en lägenhet, därför trodde jag aldrig att jag skulle komma in. Det skulle vara för bra för att vara sant, helt enkelt! På mitt jobb vid den tiden hade jag en kollega som gärna ville komma bättre in i gemenskapen, och han hade precis erbjudit en annan kollega en lägenhet eftersom hans mamma arbetade med fastigheter. Då tänkte jag 'I'm gonna use this!'. Så en morgon kom jag till jobbet med tårar i ögonen och sa att jag inte ville bo hemma längre, men inte hade någonstans att flytta. Då erbjöd han att ringa sin morsa, och på så sätt fick jag ett rivningskontrakt på fyra år i Sundbyberg.

Vilket flyt! Komma in på Scenskolan och en hyresrätt på Stockholms bostadsmarknad - på samma gång.

– Ja, helt otroligt. Fast första året på Scenskolan bodde jag ändå kvar i Akalla. Det var någon som kommenterade på min Facebookstatus om första dagen i skolan att jag aldrig fick glömma bort var jag kom ifrån, för i så fall var jag ingen längre. Och jag var så ung, och skiträdd, och tänkte jättemycket på min identitet, och trodde därför att jag var tvungen att bo kvar i Akalla. Det var det jag kände till.

”Jag sket i hur det såg ut, bara det var Acne så var jag nöjd. Jag tycker ändå att jag klarade mig bra, för jag såg väldigt medelklassig ut.”

Vad köpte du för din första skådislön?

– Jag åkte till Paris och köpte en Peak Performance-jacka! Den kostade typ 4 000. Så klart ställde sig arbetarklassbarnet i mig i vägen, och jag köpte en större storlek än vad jag behövde för att kunna växa i den. Det resulterade i att jag aldrig var nöjd med hur den satt. Min mamma har jackan fortfarande när hon jobbar på dagis och är ute med barnen, så det blev bra ändå. Jag köpte också ett par Lee-jeans på en outlet i Barkarby, som i och för sig också satt konstigt. Men det var ändå Lee!

Foto: Pauline Suzor

Jag har läst någonstans att du började klä dig i svenska märken som Acne och Rodebjer när du kom in på Scenskolan, vad signalerade de kläderna för dig?

– Jag visste inte riktigt vad Rodebjer var, men jag visste vad Acne var. Jag hade inte råd att köpa de nya kläderna, så jag gick till Myrornas designerhörna och köpte där. Jag sket i hur det såg ut, bara det var Acne så var jag nöjd. Jag tycker ändå att jag klarade mig bra, för jag såg väldigt medelklassig ut.

Och det var målet?

– Ja, jag ville se medelklass ut. Och det funkade! Även om jag ville hitta någon sorts mellanväg mellan att se ut som en estet och ändå se ut som mig själv.

Hur såg Evin ut då?

– Jag hade ju Adidasmjukisar och så där, men det hade jag bara när vi hade rörelselektioner. Jag tänkte alltid på att se välklädd ut, även om alla andra hade flummiga kläder. Många i skolan tyckte nog att jag klädde mig väldigt bra, medan mina barndomskompisar sa: 'Kan du någon gång klä dig bra?' Så det var två helt olika världar.

När jag kollade på Instagram blev jag väldigt sugen på din stil. Den känns lite monokrom och känd, dyr sport. 

– Nu vill jag inte längre se medelklass ut. Jag vill se rik ut! Det spelar inte ens någon roll hur, bara jag ser rik ut. Eller inte bara rik, förresten, nu på senaste tiden har jag som sagt haft väldigt sportig stil med klumpiga skor och lösa jeans. Inget tight och verkligen androgynt. Innan hade jag mycket smink, nu vill jag nästan inte ha något alls, man ska se död ut, typ. Jag är också på väg in i att vilja se mer vuxen ut, jag vill gå från det sportiga till Céline. Jag tänker att jag ska börja ha klackskor hela tiden, spetsiga boots varje dag. Jag försöker tänka på hur jag klär mig, för jag har inte så feminin kropp och är väldigt kort och liten, vilket gör att folk tror att jag är mycket yngre än vad jag är. Jag vill inte vara femton liksom, jag vill vara sexig! Även om jag tidigare inte identifierat mig som en sexig person.

Det är ju många människor nu med konstnärliga yrken som också är influencers, eller jobbar med sitt eget varumärke på Instagram. Hur känns det som extrainkomst för dig?

– Jag gör väldigt sällan reklam och har svårt för det där. Jag vet inte om det här är hemligt, men jag tror inte det? Volvo hörde av sig till mig och min kille och frågade om vi ville vara med i en reklam. Han blev sugen direkt, men jag var mer tveksam och höll på att debattera fram och tillbaka om det var rätt eller fel. Jag brukar gå på magkänsla där ... Jag vet inte, Volvo hade kanske varit nice? Fast det var inte så mycket pengar som man kunde tänka sig, eftersom den skulle gå i hela världen. Men skit samma, de vill inte ha oss sedan ändå, haha! Om jag skulle göra det skulle jag vara tvungen att driva med det lite, göra det med självdistans.

Din roman ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar” skrev du när du gick på Scenskolan, och boken handlar mycket om just klass och att röra sig mellan olika världar. Hur var det att skriva den?

– Det var kul. Jag fick bokkontraktet när jag gick på skolan och vann en texttävling på Tensta Konsthall. Folk vill alltid veta om boken är självbiografisk, och det är väl klart att den är inspirerad av mitt liv, men den handlar inte om mig. Jag använder mig själv som verktyg, men det är där hantverket kommer in, det dramaturgiska. Det handlar ju inte om vad du skriver, utan om hur du skriver det.

Tror du att det blir fler böcker?

– Ja kanske, jag funderar faktiskt just nu på vad fan jag ska skriva. Jag har skrivit om en heterosexuell relation, skittråkigt säkert, men hon vill ha strypsex och han vill inte det. Hon är arg och säger: 'Varför vill du inte strypa mig?' Han vill inte ens att hon ska suga hans kuk, för hon är hans ängel och änglar suger inte kuk. Det är hela hora/madonna-grejen. Men hon vill suga kuk, liksom! Egentligen handlar det mer om att hon är den moderna kvinnan, den medvetna och politiskt korrekta som har karriären, framgången, allt det där. Men det livet är ju bara nice till en början, sedan är det horan som blir intressant och spännande. Som kvinna vill man ju inte behöva välja, utan vara båda två.

Det låter som om det är enkelt och lustfyllt för dig att skriva?

– Men det var lätt för mig att skriva en första bok som blev uppskattad, kanske för att det är en berättelse du aldrig hört förut och det är intressant. Men om jag ska fortsätta skriva kräver det något annat än en berättelse folk inte hört förut. Det kan störa mig lite i dag, att alla ska göra allting och om du får göra det eller inte är bara beroende på vem du är. Det räcker att du bara är lite poppis så får du göra vad du vill! Kunskapen, logiken och förnuftet får inte utrymme längre. Jag kan störa mig skitmycket på att vem som helst ska bli skådis. Vet du hur lång tid det tar att göra det här ordentligt? Alla kan vara bra första gången. Du kan vara bra två gånger också. Men att vara bra tredje, fjärde, femte ... Då är det ett hantverk där du gör medvetna val.

Har du någon gång spelat någon ovanligt svår roll som du stått helt frågande inför och där du inte alls förstår din karaktär?

– Gud ja. Oftast tycker jag att det handlar om att det är manliga manusförfattare. Du känner att det finns ett stort glapp i karaktären, som gör att det inte går att förstå kvinnans val. Det känns helt enkelt bara dumt. Men då har jag faktiskt tagit upp det, och de har förstått, eftersom det är dramaturgiska problem som egentligen har med manligt och kvinnligt och göra. Det handlar om vem som får vara objekt och subjekt. Jag tycker att det viktigaste som skådespelare är att alltid försvara sin karaktär, så jag måste tycka att hon känns trovärdig. Okej om jag spelar en vidrig människa, men då är det på grund av omständigheter i hennes liv. Människan är så jävla komplex. Jag kan spela ond och jätteegoistisk, men det är också bara några timmar av ett liv vi får se på teater eller film. Människan är olika hela tiden.

Hur var det att bli Guldbaggenominerad förresten?

– Det var skitkul, men jag blev fett arg att jag inte vann. Jag var ju helt säker på att jag skulle vinna! Jag hade planerat hur jag skulle gå upp i trappan och allting, och så händer inte det? Jag blev skitledsen, vilket jag inte trodde. Och chockad. Jag är ju en sådan där som inte kommer om jag inte vet att jag vinner. Jag är inte så intresserad av att sitta där på mingel, och jag vill tro att det inte är en del av yrket. Det var en stor jävla cirkus med Guldbaggen, klänning och röda mattan, och jag var inte närvarande för fem öre. Men jag är glad att jag fick vara med om det i så ung ålder och det var en bra upplevelse för mig. Jag fick lära mig att det spelar ingen roll hur hårt jag arbetar och det spelar ingen roll hur bra recensioner jag får. Det spelar ingen roll! Med priser är det någonting helt annat som kommer att avgöra. Då behöver jag inte tänka mer på det och blir helt fri att göra min egen grej.

AV Tone Schunnesson
FOTOGRAF Pauline Suzor
STYLIST Nike Fröhling Felldin
HÅR & MAKEUP Sara Eriksson 

Fotnot: Artikeln publicerades i STYLEBY #51 (2018). 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Damernas Värld + lyxigt kit från Clarins. Köp nu!