Vi förlorade våra män – reportage om 3 unga änkor

Hur är det att mitt i livet plötsligt mista sin livskamrat? Här på Damernas.se får du möta tre kvinnor som gjorde just detta. De berättar om sorgen och hur de bearbetar den för att kunna gå vidare.

Läs hela reportaget efter klicket.

Av: Hanna Jacobsen Foto: Kristine Wreyford

KATARINA ADLER

Fotografen Martin Adler såg som sin livsuppgift att skildra kulturer och människor på plats. Det kostade honom livet. I dag bearbetar Katarina Adler och de två döttrarna sorgen genom att förvalta hans livsverk.

Snart sex år har gått sedan frilansjournalisten och fotografen Martin Adler mördades. Efter sig lämnade han tusentals fotografier och hundratals timmar filmat material. Men också hustrun Katarina Adler som i dag finner tröst i arbetet att föra Martins livsverk vidare.

– Redan som barn hade Martin ett enormt intresse för andra kulturer, speciellt Afrika. Han ville inte rapportera från landet bredvid, han ville alltid vara på plats. Men han var inte en sådan reporter som sprang ut i strid för att få häftiga bilder, berättar Katarina Adler.

Martin Adler hade kameran i handen redan första gången paret träffades, under en reklamfotografering vid Strömsholms slott 1987. Han var fotografen och hon modellen och fem år senare gifte de sig på samma plats. Det var också hit, till Strömsholms slott, som Katarina Adler och döttrarna Isabella och Rebecca var på väg för att fira midsommar när de nåddes av beskedet att Martin Adler blivit mördad, nedskjuten vid en demonstration i Somalias huvudstad Mogadishu. Nästan omgående började telefonerna ringa och blomsterbuden avlöste varandra till villan i Västerås.

– Jag svarade inte i telefonen och tittade inte på tv under en väldigt lång tid. Mister du någon är saknaden lika stor oavsett hur det har gått till, men vi fick den andra biten också, det mediala. Vi fick inte vara i fred med vår sorg.

Samtidigt som offentligheten var påfrestande blev varje fotografi och filmklipp som visades i medierna en hyllning till Martins arbete och något som familjen fann tröst i.

– Det är klart att det kändes väldigt bra att han blev uppmärksammad för vad han åstadkommit. Jag är jättestolt över hans arbete. Han gav sitt liv, och hans liv togs, för att han ville visa oss vad som händer i världen. Vi skulle inte veta någonting om världen om det inte fanns journalister.

Men till skillnad från när paret träffades var det inte oturen att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle som avgjorde Martins öde. De senaste åren har journalister i allt högre grad blivit måltavlor i konflikter, något som både hon och Martin var medvetna om.

– Martin var inte rädd. Han var enormt kunnig och visste var riskerna fanns. Självklart var jag ruskigt orolig, men jag lärde mig att koppla bort det och att leva med att inte ha full kontroll. Jag tänkte lite som han gjorde, att man utsätter sig för risker varje dag, bara genom att leva. Det är klart att hans risker var större, men det var sådan han var och du kan inte ändra på en person med det drivet.

Nästan omgående efter Martins död kände Katarina Adler att hon ville göra något för att hedra makens arbete. Men det var först efter tre år och med stöd från vänner till familjen som hon orkade ta initiativet till ett större projekt. Resultatet blev Thomas Nordenstads dokumentär Krigsreportern – en film om Martin Adler som sedan premiären på British Film Institute i London hösten 2010 har visats på tv både i Sverige och runt om i världen.

– Jag tvingade mig själv att se på Martin och höra hans röst för första gången på tre år. Jag tror att jag hade skjutit det framför mig länge om jag inte tvingats göra det. Det är en gåva att jag har haft medel och redskap för att bevara och visa upp hans arbete.

Redan samma år som Martin Adler dog tilldelades han postumt Reportrar utan gränsers pris för pressfrihet, tillsammans med den ryska journalisten Anna Politkovskaja och 2007 instiftades Martin Adler Prize för att uppmärksamma frilansjournalister och deras arbete. För ett år sedan tog Katarina Adler kontakt med Fotografiska i Stockholm och frågade om de var intresserade av att ställa ut några av Martin Adlers bilder. Responsen var positiv och just nu pågår planering för en större utställning om journalistik och yttrandefrihet. Tanken är att ett flertal journalister som dödats i tjänsten ska få sina fotografier och filmer visade.

– Folk säger att det finns en mening med det som sker. Men det finns ingen mening med att någon dör för tidigt. Det finns ingen mening med att Martin inte finns, men jag måste finna min egen mening i det som har hänt och göra det bästa av det. Att hålla på med hans saker och få visa upp hans arbete har gett mig den meningen.

Katarina Adler
Ålder: 49 år.
Yrke: Fotograf.
Bor: I Västerås.
Familj: Döttrarna Isabella och Rebecca.
Projekt: Driver en hemsida om Martin Adlers arbete och arbetar med en utställning på Fotografiska för journalistik och yttrandefrihet.

MARIE CLAIRE MAXWELL

Marie Claire och Jon Maxwell hade just fått veta att de väntade sitt tredje barn. Men dagen efter var Jon död. Hans gravida änka blev ensam med två sörjande barn och det fanns inget annat val än att orka.

När Marie Claire Maxwell förlorade sin man och barnens pappa, Jon, insåg hon vilket mysterium barns sorg är för oss vuxna. Nu kämpar hon för att samhället ska bli bättre på att ta hand om de 3 200 barn i Sverige som varje år mister en förälder. Kvällen den 24 januari 2009 stod Marie Claire Maxwell och hennes make Jon i lägenheten i Hongkong och synade noggrant den vita stickan i hopp om att ett plus skulle fram träda bakom plasten. Det gjorde det. Lyriska över att deras dröm om tre barn skulle gå
i uppfyllelse ringde de Jons syster i England och berättade det glädjande beskedet. Morgonen därpå dog Jon, endast 39 år gammal.

– Det var helt otroligt. Ena dagen firar man ett liv och nästa dag försvinner din livspartner. Det var en ofantlig chock och ett sådant antiklimax i graviditeten att hantera det här samtidigt.

Jon hade segnat ner i gräset när han, som vanligt om söndagsmorgnar, hållit fotbollsträning för barn. På en bänk intill satt Marie Claire Maxwell med Samuel, tre år, och Theodore, ett år, och såg på. Läkarna konstaterade senare att Jon haft ett allvarligt och svårupptäckt hjärtfel. Marie Claire Maxwell bestämde sig snabbt för att flytta hem till Sverige för att vara närmare familjen, förbereda sig för förlossningen och på något sätt försöka starta ett nytt liv.

– Hela den graviditeten var väldigt speciell. Jag gjorde det praktiska och gick på kontroller, men det var inte med samma förväntan och kärlek som man ger till en mage och en bebis som man längtar efter. Jag var orolig för hur jag skulle känna för det här barnet när det föddes, vilket var svårt att få exempelvis sjukhuspersonalen att förstå. Samtidigt skulle jag hitta någonstans att bo, hantera min egen och barnens sorg och inte minst ställa mat på bordet.

Det var under graviditeten – och efter Douglas födelse i augusti 2009 – som Marie Claire Maxwell insåg hur liten förståelsen för sorg och de sörjandes situation är i Sverige. I stället för att erbjudas hjälp med hur hon skulle hantera sönernas frågor och omgivningens reaktioner fick hon höra att hon var duktig som orkade fortsätta.

– Folk sa att jag var så stark, men vad hade jag för val? När man har barn kan man inte stänga in sig helt ensam. Du måste få livet att fungera någorlunda för att kunna ta hand om dem.

Marie Claire Maxwell fick nu lära sig något som hon menar att alldeles för få människor i Sverige vet – hur barn sörjer. För en vuxen kan det rentav te sig som ett mysterium.

– Jag vet inte hur många gånger vi kan sitta vid en middag och någon av dem börjar prata om att de saknar pappa och nästa sekund vill de att man skickar ketchupen. Som vuxen tänker man att hur kan du börja prata om ketchup nu? Vi pratade ju om pappa? Men de fungerar inte på samma sätt.

I sitt sökande efter råd och människor i samma situation kom Marie Claire Maxwell i kontakt med Monica Nanni som de senaste 15 åren engagerat sig i Riksförbundet för änkor och änkemän. När hon berättade att hon planerade att skapa ett nationellt kompetens- och resurscentrum för sorg och sörjande erbjöd sig Marie Claire Maxwell att hjälpa till.

– Tanken är inte bara att det är sörjande som ska vända sig hit utan även till exempel skolor där personalen behöver utbildning. Det är få lärare som vet hur man ska hantera den där eleven som sitter längst bak i klassrummet och har förlorat en förälder.

I dag är Samuel sex år och ett av de barnen. För hans och andra barns skull hoppas Marie Claire Maxwell nu att vi bryter tystnaden en gång för alla. Men också att den kunskap och information som faktiskt finns organiseras och blir lättillgänglig för den som behöver.

– Det kan hända att folk tycker att jag ska lägga det här bakom mig och se framåt, att det har gått tillräckligt många år. De tänker inte på att Douglas inte ens förstått att han inte har en pappa. Hans krasch kanske kommer när han är sju eller elva år. Det här följer med barnen hela livet så det måste finnas ett kontinuerligt stöd, en organisation som man alltid kan komma tillbaka till i olika perioder och i olika syften.

Visst skrattas och busas det hemma hos familjen Maxwell i dag, men tårar och frågor kommer titt som tätt. Och det är fortfarande den vanligaste av dem som är den svåraste att svara på – var är pappa?

– Är du väldigt övertygad i någon tro kan du ju använda den för att förklara. Men vi har valt en annan väg. Vi har plockat ner pappa från himlen och placerat honom i våra hjärtan i stället. När de frågar var han är så säger jag att han är i ditt hjärta, han är hos dig. På så sätt blir han mer levande.

Marie Claire Maxwell
Ålder: 35 år.
Yrke: Driver egen konsultfirma.
Bor: I Stockholm.
Familj: Sönerna Samuel, 6, Theodore, 4, och Douglas 2,5 år.
Projekt: Var med och startade resurscentret Randiga Huset. Namnet kommer av att barns sorg brukar kallas randig eftersom den hastigt slås ”av och på”

SARA LODIN

Flyttlasset skulle snart gå och allt var ordnat inför Sara Lodins nya liv utanför Antwerpen med pojkvännen Rudy. Då kom beskedet som förändrade allt. I dag ger Sara Lodin stöd åt andra unga änkor.

Sara Lodin var bara 27 år när hon förlorade sin pojkvän Rudy i en hjärtattack.
Väskorna var packade, den nya lägenheten klar och dörren till deras nya gemensamma liv stod vidöppen. Efter fyra års pendlande mellan Belgien och Sverige hade Sara Lodin och Rudy bestämt sig för att göra den lilla staden utanför Antwerpen, där de en gång träffats som grannar, till sitt hem. Rudy hade åkt i förväg medan hon var kvar i Stockholm och ordnade med de sista praktiska detaljerna inför flytten. Men telefonsamtalet på morgonen 20 september 2005 förändrade allt.

– Det var hans föräldrar som hittade honom. Jag visste inte att man kunde få en hjärtattack när man var 32 år och fullt frisk. Det var så otroligt overkligt.

Enligt katolsk sed skulle begravningen ske inom några dagar och veckan som följde på dödsbudet minns Sara Lodin som ett tumult av flygresor och ceremonier.

– Inom loppet av en vecka hann jag ta emot beskedet, flyga till Belgien, gå på likvaka och begravning och flyga hem igen. Allt gick så fort och plötsligt var jag tillbaka i Sverige och försökte förstå vad jag just varit med om.

Väl hemma beskriver Sara Lodin hur hon flöt runt i ett ingenmansland. Hennes långt gångna flyttplaner hade redan ställt henne utanför systemet och ingenstans hittade hon information om vart man som ogift, barnlös änka kunde vända sig för att få hjälp. Känslan av ensamhet var enorm. Visst fanns familjen där och stöttade, men Sara Lodin var bara 27 år gammal och ingen i vänkretsen hade varit med om något jämförbart. I ett försök att bearbeta det som hänt började Sara Lodin blogga. Bloggen blev en ventil för de känslor hon inte tillät sig att visa utåt.

– Vad jag inte förstått tidigare var hur många olika känslor sorg faktiskt är. Sorg är inte bara att vara ledsen, sorg är också ilska och dåligt samvete. När jag skrev tillät jag mig att vara totalt egoistisk men det handlade också mycket om att komma i kontakt med människor i samma situation.

Till sin förvåning märkte Sara Lodin att hon inte var ensam. Unga kvinnor började höra av sig med sina berättelser och allt eftersom hon blev starkare orkade hon ge andra råd. Många delade hennes erfarenhet av att se människor i omgivningen dra sig undan av rädsla för att säga fel saker.

– Det är fortfarande mycket tabu kring att prata om sådana här saker i Sverige, men som sörjande förväntar man sig att inte att någon ska komma med lösningen. Det handlar helt enkelt om att finnas där. Ju snabbare man får hjälp, desto snabbare läker man och ju mer vi pratar om det här i samhället, desto större blir möjligheten att människor får den hjälp de behöver. Man känner sig ensam, men faktum är att det finns många i samma situation.

Tre år efter Rudys död hade Sara Lodin hunnit samla på sig mycket värdefull information om organisationer, forum och litteratur som riktar sig till människor i sorg och 2008 startade hon hemsidan sorginfo.se som till dags dato haft över 100 000 besökare. Samtidigt valde hon att avsluta bloggen och sammanställa inläggen i boken Handbok för änkor som publicerades i höstas. I dag ser Sara Lodin hemsidan som sitt primära projekt och beskriver boken som ett bokslut.

– Jag började känna att det här tagit över hela mig och jag behövde hitta tillbaka till mig själv, vem jag var utöver Sara som sörjde. Det har blivit ett livsprojekt att försöka hjälpa andra men det får inte ta över mitt liv och vem jag är. Det kommer alltid vara en del av mig, men jag är inte akut sörjande längre. Även om det är svårt att föreställa sig så läker man faktiskt. Sorgen är inte ett statiskt tillstånd.

Sara Lodin
Ålder: 34 år.
Yrke: Store Front Manager.
Bor: I Stockholm.
Familj: Mamma, pappa och syster.
Projekt: Hemsidan sorginfo.se med länkar och aktuell information för människor i sorg och boken Handbok för änkor (Vulkan).

NUVARANDE Vi förlorade våra män – reportage om 3 unga änkor
NÄSTA VÅRMODE 2012: Säsongens romantiska mode